Restaurangskräck
Någon gång sent 1970-tal åker Birger, vi kan kalla honom så, med sina två barn till Rom.
Han är kulturintresserad och under en vecka dammsugs systematiskt den eviga stadens attraktioner. Men han tar inte in på hotell. Birger hyr istället en lägenhet på 40–45 minuters avstånd från centrala Rom. I resväskan ligger nedpackade konserver inköpta i Sverige. Att gå på restaurang är det inte tal om.
Nu ska man ha klart för sig att Birger hade det hyggligt ställt och heller inte var snål. Hans motiv, enligt dottern, var att restaurangbesök är ”onödiga”. Min första reaktion var ett hånskratt. Vad hade han överhuvudtaget i Rom att göra? Och stackars barn som så längtat efter pizza och pasta!
Men jag tänker inte längre på Birger med ett hånleende utan med medlidande. Jag är övertygad om att talet om ”onödiga” restaurangbesök var en ren förevändning. I själva verket handlade det om rädslan att göra sig löjlig, dessutom inför barnen. Tänk om han beställde fel! Tänk om han måste ställa frågor till en skräckinjagande hovmästare.
Säkrast alltså att hålla sig undan alla dessa kulinariska fällor och trycka långt ute i de italienska tassemarkerna. Birger genomförde fälttågsplanen – Bullens korv och svenska guideböcker – med obeveklig konsekvens. Först på planet hem kunde han andas ut.
Birger, från en utkantsby i Medelpad, hörde till den generation svenskar från enkla omständigheter som genom förkovran och hårt arbete slog sig fram meter för meter. Livet var ingen lek. Han bar ständigt på en ryggsäck med sociala blockeringar som han aldrig förmådde lägga åt sidan. En semester blev därför en försakelse och uppoffring. Nöjet med veckan i Rom var att inte ha röjt sig.
Redaktör i Axess.