För 200 år sedan, den 26 februari 1821, avled diplomaten och författaren Joseph de Maistre i sitt hem i det piemontesiska rikets huvudstad Turin. Maistre är för eftervärlden mest känd som en av den politiska reaktionens och den katolska ultramontanismens främsta företrädare med skrifter som Considérations sur la France, Du Pape och Soirées de St. Petersbourg. Men han är långt ifrån endimensionell, han har inspirerat författare och tänkare från höger till vänster.

Maistre levde ett intressant liv. En av hans största ideologiska fiender – men också någon som han vid en tidpunkt försöker få kontakt med – exkejsaren Napoleon överlevde honom med några månader och dog på Saint Helena den 5 maj.

Joseph de Maistre föddes den 1 april 1753 i Savojens provinshuvudstad Chambéry. Savojen tillhörde vid denna tid kungadömet Sardinien-Piemonte men landsdelen är fransk såväl till språk som kultur. Fadern François-Xavier var jurist och domare vid provinsdomstolen i Chambéry. År 1769 gav sig Joseph de Maistre själv iväg till universitetet i Turin för studier i juridik. Han avlade doktorsexamen 1772. Han blev biträdande åklagare 1774 och samma år vann han inträde i en frimurarloge. Frimureriet blir sedan ett intresse som följer Maistre under större delen av hans liv och bidrar till att han tidvis betraktas med viss misstänksamhet av de piemontesiska myndigheterna. Under denna tid ägnar han sig också åt diverse skriverier och åt att samla böcker i historiska och filosofiska ämnen. Hans bibliotek innehåller dock få böcker i juridik och man får intrycket av att denna var en födkrok och att hans verkliga intressen låg åt andra håll.

Maistre gifte sig 1786 med Françoise-Marguerite de Morand, dotter till en pensionerad officer. Hon förde med sig en hemgift i boet, som blev ett välkommet bidrag till Maistres inte helt lysande ekonomi. De fick tillsammans tre barn, sonen Rodolphe och döttrarna Adèle och Constance. År 1788 tillträdde Maistre som domare vid provinsdomstolen.

Familjen de Maistres lugna tillvaro i Chambéry omkullkastades i september 1792, då Frankrike förklarade krig mot kungadömet Piemonte-Sardinien och invaderade Savojen. I likhet med flertalet av kungadömets tjänstemän flydde familjen till Turin. I huvudstaden var inställningen till savojarderna något avvaktande och de anklagades för att inte ha försvarat sig bättre. Trots ihärdiga försök lyckades Maistre inte få något uppdrag och han återvände med familjen till Chambéry i januari 1793 för att se till sin egendom och sina kvarvarande släktingar. Han konstaterade dock att det inte gick att leva under fransk överhöghet och återvände till Turin.

”Berlin hävdade att Maistres förakt för upplysningens idéer och naturliga rättigheter kopplat till hans betoning av hierarki, auktoritet, lydnad och underkastelse och krigets oundgänglighet haft stort inflytande på reaktionära och även fascistiska idéer.”

I april 1793 befann sig Maistre i Lausanne, dit han flyttat med familj för att vara närmare sina släktingar som stannat i Savojen. Han erhöll i augusti en befattning som konsulär företrädare för kungadömet Sardinien i Lausanne. Hans främsta uppgift var att skapa ett nätverk för inhämtning av underrättelser från det ockuperade Savojen för vidare befordran till Turin och att hjälpa flyktingar.

Skakad och förfärad över den stegrade revolutionära terrorn i Frankrike fann Maistre ändå tid att påbörja sin uppgörelse med franska revolutionen, Considérations sur la France, som publicerades 1796. Ledmotivet i den boken och nästan alla Maistres verk är uppfattningen om en gudomlig metafysik enligt vilken de oskyldigas lidande och blodspillan försonar en värld som har syndat. Maistre tolkar revolutionen som både ett gudomligt straff och ett gudomligt påbud om pånyttfödelse som i förlängningen leder till en religiös vision om försoning. Han pläderar för monarkins och det hierarkiska samhällets återkomst och dömer ut de skrivna författningar som har tillkommit sedan revolutionen. Skrivna lagar uttalar enbart redan existerande rättigheter och dessa rättigheter uttalas endast när de angrips, ett tecken på svaghet hos samhällets institutioner.

Vid fredsförhandlingar i Paris i maj 1796 tvingades Piemonte-Sardinien­ avträda Savojen till Frankrike. Maistre återvände till Turin i mars 1797. I december 1798 ockuperade Frankrike ­Piemonte-Sardinien. Försett med ett förfals­kat preussiskt pass begav sig Maistre med sin familj på en kylig och farofylld färd nedför floden Po och hamnade i Venedig i slutet av januari 1799. Det var en svår och oviss tid för Maistre och hans familj men i juni ljusnade horisonten något. En rysk-österrikisk­ armé körde ut de franska styrkorna ur Turin för en tid och Maistre kunde återvända dit i september. Han utsågs till justitieminister på Sardinien, vilket innebar en rejäl förbättring av familjens ekonomiska situation. Maistre anlände till huvudstaden Cagliari i januari 1800. Hans tid på ön blev inte särskilt lyckosam. Han drog inte jämnt med vicekungen Charles-Félix, som ville använda repressiva metoder mot den rådande oron på ön, medan Maistre försökte insistera på att tillämpa rättsliga förfaranden. Han arbetade hårt men fann även tid till studier, bland annat i orientaliska språk tillsammans med en litauisk dominikanmunk som lärare. Maistre upplevde Cagliari som ett bakvatten jämfört med de städer han tidigare bott i och tidvis levde han där utan sin familj.

I oktober 1802 uppstod en vakans på posten som Sardiniens minister i Sankt Petersburg. För Sardiniens del var London och Sankt Petersburg de viktigare posterna inom den diplomatiska förvaltningen, eftersom landet var helt beroende av subsidier från Storbritannien och Ryssland under perioden 1800–1814. Till sin glädje utsågs Maistre till minister i Sankt Petersburg.

Maistre anlände till den ryska huvudstaden 1803. Han tillbringade där 14 år och genom sin personlighet utövade han ett inflytande som inte stod i proportion till det obetydliga rike som han hade sänts att företräda. Hans förhållande till kungen var kylslaget och hans skrivelser, författade med litterär brio, satte i förstone myror i huvudet på tjänstemännen vid det sardinska hovet som misstänkte att han skulle överskrida sina instruktioner. Efter en tid dämpades dessa farhågor, även om Maistre hos sina räddhågade uppdragsgivare insisterade på utrymme för egna bedömningar och initiativ.

En viktig kontakt bland de diplomatiska kollegorna var den svenska ambassadören Kurt von Stedingk, med vilken Maistre utvecklade en varm vänskap. Stedingk gav Maistre råd om hur han skulle hantera den ryske utrikesministern Vorontsov, som i sin tur uppskattade Maistres kvaliteter. När Maistres sardinska överordnade varnade honom för att umgås med Stedingk, som misstänktes för jakobinska sympatier, replikerade Maistre spefullt att man lika göra kunde tala om den svenska ambassadörens jakobinska principer som påvens kalvinistiska. Med sin charm och fallenhet för spirituell konversation blev Maistre en välkommen gäst i Sankt Petersburgs salonger. Han var särskilt framgångsrik när det gällde att intressera ryska högreståndskvinnor för katolicismens fördelar, något som myndigheterna betraktade med viss misstänksamhet.

Maistres djärvaste tilltag under sin tid i Sankt Petersburg var ett försök att få till stånd ett möte med Napoleon efter freden i Tilsit 1807 mellan Ryssland och Frankrike. På grund av ryskt motstånd skedde ingen uppföljning av freden i form av en konferens vid vilken Sardiniens öde kunde regleras. Maistre samtalade med Napoleons representant i Sankt Petersburg som lovade att vidarebefordra en promemoria till den franske kejsaren. Där föreslog Maistre att han skulle komma till Paris i egenskap av privatperson för ett samtal om sardiska angelägenheter. Det är obekant om promemorian nådde Napoleon.

”Mycket av Maistres tankegods kan förefalla främmande idag men han sätter fingret på viktiga frågor inom religion och det politiska livet som alltjämt är aktuella.”

Förutom den diplomatiska verksamheten blev det tid över för att skriva texter i historiska och filosofiska ämnen. I maj 1809 avslutade han en essä om principen bakom staters konstitutioner (Essai sur le principe générateur des constitutions politiques) i vilken han hävdar att en konstitution är gudomligt inspirerad och att de mest grundläggande elementen i en nations lagar inte kan skrivas ned. Enligt Maistre är uppfattningen att en politisk konstitution kan skapas och skrivas a priori ett av de allvarligaste tankefelen som har förekommit under 1700-talet. Han dömer således ut de amerikanska och franska konstitutionsbyggena som leder sitt ursprung till den för honom så förhatliga företeelsen revolution. Han hyste däremot stor sympati för den organiska konstitutionella utvecklingen i England.

På grund av sina goda kontakter inom den ryska förvaltningen och framförallt med undervisningsministern Razumovskij anlitades Maistre som rådgivare vid utformningen av läroplanen vid det kejserliga lyceet i Tsarskoje Selo. Maistre föreslog att ämnen som latin, logik och moralisk fostran skulle prioriteras framför naturvetenskaperna och när tsaren godkände läroplanen 1810 hade ämnen som kemi, naturhistoria, arkeologi och astronomi tagits bort. I en skrift om Ryssland lägger Maistre fram ett antal konservativa principer som landets regering bör följa. Han varnar bland annat för att befria livegna samtidigt som övergrepp mot dessa ska beivras. Han anser vidare att undervisning i naturvetenskaper inte bör uppmuntras, att spridning av protestantiska läror inte bör tillåtas samt att de katolska och ortodoxa kyrkorna bör knyta närmare band. I ett brev tackar tsar Alexander Maistre för skriften som berett honom mycket nöje.

Frankrikes anfall på Ryssland i juni 1812 innebar något av en vändpunkt i Maistres ryska tillvaro. Stämningen i landet blev mera nationalistisk och främlingsfientlig och misstron mot andra trosriktningar än ortodoxin ökade. Maistres kontakter med den ryska ledningen försämrades och i februari 1816 anklagade tsaren honom vid en audiens för att ha bistått jesuitorden som just utvisats ur landet. Maistre försökte förklara att hans religiösa aktiviteter enbart varit av godartad natur men insåg att han inte längre kunde göra någon nytta som sardiskt sändebud i Ryssland. Han lämnade Sankt Petersburg i april 1817. Åter i Turin utsågs Maistre till justitieminister i december 1818.

Påföljande år gav Maistre ut Du Pape, en kraftfull plaidoyer för kristenhetens uppslutning kring påvedömet och den romerska katolicismen och samtidigt en förödande kritik av alla andra kristna trosriktningar, inklusive den ortodoxa, för vilken Maistres känslor uppenbarligen svalnat. Enligt Maistre är alla trosriktningar som inte erkänner påvens överhöghet protestantiska. Han är heller inte nådig mot islam. Han betraktar muslimer som katolicismens dödsfiender och omöjliga att integrera i den kristna kulturen. Där de två religionerna möts måste den ena antingen segra eller gå under. Enligt Maistre har Europa påvemakten att tacka för att islams framfart i Europa kunnat hejdas. I bokens avslutande kapitel hävdar Maistre att Guds underverk kan skönjas i stormakternas beslut efter Wienkongressen 1815 att återinsätta påven i Vatikanen som chef för påvestaten. I det närbesläktade verket De l’Église gallicane, som utkom strax efter Maistres död 1821, riktar han sig mera specifikt till den kyrkliga ledningen i Frankrike med en uppmaning att ge upp kravet på självständighet i fråga om kyrkliga utnämningar och seder gentemot Vatikanen och istället underordna sig påvens överhöghet i sådana frågor.

Det verk för vilket Maistre är mest känd, Les soirées de Saint Pétersbourg, hade han skrivit på under sina år i Sankt Petersburg och han förde mig sig ett i stort sett färdigt manuskript till Turin. Boken publicerades postumt 1821 och består av elva samtal mellan tre fiktiva personer: en riddare som spelar rollen av nybörjare i filosofi, en senator som ägnar sig åt frimureri och orientaliska läror samt en greve (möjligen Maistre själv) som representerar den sanna katolska tron. Dessa herrar behandlar, enligt Maistres egen beskrivning, de stora frågorna inom den rationella filosofin och avsikten är att gifta samman filosofi och evangelium, som Maistre uttryckt det. Många av samtalen kretsar kring förekomsten av ondska och förhållandet mellan Gud och människa. Maistre betonar arvsynden och menar att människan fört in ondskan i världen. Straff som drabbar även oskyldiga männi­skor, så att de offrar sig för de skyldiga, är ett sätt att sona världens ondska och på så sätt återupprätta balansen i Guds skapelse. Ett genomgående tema i samtalen som förs är vissheten om männi­skans odödliga själ, som enligt Maistre bär på ett fragment av den gudomliga och absoluta Sanningen.

Ett verk som belyser den spänning som finns i nästa alla Maistres skrifter mellan hans naturliga nyfikenhet och beundran för vetenskapliga upptäckter å ena sidan och hans djupa oro över den moderna vetenskapens negativa moraliska och sociala konsekvenser å den andra är Examen de la philosophie de Bacon. I denna bok, skriven under perioden 1814–1815 men utgiven först 1836, levererar han en häftig kritik av den engelske filosofen och politikern Francis Bacons idéer om naturvetenskaperna och naturvetenskaplig metod. Maistre anklagar Bacon för att försöka koka ned kunskap och vetenskap till fysik genom att hävda att fysiken är den enda vägen till sanningen. Maistre menar vidare att en sådan uppfattning hotar att underminera filosofi och religion samt bana vägen för materialism och ateism. En anledning till den postuma publiceringen kan ha varit att Maistre under sin livstid känt viss tvekan inför att öppet angripa naturvetenskaperna. Angreppet kunde ju också betraktas som något orättvist, eftersom Bacon själv endast hävdat att religion och vetenskap borde hållas åtskilda.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Maistres eftermäle har varit blandat. Under 1800-talet påverkades det i första hand av litteraturhistorikern Charles-Augustin Sainte-Beuves kritik. Denne tog avstånd från de flesta av Maistres idéer och ogillade hans aristokratiska uppfattningar. Han fascinerades dock av Maistres litterära talang och led, enligt egen utsaga, ofrivilligt av att konstatera att någon som uttalade uppfattningar så på tvärs med Sainte-Beuves egna kunde skriva så vacker franska. Den moderna sociologins fader Auguste Comte, en anhängare av vad han kallade ”organiska” epoker, där stabilitet och konsensus om värderingar råder, högaktade Maistres idéer.

En mer eller mindre fullständig utgåva av Maistres samlade verk publicerades 1884, vilket i sin tur gav upphov till ett stort antal böcker och artiklar. Maistres arkiv blev tillgängligt för utvalda forskare vid mitten av 1920-talet och 1976 bildades ett institut för Maistrestudier i dennes hemstad Chambéry, anknutet till universitetet i den nuvarande franska regionen Savoie.

Den brittiska idéhistorikern och filosofen Isaiah Berlin publicerade 1960 en essä om Maistre i vilken han beskrev denne som en inspiratör till fascismen. ”Joseph de Maistre and the Origins of Fascism” kom senare att ingå i Berlins essäsamling The Crooked Timber of Humanity. Berlin hävdade att Maistres förakt för upplysningens idéer och naturliga rättigheter kopplat till hans betoning av hierarki, auktoritet, lydnad och underkastelse och krigets oundgänglighet haft stort inflytande på reaktionära och även fascistiska idéer. Denna uppfattning har haft stort inflytande på Maistreforskningen sedan dess.

På senare tid har denna bild dock nyanserats. I ett bidrag i verket Joseph de Maistre and his European Readers (2011) konstaterar den brittiska fascismexperten Cyprian Blamires, som själv har doktorerat för Berlin, att dennes bild av Maistre som inspiratör till fascismen på det hela taget är felaktig.

Blamires menar att Berlin kopplar Maistre till fascismen, eftersom han tolkar denna ideologi som fientligt inställd till upplysningen och franska revolutionen, antiintellektuell och antiliberal. Senare forskare, som Roger Griffin, menar att fascismen till sin kärna omfattar en revolutionär ultranationalism som kräver en nationell pånyttfödelse. Enligt Blamires passar ingen definition av fascism särskilt väl in på Maistre. Han var ingen nationalist – även om han högaktade den franska kulturen – utan en passionerad anhängare av den universella romersk-katolska kyrkan som upprätthållare av världsordningen och sannerligen ingen revolutionär.

Även om Maistre inte var någon vän av upplysningen, eller av Jean-Jacques Rousseau, kan han i någon mån sägas dela dennes målsättning att lösa konflikten mellan människans egenvilja och hennes sociala natur i syfte att återupprätta den harmoni som gått förlorad till följd av människans själviska natur. Fast för Maistre är det Gud som råder istället för Rousseaus ”allmänna vilja”. I ett verk från 1795, De l’État de nature ou Examen d’un écrit de Jean-Jacques­ Rousseau, gör Maistre grundligt upp med Rousseaus idéer om ett ursprungligt naturtillstånd i vilket alla människor levde jämställt.

Mycket av Maistres tankegods kan förefalla främmande idag men han sätter fingret på viktiga frågor inom religion och det politiska livet som alltjämt är aktuella. Dagens högerpopulister och fascister torde dock ha föga att hämta hos honom.