Årsdagar, födelse- och dödsdagar innebär i Frankrike en anledning att hylla republikens stora kvinnor och män. I år är det Denis Diderots år, 300 år efter filosofens födelse i den lilla staden Langres. Som en upplysningens företrädare har han varit långt mindre uppmärksammad än Voltaire och Rousseau, hans samtida, möjligen beroende på att han har setts som en utpräglad ateist. Nu kan tiden vara mogen att lyfta fram andra sidor hos honom. Två böcker belyser detta faktum: Diederot ou le bonheur de penser (Diderot eller lyckan i att tänka) av ekonomen, den politiske rådgivaren och flitige skribenten Jacques Attali, och Diderots egen skrift Encyclopédie, redigerad och kommenterad av essäisten Jean-Marc Mandosio, specialist på senlatinsk litteratur.

Attalis verk är en inkännande biografi över Diderot, vilken ses som en själsfrände. Över seklerna förenas de båda i samma glädje föranledd av tänkande och skrivande. Attali skisserar även i snabba glimtar en bild av samtidshistorien och det europeiska kulturlivet under det skede som ledde fram till den franska revolutionen, som inträffade fem år efter Diderots död. Han skildrar alltifrån krigsförklaringar och fredsfördrag till salongernas kotterier och tidens konst- och teatervärld. Resultatet är en krönika som har intresse även för den som redan är förtrogen med franskt 1700-tal. Attalis metod är välbeprövad. Hans förmåga att ge sken av allvetande författare vilar helt på samarbetet med en utmärkt dokumentalist, Jane Auzenet, som tar fram allt material som utgör underlag för Attalis skrivande.

Mandosio har däremot i dubbel bemärkelse begränsat sitt ämne till att behandla Diderots verksamhet som encyklopedist. Han återger och kommenterar den artikel i det stora uppslagsverket som har just ”Encyclopédie” som rubrik och där Diderot själv beskriver sitt eget arbete.

Diderot kom från en hantverkarfamilj. Hans far Didier var knivsmed, hans mor Angélique, född Vigneron, kom från en familj där man garvade läder. Fadern hade dock bestämt att äldste sonen inte skulle följa i hans fotspår utan bli en kyrkans man och helst efterträda sin morbror, som var kanik och alltså innehade den högsta posten i Langres församling. Vid tio års ålder sattes Denis i stadens jesuitskola. Fem år senare lämnade han skolan som dess bäste elev och fick fortsätta sina studier vid läroverket Louis-le-Grand, vilket finns kvar än idag. Han fick en helklassisk utbildning och läste därefter i fem år teologi och filosofi vid Sorbonneuniversitetet. Hans gedigna studier resulterade dock i en alltmer sviktande religiös övertygelse, vilket omöjliggjorde tanken på att tjänstgöra i Langres stift, eller i något stift överhuvudtaget. Han beslöt sig för att stanna i Paris. Det blev brodern som sökte sig till prästyrket; en av hans två systrar blev dessutom nunna.

Eftersom myndighetsåldern för män vid denna tid var trettio år, hade fadern fortfarande rätt att styra sonens liv. Brytningen blev oundviklig. Hellre svälta ihjäl än att underordna sig. Allt Diderot ville göra var att läsa, skriva, studera, tänka. Att utforska vetandets gränser var det som verkligen lockade honom – och som präglade hans särställning bland upplysningsfilosoferna.

I denna skara var den något äldre Voltaire känd och etablerad som filosof från och med 1730-talet, medan Diderot länge förblev okänd. Den skrift, Lettres philosophiques, som Voltaire publicerade 1734 i samband med återkomsten till Frankrike efter den ofrivilliga exilen i London, gjorde enligt Attali ett starkt intryck på Diderot. Den förmedlade insikten att England i jämförelse med Frankrike var ett frihetens och toleransens land. Så vitt man vet, träffades de aldrig, men de hyste båda en önskan att förändra det franska samhället. De förde under åren en viss brevväxling men höll för övrigt en kylig distans. Tack vare Voltaire hade Diderot fått impulsen till att lära sig engelska för att kunna ta del av det som hände på detta språkområde.

Diderot och Rousseau kände däremot varandra. De var båda passionerade schackspelare och hade som sådana träffats på kafé. Rousseau hade just kommit till Paris för att inför Vetenskapsakademin presentera sin siffernotskrift. Han kom senare att bidra till Encyklopedin med artiklar om musik. De två var dock helt olika till sin läggning. Den solitäre Rousseau, som trots eller på grund av sina framgångar alltmer drog sig undan samhället, hade inte mycket gemensamt med den livlige och passionerade Diderot.

Voltaire och Rousseau dominerade seklet. Diderots hela verksamhet inriktade sig på en framtid där människan skulle leva ett rikare liv tack vare de ökade kunskaper som vetenskapen hade bringat mänskligheten.

På grund av sin frihetsvilja hade Diderot svårt att klara sin försörjning, trots att han så småningom klarade att göra översättningar från engelska och även accepterade att arbeta som informator. Han stod i begrepp att fortsätta sin utbildning till jesuitpräst vid seminariet i Saint-Sulpice, men ödet ville annorlunda. För att vara presentabel lämnade han sina få skjortor till tvätt hos två damer, mor och dotter. Han blev blixtkär i dottern Anne Toinette och friade. Eftersom han visste att fadern aldrig skulle ge sitt samtycke, fick giftermålet anstå till oktober 1743. Äktenskapet blev inte lyckligt.

Det var den naturvetenskapliga revolutionen som hade väckt tanken på ett vetenskapligt uppslagsverk, dock inte i första hand i Frankrike utan i England. Allt nytt vetande måste förklaras, få en form och föras ut till en bildad och intresserad publik. Redan i början av 1700-talet hade John Harris i två upplagor gett ut sitt Lexicon, som behandlade ett otal ämnen. Frimuraren Ephraim Chambers, som inspirerats av Harris, arbetade på sin Cyclopedia, vilken han avsåg att föra ut i hela Europa via frimurarordnarna. Chambers dog innan projektet hade fullföljts, men det hade då fått ett eget liv. I januari 1745 tog Gottfried Sellius, en tysk medborgare som sedan en tid bodde i Paris, kontakt med boktryckaren och förläggaren Le Breton med förslag om att låta översätta Chambers verk. Han skulle även ordna med finansiering. På de villkoren förband sig Le Breton att ge ut fem textvolymer med 120 planscher under titeln Dictionnaire universel des arts et des sciences. När Sellius senare bröt kontraktet, hade Le Breton redan investerat i projektet. Han hade insett dess framtida betydelse. För att kunna genomföra det slog han sig samman med tre yrkesbröder. Det var i detta sammanhang som Diderots namn blev aktuellt. Le Breton hade redan förlagt den översättning som Diderot hade gjort av ett engelskt medicinskt verk. Hans uppgift blev att värva artikelförfattare, att dirigera arbetet och granska alla bidrag.

Den redan välkände matematikern d’Alembert skulle svara för ämnet matematik. Problemet med finansiering skulle lösas genom subskription. Det publika intresset var stort, vilket framgick av att 2 250 subskribenter anmälde sig redan vid lanseringen av projektet. Ingen krävde att få pengarna tillbaka trots att slutförandet kom att dra ut på tiden.

Diderot tog sig entusiastiskt an sitt uppdrag. Närmare 300 artikelförfattare medverkade med signerade eller anonyma bidrag. Attali anger antalet uppslagsord i det färdiga verket till 72 000, varav många var skrivna av Diderot; samtliga, förutom de matematiska, var redigerade och kompletterade av honom. Det handlade inte längre om att uppdatera Chambers två volymer utan om att utarbeta ett omfattande referensverk.

Det är tack vare Mandosios nätta volym som vi får ta del av konkreta problem som Diderot ställdes inför. Mandosio ser Diderot som en redan luttrad man när han redigerar artikeln ”Encyclopédie”. Han har insett svårigheten i att uppfylla den stolta föresats som angavs i det prospekt som förklarade projektets syfte: ”att samla in och systematiskt presentera den kunskap som kan gagna mänskligheten”. Han erkänner också att det alltid kommer att finnas brister i ett verk av denna omfattning. Han belyser bland annat rent språkliga problem, som svårigheten att komma fram till heltäckande definitioner för termer och begrepp. För att undvika förbiseenden måste eventuella analogier och kontraster anges för varje artikel. Den största urskillningsförmåga måste tillämpas vid presentationen av nya idéer och uppfinningar. Sentida läsare kommer redan att vara bekanta med dessa fenomen och en beskrivning i alltför entusiastiska termer kommer att väcka deras löje. Luttrad betydde inte resignerad. Mandioso framhåller att Diderot under hela arbetets gång sökte sätta en personlig prägel på det. Genom till synes oskyldiga hänvisningar från en artikel till en annan avsåg han att uppnå oväntade associationer och på det sättet stimulera läsarens tankeförmåga. En term som ”teologi” vinner i klarhet, ansåg han, genom en hänvisning till ”mytologi”. Att den väckte tankar, diskussion och debatt var det som ytterst gav Encyklopedin ett bestående värde.

När verket slutförts, omfattade det 17 textvolymer och 11 volymer planscher. Att projektet kunde avslutas först 1766 har sin förklaring i att det ständigt övervakades av den statliga censuren. Den hade skyldighet att ingripa mot allt som kunde betraktas som moraliskt eller religiöst stötande. Attali beskriver den absoluta monarkin som ett skräckvälde. Ett misshagligt yttrande, allt som kunde betraktas som subversivt tänkande kunde leda till fängelse eller till döden.

I sitt privatliv och trots att han var medveten om regimens ständiga vaksamhet, tog dock Diderot risker. Han hade träffat en kvinna som var honom mer jämbördig än hans lagvigda hustru och som hade blivit hans älskarinna. Hon förväntade sig en viss uppvaktning, och pengar hade han fortfarande ont om. Ersättningen för hans arbete skulle utbetalas efter varje publicerad volym. Han skrev därför ett första verk, Pensées philosophiques, som han lät publicera anonymt. Det skildrar ett tankeutbyte mellan en ateist, en kristen, en deist och en skeptiker, där skeptikern avgår med segern. Censuren lyckades inte identifiera författaren. Honoraret gick direkt till älskarinnan. Därefter följde, under anonymitetens skydd, en erotisk berättelse, men även, vilket blev hans olycka, en pamflett med titeln Lettre sur les Aveugles (Brev om de blinda), där han låter en person som var född blind berätta hur han föreställer sig det övernaturliga: ”Om ni vill att jag ska tro på en gud så måste ni låta mig röra vid honom.” Diderot blev misstänkt som författare och maktens svar blev en arresteringsorder. På grund av uttalad ateism fördes han till fängelset i slottet i Vincennes. Den mer ökända Bastiljen var fullbelagd. Det straff han fick utstå i detta rätt bekväma fängelse var att göra avbön för samtliga sina skrifter, som censuren nu väl kände till, något som hans samvete inte förbjöd honom. Efter tre månader var han en fri man – och älskarinnan hade lämnat honom. Det som drabbade honom hårdare var att hans och Annes två söner dör med några månaders mellanrum. De hade redan tidigare förlorat en dotter.

Arbetet med encyclopedin hade försenats men inte upphört under Diderots tid i fängelse. 1751 kom den första volymen från trycket. Attali framhåller kontrasten mellan den prestige projektet väckte hos subskribenterna och den misstro det omgavs med hos makthavarna. De mest skilda incidenter förklarades av verkets blotta existens. Publiceringen av fritänkaren Helvetius bok De l’Esprit (Om själen), som ifrågasatte den kristna religionens betydelse för samhällsmoralen och som märkligt nog hade slunkit igenom censuren, blev ett exempel. Vatikanen krävde att boken skulle dras in och brännas på offentlig plats. Helvetius fick göra avbön och drog sig sedan tillbaka till sina gods. Det kungliga rådet misstänkte att det egentligen var Diderot som fört pennan.

En incident av en helt annan natur kom även den att beröra encyklopedisterna. I januari 1757 blev kungen just när han skulle stiga in i sin kaross knivskuren av en ung, mentalt inte helt stabil person, Robert Damiens. Polisen ansåg att det måste handla om en komplott, medan Damiens bedyrade att ha endast hade velat göra kungen uppmärksam på folkets olyckor. Misstankar gick åt skilda håll men riktades även mot encyclopedisterna och speciellt mot Diderot. Damiens avrättades och en förordning kungjorde att allvarliga sanktioner skulle vidtas mot författare och förläggare som angrep religionen eller kungamakten.

Den 4 mars 1759 fördes de publicerade volymerna av Encyklopedin upp på index. Publiceringstillståndet återkallades. Den vidsynte Malesherbes, som då var ansvarig för kontrollen av pressen, alltså för censuren, försäkrade Diderot att beslutet inte var definitivt. Arbetet kunde därför fortsätta i största hemlighet. Tryckning skulle möjligen kunna ske i Holland eller något annat land. Projektet befann sig plötsligt i en ny och osäker fas.

Diderot lät sig inte nedslås. Han hade försonats med sin far, fått en dotter, Marie-Angélique, det enda av hans barn som skulle nå vuxen ålder, och han var åter igen förälskad. Genom Rousseau hade han kommit i kontakt med familjen Volland och dess tre döttrar, av vilka Louise-Henriette förblivit ogift då modern önskade se henne som sin sällskapsdam. Denis kallar henne Sophie, i betydelsen vishet. På grund av moderns vakande blick och hustruns svartsjuka excellerar Diderot i en för honom ny genre. Han skriver de vackraste kärleksbrev till Sophie. De sparades och kom så småningom att publiceras.

Först 1766, efter år av arbete som enligt Attali lämnat få spår då korrekturen till samtliga texter av försiktighetsskäl hade förstörts, lät de tre kvarvarande förläggarna meddela samtliga subskribenter att de tio sista banden av encyklopedin hade levererats från ett tryckeri i Neuchâtel i Schweiz. Censuren kunde inte ingripa.

Trots den enorma arbetsbörda som Diderot hade haft under denna kaotiska period, är det under samma decennium som han blir romanförfattare. Han vet att han inte kan bli publicerad under sin livstid, men han skriver tre romaner för en framtid där hans tänkande möjligen kan accepteras. Den första, La Religieuse (Nunnan) hade verklighetsanknytning. Marguerite Delamarre kämpade för att få lämna det kloster där hennes far lämnat henne vid tre års ålder. Hon hade vädjat till kyrkans högsta instans men fått avslag. Diderot skriver en fri fortsättning på denna historia. Nunnan, som han kallar Susanne, rymmer från klostret, kommer till Paris, får nöja sig med enkla sysslor, men allt är bättre än klostret, där hon känt sig som en slav. Diderot var personligt berörd av ämnet. Den av hans systrar som valt att bli nunna lämnade aldrig klostret men lämnade däremot mentalt denna världen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Le Neveu de Rameau (Rameaus brorson) var en verklig person som Diderot träffat en gång på Café de la Régence. Detta enda möte blev utgångspunkten för Diderots filosofiska och satiriska text, där han i en tänkt dialog går till rätta med andra och sig själv i frågor som gäller livet, döden, politik och samhällets konventioner. Diderot bearbetade denna text hela sitt liv och prövade sina argument rent dialektiskt.

Hans sista roman, Jacques le fataliste, var inspirerad av Sternes Tristram Shandy och lika respektlös mot alla romankonventioner som denna förlaga. Diderot väver in i handlingen allt som händer honom, anspelar på alla som omger honom. Han finner en glädje i skrivandet för dess egen skull.

Uppgiften var avslutad, encyklopedin förelåg färdig. Diderot var dessutom en välbärgad man. Han kunde gifta bort sin dotter och förse henne med en präktig hemgift. Förnöjsamhet hörde dock inte till hans karaktärsegenskaper. Han beslöt att utnyttja sin frihet till att acceptera den stående inbjudan han hade från Katarina II, som höll sig informerad om allt franskt. Hon kunde möjligen bli hans mecenat och finansiera ett omtryck av encyklopedin. I oktober 1773 anlände Diderot till Sankt Petersburg, och utan svårighet levde han upp till rollen som det kejserliga majestätets rådgivare. Av frågorna hon ställde under deras enskilda samtal framgick att hon uppenbarligen var beredd att göra vissa reformer i riket, men på sina egna villkor. En redogörelse för dessa samtal kom senare i tryck under titeln Entretiens avec Catherine II (Samtal med Katarina II). Vid sin hemfärd i mars 1774 hoppades Diderot fortfarande att hon skulle uppfylla hans innersta önskan. Kejsarinnan var dock i första hand pragmatiker. Hon hade studerat encyklopedin och hade inte för avsikt att låta de nya idéerna få spridning i hennes land.

Den 10 maj 1774 sker ett tronskifte i Frankrike. Ludvig XV dör och sonsonen efterträder honom som Ludvig XVI. En av Diderots sista texter blev Discours d’un philosophe à un roi (En filosofs tal till en kung), vars budskap var att regenten borde lyssna på filosoferna. Denna uppmaning vittnade inte om att han mer än någon annan förutsåg den revolution som skulle komma.

Vid Diderots död var många av hans litterära verk inte publicerade, och det är först idag som hela bilden av honom växer fram. Nu anses han ha lagt grunden för laicitetsbegreppet och redan i sin artikel om ”égalité” (jämlikhet) ha föregripit människorättsdeklarationen. Filosofiskt var han materialist och politiskt skulle han idag etiketteras som libertarian.

Inför jubileet förväntas president Hollande ta ställning till ett förslag som har kommit från många håll. Den franska republikens högsta hedersbetygelse, när det gäller en bemärkt person, är att överföra dennes stoft till minnestemplet Panthéon i Paris. Och frågan är nu om Diderot, i Voltaires och Rousseaus efterföljd, kommer att beredas denna ära.