Der Kegelklubb, Kägelklubben, hade grundats av Ernst Nobs, schweizisk socialdemokratisk politiker och redaktör för partiorganet Volksrecht. Namnet var från början utomståendes häcklande beteckning på sammanslutningen. Klubben skulle inte åstadkomma mer än prat och larm, menade man. Men medlemmarna hade entusiastiskt gjort benämningen till sin. Kapitalisterna skulle falla som käglor.

Klubben brukade samlas till diskussionsafton på restaurang Stüssihof i Zürichs gamla stad. Sällskapet bestod, utöver grundaren Nobs, också av Willi Münzenberg, tysk i exil och i likhet med Nobs medlem av de schweiziska socialdemokraternas partistyrelse, Fritz Platten, socialdemokraternas partisekreterare och senare grundare av Schweiz kommunistiska parti, de landsflyktiga polsk-österrikiska socialdemokraterna Karl Radek och Moisej Bronski plus ytterligare några unga schweiziska socialister.

Tongivande vid diskussionerna kring det grovt hyvlade bordet på Stüssihof var dock ingen av de ovan nämnda utan en av 1900-talshistoriens mest inflytelserika och bestämmande gestalter, den ryska så kallade oktoberrevolutionens inspiratör och ledare, Vladimir Iljitj Uljanov, mera känd som Lenin. Han dominerade och fascinerade och skrämde med sin retorik.

– Vet ni då inte, att Schweiz är det mest revolutionära landet i världen, utbrast han vid ett tillfälle. De andra runt det långa bordet stirrade förbluffade på honom. Påståendet var sensationellt. Schweiz revolutionärt? Ett samhälle som de flesta skulle beteckna som världens mest småborgerliga.

På bordsskivan, under årens lopp polerad av otaliga armbågar och tallrikar, stod ölsejdlar och fat med kallskuret. Lenin gillade inte den schweiziska politikens samvaro kring ölglas på krogen ,men sådan var landets sed och han var beredd att underkasta sig det mesta för den revolutionära sakens skull.

Det hade gått 17 år sedan han gick i landsflykt. År som han hade tillbringat i bland annat München, London, Genève, Paris och Krakow. När första världskriget bröt ut återvände han än en gång till Schweiz. Med blandade känslor.

Den småborgerliga idyllen var påfrestande för en internationell revolutionär men han hade i färskt minne en kortare fängelsevistelse i staden Nowy Targ i den österrikisk-ungerska delen av Polen. I Schweiz skulle han vara säker. Där var traditionerna liberala och alla slags flyktingar välkomna. Även de vildaste revolutionärer. I Schweiz kunde han ostörd arbeta vidare på världsrevolutionen.

Han slog sig ned i huvudstaden Bern. Där fanns flera utmärkta bibliotek och många forskare, men Lenin föraktade stadens atmosfär. Han kunde till exempel ondgöra sig över att ministerfruarna i Bern själva piskade sina mattor på balkongen. För Lenin var mattorna, hemtrevligheten och komforten ett träsk att drunkna i. Han sa att han kände sig instängd i en småborgerlig demokratisk bur.

För att inte tala om schweizarnas inställning till egendom. Tänk som de ledande schweiziska socialdemokraterna hade skyggat för honom efter den så kallade Expropriationen i Tiflis – bankrånet som Lenins bolsjeviker genomförde i Georgiens huvudstad i juni 1908 för att förstärka partikassan.

Men i andra ögonblick kunde Lenin lovprisa samhällsfenomen som var utflöden av samma småborgerliga livshållning, t ex den oklanderligt och punktligt fungerande schweiziska postgången och möjligheten att inom loppet av ett par dagar och utan kostnader och besvärande pappersexercis få sig tillsänt böcker från biblioteken i Bern och Zürich varhelst man uppehöll sig i landet. Kontrasten var total mot Frankrikes formfixering och omständliga byråkrati.

På nyåret 1916 åtog sig Lenin uppdraget att utarbeta en text om imperialismen för ett schweiziskt förlag. Imperialismen var ett favorittema och han gick entusiastiskt in för uppgiften som bland annat innebar att han måste tillbringa några veckor med biblioteksstudier i Zürich.

Denna stad var inte bara landets största utan också sedan århundraden etablerad som ett ledande intellektuellt och kulturellt centrum. Lenin fann sig bättre tillrätta där än i Bern. Det var en livligare stad, Zürichs socialdemokrater var radikalare än Berns och atmosfären mindre småborgerligt kvävande.

Lenin sköt upp hemresan till Bern gång på gång för att till slut helt ställa in den. Han stannade i Zürich och hyrde ett rum för sig och hustrun två trappor upp i en fastighet med adressen Spiegelgasse 14.

Spiegelgasse är en brant och vindlande medeltidsgränd i stadsdelen Niederdorf, en del av Zürichs gamla stad. Hyresvärden herr Kammerer var skomakarmästare och hade sin verkstad i fastighetens bottenvåning. Paret Lenin betalade 24 franc i månaden i hyra plus ytterligare 4 franc för rätten att nyttja grytor och kastruller i fru Kammerers kök.

De tyckte egentligen att huset var för gammalt, rummet för litet och hyran för hög. Men Lenin trivdes med värdfolket. Fru Kammerer utropade en gång, apropå kriget i Europa, att ”soldaterna måste vända vapnen mot sina regeringar!” Sådant kunde få Lenin att gå i spinn. Det var en av hans käpphästar att patriotismen var en bluff, som de borgerliga imperialistregeringarna använde för att väcka kampandan hos folk.

Lenin såg paret Kammerer som en revolutionärt sinnad arbetarfamilj. Men då önsketänkte han. Skomakare Kammerer var förvisso socialdemokrat men inte någon revolutionär. Han var hantverkare och småföretagare och övertygad om att egennyttan var människans främsta drivkraft. Den samhällsordning som hans hyresgäst Lenin senare skulle etablera i sitt hemland trodde han inte på. Kammerer var i likhet med de flesta schweizare, även socialdemokrater, i grunden en småborgare; puritansk, oavhängig, plikttrogen, arbetsam, familjekär och jordnära.

Rummet lystes upp av ett fönster med utsikt över skiffertak, vindskammare, prydliga blomlådor, fågelburar och pittoreska vinklar och vrår. Men de kunde dessvärre inte öppna fönstret eftersom luften utanför var mättad av oset från en närbelägen korvfabrik.

Paret Lenin levde ett enkelt och ganska anonymt liv i Zürich. De hade dåligt med pengar och Vladimir Iljitj fruktade ibland för sin säkerhet. Huvuddelen av sin vakna tid satt han på det närbelägna biblioteket vid Predigerkirche och skrev och läste tidningar.

Han gick dit varje morgon klockan 9 när biblioteket öppnade. Klockan 12, då det stängde för lunch, promenerade han i tio minuter hem till Spiegelgasse där hustrun Nadja Krupskaja hade lagat en lunch som ofta bestod av vidbränd havregrynsgröt. De tvingades att vända på varje centime och fru Lenin var ingen framstående kokerska. Men hon lärde sig efterhand av fru Kammerer en del om hur man snabbt lagar en billig och närande måltid .

Klockan 13, när lunchuppehållet var över satte sig Lenin åter tillrätta vid sitt favoritbord på biblioteket och blev kvar till stängningsdags klockan 18, utom på torsdagseftermiddagarna för då höll biblioteket stängt. Då brukade Lenin istället ta en lång promenad upp på Zürichberg tillsammans med Nadja Krupskaja. Där sträckte de ut sig i gräset, läste och mumsade på varsin chokladkaka.

Många hus i Zürich bär minnesplaketter som berättar om bemärkta män som fötts, bott eller besökt huset. Fastigheten på Spiegelgasse utgör inget undantag. En marmorplatta i fasaden upplyser om att Lenin bodde där från februari 1916 till mars 1917. De borgerliga partierna i Zürich motsatte sig till en början tanken på att stadsfästa minnet av Lenins tid i Zürich på samma sätt som man gjort med Gottfried Kellers, Goethes och andra historska gestalters. Men när socialdemokratin hade vuxit sig stark nog på 20-talet omsattes planerna i praktiken.

Med tanke på det förakt som Lenin riktade mot de främsta ledarna för den schweziska socialdemokratin kan man säga att minnesplattan tyder på en viss storsinthet. Lenin rasade över alla socialdemokratiska partitoppar som hellre sökte samförstånd och kompromisser än förberedde världsrevolutionen. Hans speciella hatobjekt var partisekreteraren Robert Grimm, som också var parlamentsledamot och huvudredaktör för partiorganet Berner Tagwacht.

Lenin hade Grimm att tacka för att han hade fått uppehållstillstånd i Schweiz. Grimm hade gått i borgen för Lenin. Men som företrädare för den revolutionära saken hade Lenin inte råd att anfäktas av sentimentala känslor som tacksamhetsskuld. Den revolutionära moralen står över borgerliga moralbegrepp som tacksamhet och vänskap. Han konspirerade och intrigerade för att störta Grimm eller tvinga fram en partisprängning av de schweiziska socialdemokraterna. Ingetdera lyckades. Grimm blev så småningom talman i parlamentet.

Kägelklubben var ett av Lenins verktyg mot Grimm, en av hans revolutionära hävstänger. Kunde han bara få schweizarna att göra uppror skulle det tända branden i resten av Europa, tänkte han. Grannländerna skulle inte overksamma kunna åse en revolution i Schweiz utan att tvingas ingripa. Det neutrala Schweiz skulle dras med i kriget och då skulle den revolutionära smittan sprida sig från de fransk-, tysk- och italienskspråkiga delarna av Schweiz till Frankrike, Tyskland och Italien och sedan vidare.

Så hade han räknat ut det. Ryssland var ännu en efterbliven jordbruksekonomi och enligt teorierna därför inte moget för den stora marxistiska revolutionen. Det var i Västeuropas industriellt utvecklade ekonomier som revolutionen skulle utbryta. Men Lenin hade börjat misströsta om att han själv skulle få uppleva den. Europas arbetare hade gått på den patriotiska bluffen och offrade sitt liv i kapitalisternas och kejsarnas krig och schweizarna var småborgerligt ovilliga.

Men den schweiziska nationen var unik i ett avseende som gjorde den till världens mest revolutionära. I varje fall potentiellt. Lenin såg otåligt på sina unga åhörare runt bordet på Stüssihof. Platten, Münzenberg, Nobs, Radek, Bronski. De väntade andlöst på fortsättningen. Rösten var vass. R:en skorrade.

– Vad är det man behöver för att göra revolution?

Lenin gjorde en kort paus innan han fortsatte:

– Man behöver vapen! Bara vapen! Och Schweiz är det enda land i världen där soldaterna får ta med sig vapnen och ammunitionen hem! Vapen finns alltså!

Han fortsatte sina revolutionära utläggningar om hur man skulle få ungdomarna i armén att använda sina vapen för att befria sig från löneslaveriet. Men Lenins försök att göra Schweiz till världsrevolutionens epicentrum kröntes inte med framgång. Vapnen fanns men inte sinnelaget. Inte ens bland Kägelklubbens medlemmar.

Visserligen organiserade Willi Münzenberg blodiga barrikadstrider på Zürichs paradgata Bahnhofstrasse 1917, men han var inte schweizare utan tysk. Ernst Nobs, Kägelklubbens grundare blev så småningom minister i den schweiziska regeringen och 1948 landets president.

Frustrerad över den småborgerliga schweiziska synen på tingens ordning funderade Lenin på om han hade begått ett misstag då han etablerade sig i Schweiz. Det likaledes neutrala Sverige var mer proletärt. Det hade kanske gått lättare att tända världsrevolutionen i Sverige och låta den sprida sig norrifrån.

Men Lenin fick plötsligt annat att tänka på. Det hade bivit den 15 mars 1917. Nadja Krupskaja sköljde tallrikarna efter lunchen och Lenin höll på att kränga på sig sin slitna grå ytterrock för att bege sig tillbaka till biblioteket. Då bankade det på dörren och Moisej Bronski rusade in.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

– Har ni inte hört vad som har hänt? utropade han upphetsat. Ögonen strålade av jubel. – Det är revolution i Ryssland!

Nyheten överrumplade Lenin. Han hade inte väntat sig någon revolution så snart och framförallt inte i det agrara Ryssland. Tyskland eller Storbritannien med sina tusentals fabriker och stora arbetarskaror låg närmare till hands.

Bronski berättade att tsarens ministrar hade arresterats och att tolv medlemmar av den ryska duman hade gripit makten. För att få mer detaljer skyndade sig Lenin ned till Bellevue Platz där det fanns färska tidningar. Bellevue Platz vimlade av glädjestrålande exilryssar som alla var ute i samma ärende som Lenin.

Det som stod i tidningarna bekräftade Bronskis överraskande nyhet. Det ögonblick som Lenin ständigt hade haft för ögonen och förberett sig och sitt bolsjevikparti för hade kommit. Lenin gick hem till Spiegelgasse och skrev ett brev med revolutionära instruktioner till Alexandra Kollontaj i Stockholm: ”[…] fortsatt revolutionär propaganda, agitation och kamp för en internationell proletär revolution”.

Nu måste han snabbast möjligt ta sig till Petersburg. Men det var en svår uppgift. Frankrike och Storbritannien skulle säkert inte släppa igenom honom. Han ville att Ryssland skulle dra sig ur kriget, det var väl känt och det var emot britternas och fransmännens intressen.

Lenin lekte med tanken på att skaffa ett falskt pass via sina kontakter i Stockholm och ge sig ut för att vara dövstum svensk. Det där med dövstum var för att han inte skulle kunna beslås med att inte tala eller förstå svenska. Men tänk om han skulle prata i sömnen; fara ut i svordomar över mensjevikerna eller så?

Lenin beslöt att sondera det tyska alternativet. Kejsaren hade ett uppenbart intresse av fred med Ryssland. Då skulle han kunna koncentrera sig på västfronten. Uträkningen stämde. Kejsar Vilhelm i Tyskland var villig att ingå ohelig allians med den ryske världsrevolutionären.

Tio över tre den 9 april lämnade Lenins tåg Zürich Hauptbahnhof. På perrongen stod något hundratal ryssar och kastade glåpord efter passagerarna.

– Provokatörer! Spioner! Förrädare! Ni kommer att bli hängda… som tyska spioner! skrek de och slog med käppar mot järnvägsvagnarna. Missnöjet kom sig av att Lenin inte hade inhämtat medgivande för sin resa från den provisoriska regeringen i Sankt Petersburg.

Tidigt på morgonen den 10 april passerade järnvägsvagnen med de ryska revolutionärerna gränsen till Tyskland. Två dagar senare klev sällskapet ombord på den svenska färjan Drottning Viktoria i Sassnitz. Från Trelleborg gick färden vidare med nattåget till Stockholm och därifrån med tåg till Haparanda dit de anlände sent på påskafton. I Haparanda bytte de till slädar och for över Torne älvs is och över gränsen till det ryska storfurstendömet Finland.

Det vilar något symboliskt över att Schweiz var utgångspunkten för Lenins resa tillbaka till Ryssland och medan Sverige blev det sista land han besökte innan han åter trampade rysk mark och kapade den ryska revolutionen med sin bolsjevikiska statskupp. Sverige och Schweiz var extrempunkter på Västeuropas politiska måttstock. I ena änden det stabilt småborgerliga Schweiz, i den andra det missnöjesinstabila Sverige. Landet på gränsen till revolutionen!