Våren 1917 färdades Vladimir Iljitj Lenin genom Sverige på väg till Ryssland och Petrograd. Understödd av den tyska krigsledningen med logistik och pengar, var hans och hans följes mål tillfälligt detsamma som tyskarnas: att bolsjevikerna skulle gripa makten och sluta separatfred med Tyskland på östfronten. Lenin reste i en grupp om 30 personer, med bland andra Kominterns blivande ordförande Grigorij Zinovjev och sällskapets organisatör, schweizaren Fritz Platten.

Lenins grupp anlände till Stockholm med nattåg från Malmö morgonen den 13 april. Borgmästaren Carl Lindhagen tog emot, liksom diskret i bakgrunden stod ett par representanter för den svenska säkerhetspolisen. Resan gick vidare redan samma kväll, norrut mot Haparanda och gränsen mot Ryssland, som då gick vid Torneå.

Uppgivande att de var journalister och med stöd av den nya regeringens beslut att emigranter skulle få återvända, släpptes Lenin, Zinovjev och de övriga in.

Denna nog så ödesdigra episod utgör upptakten till en historik över hemlig kommunistisk verksamhet i de nordiska länderna under mellankrigstiden av de danska historikerna Morten Møller, Niels Erik Rosenfeldt och Jesper Jørgensen, Den røde underverden. Lenins och bolsjevikernas maktövertagande bildar startpunkten för en mycket aktiv period i den underjordiska rörelsen, med obestridligt centrum i Moskva.

Socialdemokratin hade nyligen delats i en reformistisk och en revolutionär del, vilka inte hade något till övers för varandra. Hjalmar Branting, som var reformist, befann sig i Petrograd för att möta den moderate revolutionsledaren Kerenskij.

När partibrodern Erik Palmstierna fick veta att Lenin var i Stockholm på väg mot Petrograd blev han alarmerad och ringde upp Branting med orden ”Du känner ju Kerenskij. Säg honom att Lenin kommer med nästa tåg och måste nedskjutas eller inspärras när han passerar gränsen!”, varpå Branting skrattande sade, att sådant gör man inte, och ringde av. Detta enligt Palmstiernas dagböcker, utgivna 1953. Där står också att när han återgav historien 1918 för den ryske ministern Gulkievitj i Stockholm, utbrast denne ”Min käre baron, ni hade Rysslands öde i era händer!”

Den røde underverden har sitt fokus på det nät av hemliga underrättelser och kurirer som verkade i Danmark och Sverige. Många ville medverka till att sprida revolutionen och förverkliga Lenins idéer. Säkerhetspolisen i Tyskland, Danmark, Sverige och andra europeiska länder följde dessa illegala aktiviteter så gått de kunde, men skickligheten inom agentnätverket var stor.

Redan 1917 hade Lenins vänner i Stockholm upprättat ett förbindelsekontor på Regeringsgatan 67. Efter bildandet av Komintern 1919 blev Stockholm en viktig nod för att distribuera pengar ut i rörelsen. Tiotals miljoner kronor i dagens penningvärde smugglades ut i Europa och till Amerika via Stockholm de kommande åren i syfte att understödja världsrevolutionen. Enbart 1921 sändes 32 miljoner kronor i dagens penningvärde från Moskva till kontoret på Regeringsgatan.

Författarna understryker att vid denna tid, då nationalism och fosterlandskänsla var stark, kunde personer inom den kommunistiska rörelsen ibland kanske tvivla på var deras lojalitet djupast låg. Svaret från Komintern och Lenin var självklart: För en kommunist är Sovjetunionen ditt fosterland!

Idag när krypterad e-post och annan avancerad teknik används är det rörande att läsa om den väska med två bottnar som användes av kurirerna. Den tillverkades på en specialfabrik i Sovjet och fungerade genom två knappar som satt dolda vid handtagets fäste. Tryckte man på dem, frigjordes den öppna delen av väskan, så att kuriren lätt kom åt de sedlar eller dokument som förvarades i det ”hemliga” utrymmet därunder. Man använde också osynligt bläck och chiffer baserat på någon sida i en roman – som taget ur Kalle Blomkvist. Men tydligen räckte detta rätt så långt.

”Kvinnan som var ansvarig för mottagandet gick under kodnamnet ’Gondel’. Hennes verkliga namn var Signe Augusta Sillén, till vardags journalist på Ny Dag.”

Under det kommande årtiondet fäste man i Moskva stora förhoppningar vid att Tyskland skulle bli nästa land att övergå till kommunismen. Ett hemligt arkiv för den underjordiska verksamheten i Europa byggdes upp vid frontorganisationen Internationella Sjöfolks- och Hamnarbetarförbundets, IHS, lokaler i Hamburg. Dessa ansträngningar kulminerade i början av 1930-talet, men det nationalsocialistiska maktövertagandet 1933 förändrade situationen radikalt. Gestapo gjorde razzia vid IHS i Hamburg; bara någon vecka tidigare hade arkivet i all hast överförts till Köpenhamn. Senare skulle det flyttas till Stockholm.

En delegation av tre svenskar från Förbundet Sovjetunionens Vänner besökte i Moskva i början av 1934. De mötte där den finske kommunistledaren Otto Kuusinen, som satt i Kominterns styrelse. Av honom fick de var och en ett svart midjebälte, som fylldes med 21 000 kronor vardera i dåtidens valuta. Bältena syddes omsorgsfullt igen. Pengarna var avsedda för kommunistpartierna i Sverige och Finland, som hade ekonomiska svårigheter. Framme i Stockholm tog en av de tre – Bror Gummesson – hand om alla bälten och levererade dem till en kvinna vid Ny Dags kontor på Jakobsbergsgatan 22.

Hon ville emellertid inte veta något av denna leverans, utan bad Gummesson ta bältena och på hundra meters avstånd följa henne till en busshållplats, sedan ta samma buss till Södermalm och följa efter in i en trappuppgång till en lägenhet. Där väntade även en finsk kommunist. Pengarna levererades och kvinnan antecknade noga beloppet, samt att det överensstämde med de instruktioner hon fått från Moskva.

Kvinnan som var ansvarig för mottagandet gick under kodnamnet ”Gondel”. Hennes verkliga namn var Signe Augusta Sillén, till vardags journalist på Ny Dag. Redan i början av 1920-talet hade hon medverkat vid en internationell kvinnokongress i Moskva, sedan studerat tre år på Leninskolan och specialiserat sig på hemlig underrättelseverksamhet. Hon blev sedan chef för det viktiga navet i Stockholm och drev där även en hemlig radiostation samt förfalskade pass för kurirer.

Inte olikt villkoren för dagens underrättelsetjänster – åtminstone så som en lekman får vissa inblickar i detta arbete via serier som den franska Falsk identitet – blev vardagen med täcknamn och dubbelliv ofta tyngande på det personliga planet. Ibland gjorde man misstag, stundom hamnade pengar i fel händer, eller blev trycket så stort att man tog flaskan till tröst. Inte sällan kallades man då tillbaka till Moskva för uppsträckning eller än värre påföljd.

För Signe Sillén blev till slut det parallella livet alltför komplicerat. Hon började prata, hon började dricka. Arbetet fallerar; flera kurirer dyker upp i Moskva utan post från Sverige. 1934 sändes kritiska rapporter från partiföreträdare i Sverige till Kominterns sekretariat i Moskva. ”Gondel” förklarades sjuk, och ersattes. Efter en resa till Moskva 1936 återvände Signe Sillén till Sverige och anställdes tillsammans med sin man Hugo vid den nya partiskolan i Björknäs utanför Stockholm; en lugnare tillvaro.

Inte alla kom som bekant undan så lätt under denna tid. En paranoid jakt efter påstådda eller verkliga trotskister skördar många offer i de hemliga nätverkens led.

Schweizaren Berta Zimmerman – en av alla dem som efter revolutionen vallfärdat till Sovjet och låtit sig inspireras – mötte där den tjugo år äldre landsmannen Fritz Platten. Det var samme man som hade organiserat Lenins resa till Petrograd 1917. Den välutbildade Zimmerman blev under 1930-talet chef för de skandinaviska kommunisternas hemliga verksamhet och för hela den europeiska kurirorganisationen, mitt i ett mansdominerat universum.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I juni 1937 fattar den sovjetiska hemliga polisen NKVD misstankar mot den 34-åriga Berta Zimmerman. Hon anklagas för att i hemlighet (sic!) konspirera för Trotskij och att gå Tysklands ärenden. I ett halvår sitter hon fängslad, utan möjlighet till offentlig rättegång. Hon avrättas med ett nackskott den 2 december.

Hennes man Fritz Platten vet inte vad som hänt henne. Han utesluts från kommunistpartiet och en son från ett tidigare äktenskap deklarerar offentligt: ”Om det visar sig att min far är trotskist, så bör han skjutas.” Den 13 mars 1938 knackar det på dörren till faderns lägenhet vid Gorkijgatan i Moskva. NKVD får honom att underteckna en uppdiktad bekännelse att han varit polsk spion. En militärdomstol dömer Platten till arbetsläger. Den 22 april 1942 – Lenins födelsedag – avrättas Fritz Platten, samme man som 25 år tidigare hade ledsagat bolsjevikernas ledare genom Europa.

Den røde underverden är innehållsrik och klarlägger genom grundliga arkivstudier en illegal spion- och kurirverksamhet i Skandinavien, vars omfattning och innehåll hittills varit litet känd. Den relaterar flera dramatiska personliga livsöden. Samtidigt får vi en inblick i hur relativt tafatt den svenska och danska polisen hanterade dessa nätverk. De hade kännedom om vissa delar, men vidden var okänd. Den brittiska underrättelsetjänsten knäckte 1934 Kominterns krypteringskod, men då man inte ville avslöja sin egen mullvad höll man detta kort mycket nära bröstet. Därför kunde Komintern fortsätta att gäcka polisen i Norden.

Efter läsningen infinner sig en dyster reflektion om Tyskland. Någon har sagt om detta land – vars vetenskap, teknik och kultur beundras av många – att det producerat ett osedvanligt stort antal både genier och galningar. Här dominerar galningarna. Den tyska krigsledningen var starkt bidragande till att Lenin och bolsjevikerna tog över Ryssland. Den tyska militären genomförde under mellankrigstiden hemlig utveckling av pansarvapnet i Ryssland i samverkan med Röda armén. Nationalsocialisterna beundrade bolsjevikernas partiorganisation och tog efter den. Karl Marx inspirerade Lenin, i den tyska myllan växte nationalsocialismen fram.

När operation Barbarossa inleddes den 22 juni 1941 kan man därför med visst fog säga att det var två av Tyskland skapade, gigantiska demoner som ställdes mot varandra.

Idag vet vi att Tyskland har ett mycket sundare förhållningssätt till sina demoner; de bearbetas och kritiseras offentligt varje dag, på ett sätt som manar till efterföljd i många länder. Som bekant letar man förgäves efter någon sådan ånger- och botgöringsprocess i Ryssland.