Idag är det normkritik. Då ställdes krav på jämlikhet, idag på mångfald och ingen ska längre känna sig kränkt. Då kritiserades det förflutnas orättvisor, idag känner många skuld över historiens oförrätter. Då ansågs kapitalistiska och patriarkala strukturer leda till klasskillnader, miljöproblem och ojämlikhet och skulle därför bekämpas. Idag betraktas förhärskande föreskrifter rörande kön, sexuell läggning, etnicitet, funktionsvariation, religion och andra aspekter av mänskligt liv som kuvande och exkluderande. Normer och lagar ska därför ändras. Även solidaritet har förlorat betydelse eller möjligen begränsats till lojalitet med den egna gruppen.

Dåtidens samhällskritik var förvisso endimensionell eftersom det mesta förklarades med klasskonflikter. Dagens normkritik relaterar däremot i högre grad till personliga upplevelser, känslor och grupptillhörighet. Dåtidens vänster­radikala grupper stötte inte sällan på motstånd medan dagens normkritiker allt som oftast möts med ängslighet och rädsla att handla eller tänka fel. Vem vill stämplas som rasist eller transfob? I andra avseenden är det sig likt. 1970-talets radikala idéer och aktiviteter var inte nödvändigtvis förlösande utan producerade nya sociala normer och förväntningar, inte sällan mer påbjudande än befriande. Liknande förhållanden gäller idag.

Bilden av det symbolladdade 1968 fastnar ofta i standardiserade tolkningsmallar och bagatelliseras. Den tidens aktivister, som många gånger hade totalitära reflexer, lyckades inte störta den rådande ordningen eller förverkliga revolutionära drömmar. Politiska institutioner förblev mer eller mindre intakta och kapitalismen överlevde. Barrikader stormades, men revolutioner uteblev. Att bara uppmärksamma det som inte hände leder emellertid fel. Skillnaderna och likheterna mellan då och nu är angelägna att tydliggöra eftersom de ger perspektiv på dagens ”radikala” kultur.

Det är självklart problematiskt att dra trådar från 1968 fram till idag. Tidens metamorfoser är sällan lätta att identifiera. 1970-talets samhällskritiska frågor har numera en annan valör, vilket bland andra historikern Joachim C Häberlen uppmärksammar i en bok med titeln Beauty is in the Street.

På 1970-talet kämpade aktivister för överkomliga hyror, bättre boende och attraktiva urbana miljöer. Med dagens allt högre avgifter och fastighetspriser har kraven fått förnyad aktualitet, och flera protesterar mot att innerstäderna förvandlats till reservat för rika. Målet är fortfarande rimliga hyror och fler gemensamma fritidsområden, men metoderna har ändrats. Då ledde hyresstrejker och husockupationer till våldsamma upplopp. Numera ställs krav på att staten ska intervenera och styra marknaden med hyrestak och uppköp av fastigheter. För 1970-talets aktivister var kollektivboende dessutom ett ideologiskt projekt. Under senare decennier har boendeformen förlorat attraktionskraft i samma takt som revolutionära paroller. Självklart delar flera, framförallt unga, fortfarande bostad, men främst av ekonomiska skäl.

Även synen på den internationella utvecklingen har förändrats. 2010 ledde den arabiska våren till oroligheter, i Syrien­ till blodigt krig. I Irak demonstrerade hundratusentals mot arbetslöshet och korruption. Ett tiotal år senare marscherade stora folkmängder på gatorna i latinamerikanska storstäder och krävde social rättvisa. Flera dog i sammanstötningar med polis. Men till skillnad från 68-erans krav på internationell solidaritet mot imperialism väcker demonstrationer och uppror i den delen av världen inte längre revolutionära visioner eller frammanar internationella solidaritetshandlingar.

Inga Ho, Ho, Ho Chi Minh-liknande slagord skallar längre på gatorna. Trots att postkoloniala studier vid universiteten blir allt vanligare liksom krav på att europeiska stater måste erkänna illgärningarna i sin koloniala historia visar vänstern numera knappast något större intresse för frihetssträvanden i tredje världen. Istället dominerar, enligt Häberlen, en humanitär diskurs med fokus på att rädda och hjälpa människor i nöd utan att nödvändigtvis engagera sig i deras politiska kamp.

Fredsrörelsen har också förlorat vitalitet och betydelse, inte minst efter kalla krigets slut med protesterna mot Irakkriget 2003 som undantag. Sovjetunionens fullskaliga invasion av Ukraina och konflikten Hamas–Israel har hittills knappast heller inneburit en pånyttfödelse.

I andra avseenden anser Häberlen att 68-rörelsen varit betydligt mer framgångsrik och satt djupa avtryck. Med kvinno- och hbtq-rörelser flyttades politiken in i den privata sfären, ja helt in i sovrummet. Personliga och subjektiva erfarenheter sattes i centrum och flera av kraven har sedan dess förverkligats. Abort tillåts, homosexuella par kan gifta sig och könsbyten accepteras. Liberaliseringens färdriktning utstakas, om än inte överallt.

68-generationens miljörörelse har också lämnat spår som så småningom ledde till bildandet av flera gröna partier med politiskt inflytande. Idag är det hotande klimatförändringar som mobilserar aktivister. På samma sätt som då verkar de lokalt, tänker globalt, djupt oroade över planetens framtid. Många ser även nu en kapitalistisk logik som prioriterar vinst framför planetens överlevnad.

Radikala gruppers krav på att göra upp med det koloniala förflutna och kampen mot rasism lever också vidare i nya förklädnader. Att hundratusentals i Europa och än fler i USA demonstrerade mot att en vit polisman dödade den svarte mannen George Floyd under parollen ”Black Lives Matter” för ett par år sedan ser Häberlen som en avknoppning av den tidigare medborgarrättsrörelsen.

Även i andra sammanhang som knappast relaterar till dagens protestkultur går det att avläsa en sorts kontinuitet. Då betraktades allt från annorlunda sätt att klä sig till proggmusiken som det nya normala. Aktivister fick inte bara styrfart av ideologiska stereotyper utan också av nya levnadssätt. Livsstilsrevolutionen som kännetecknades av lekfullhet och självständighet har till dels övervintrat i tech-branchen, som satsar på uppsluppna, krea­tiva och leklystna arbetsmiljöer med pingisbord bland datorerna, platta hier­arkier och jeans och t-tröja som inofficiell uniform.

Visserligen kan det ibland vara svårt att se ett mönster i tidsandans krumbukter, och blicken i backspegeln synliggör också både kontinuitet och förändring. Att radikala gruppers agenda är annorlunda idag beror förstås på att samhället har förändrats. Bland annat har framtidsförväntningar i viss utsträckning trängts undan av dystopier och social pessimism. Att däremot internationella frågor knappast längre väcker samma engagemang beror på att vänstervindarnas kulingstyrka har mojnat. De stora berättelserna med objektiva anspråk har dessutom fått det allt mödosammare, och kampen mot all form av subjektivitet och underkastelse betraktas inte längre som angelägen. Istället har identitetspolitiken fått spelytor. Tidigare handlade demokrati i hög grad om val och styrelseskick. Numera ska den säkra den enskildas rättigheter, erbjuda möjlighet för denne enskilde att kontrollera sitt eget liv och uttrycka sin identitet. Anspråk och förväntningar har vridits i individens riktning.

Med moderniteten erövrade individualismen terräng och har successivt blivit allt väsentligare för människors självförståelse. Trots honnörsord som solidaritet påskyndade 68-generationen paradoxalt nog denna utveckling genom att framhäva individens betydelse, dess möjligheter och självständighet. Kampen för att förändra samhället utgick från den enskilda som skulle ifrågasätta försanthållande. Idéer om frihet och individuella rättigheter blev ett självklart inslag i den politiska retoriken. Tyst lydnad ersattes med en frigörande känsla som återspeglade efterkrigssamhällets mer demokratiska syn. I synnerhet kände sig ungdomen fri att välja livsstil och politik.

Individualismens allt starkare genomslag kan avläsas i dagens normkritiska och identitetspolitiska rörelser där upplevelser, sårbarhet, känslor och offerrollen tillmäts stor betydelse. Med dessa rörelser har individuella erfarenheter också fått en större politisk spelyta och legitimitet. Tematiskt handlar det mer sällan om materiella förhållanden. På universiteten finns kurser i rasism och dekolonisering, sällan dock i arbetslöshet och hemlöshet.

Beteckningen identitetspolitik har självklart sina brister men en mer adekvat namnlapp saknas. Statsvetaren Francis Fukuyama pekar på att fenomenet knappast anknyter till vanliga karaktärsdrag utan snarare till väsentliga komponenter av det inre jaget, komponenter som kräver ett socialt erkännande. Identitetspolitikens syfte är emellertid inte bara att stärka individers eller gruppers frihet och rättigheter, utan också att synliggöra orättvisor.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

De nya rörelserna får eldunderstöd av sociala medier som sporrar självförhärliganden och självcentrering och därmed också främjar tidens individualistiska tendens. Informationsteknologins medier­ påverkar även själva protestkulturen. Aktivister behöver inte längre gå ut på gator och torg med plakat och ropa slagord. Det räcker med en smartmobil för att opponera mot alla sorters orättvisor och kränkningar.

Den historiska tillbakablicken blottlägger en tid när revolterande idéer och protestaktioner formade en kulturell och politisk förväntningshorisont. Det finns en kontinuitet, trådar som löper genom de 50 åren. Mest iögonfallande är likväl olikheterna. Inte bara terminologin utan också tänkandet och ambitionerna skiljer sig mellan då och nu. På den tiden användes vidvinkel för att begripliggöra samhällsutvecklingen. Numera riktas fokus allt oftare på individer eller grupper som upplever sig som kränkta eller diskriminerade. Enskildas känslor och rättigheter prioriteras, och det personliga får ofta förtur.

Bok:

BEAUTY IS IN THE STREET: PROTEST AND COUNTERCULTURE IN POST-WAR EUROPE
JOACHIM C HÄBERLEN
(Allen Lane, 2023)