Riktiga bråkmakare

Victor Orbán. Ingen lagspelare. Foto: European Union 2012 EP/Pietro Naj-Oleari

Here comes trouble! Det ”trouble” som anlände var undertecknad.

Den som varnade var en ungersk-amerikansk professor, som just fått veta att hon och jag delade ursprung – även jag är halvungrare. Det här var vid en tid då Sverige förknippade Ungern med gulasch och weekend­resor till Budapest, inte ointagliga Atlantpakter. Men hon var tidigt ute och konstaterade redan då att ungrare är världens besvärligaste folk. Det räcker med en halv för att varningsklockorna ska ringa. Det finns nog en och annan i både svensk rege­ring och därikring som kan tänkas instämma i omdömet.

Vid amerikanska universitet, där det vimlar av gamla ungrare, kan man få höra att dessa behärskar konsten att gå sist in i en svängdörr och komma först ut. Vad gäller den svenska Natoprocessen är det höljt i dunkel när Ungern gick in, men de lyckades i alla fall komma ut allra sist, trots sitt löfte om motsatsen, och trots att Turkiet gjorde vad de kunde för att hjälpa ungrarna att hålla sitt löfte.

Egensinniga, envetna, och besvärliga utan närmare specifikation, det är ungrarna enligt den ungersk-amerikanska­ professorn. Till och med att knyta skorna kan de göra till en komplicerad sak – ratificera avtal med, för den delen.

Stolta är de också – i största allmänhet, men i synnerhet över Ungern, vars gränser de misstänksamt bevakar. En ö mitt i Europa, med Trianonfördraget som ett oläkt sår i det kollektivt medvetna, och utan de naturliga gränser som halvön Sverige har i överflöd. Möjligen är det sådant som stärker viljan att sätta skarpa gränser på andra områden?

I krånglighetens epicentrum ligger det ungerska språket, till formen både fritt och extremt bundet: inga genus, men desto fler kasus (cirka 18, om exakt antal tvistas det). Även för den språkbegåvade sällsynt svårt, enligt ungrarna med en perfekt logik, som man möjligen behöver få med modersmjölken för att förstå det logiska i.

Också språket en ö, i ett slaviskt-­germanskt hav, som på något märkligt sätt överlevt både årtusenden och den långa färden från Uralbergen. Det asiatiska ursprunget är något ungrare bejakar, och bidrar till att man fortfarande ser sig som ett friskt tillskott till det slappa Europa.

Man kan föreställa sig hur ett sådant land reagerar över att framställas som den lede Fan, eller med vår tids språkdräkt: Ett hot mot demokratin – och därmed det civiliserade Europa. Sverige är sannerligen inte ensamt om sin kritik, men eftersom Sverige gärna vill vara världsledande, har Sverige tagit täten. Här finns dessutom Utbildningsradion. Alla som levt i villfarelsen att det är en kanal utan större betydelse kan begrunda det faktum att det inte minst var den vägen ungrarna blev varse hur den svenska synen på dem gått från frihetshjältar från -56 till dagens demokratihot.

Men så kom den stund då lejonet från Norden skulle bli beroende av de egensinniga magyarerna, som en geopolitikens karma. Statsminister Ulf Kristersson fick vandra, om inte till Canossa, så i alla fall till Budapest. Slutet gott, (möjligen) allting gott.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Synbarligen inga svåra förhandlingar, och efter några dagars ytterligare ungerskt krånglande med presidentbyte med mera, ratificerade även Ungern Sveriges Natoansökan. Sverige drog en lättnadens suck, och fortsatte i sedvanlig god ordning som om ingenting anmärkningsvärt hänt. Fyra Jas 39 Gripen blev dessutom sålda.

Å andra sidan kan man förstå att det inte krävdes mycket till förhandling. Det land som utmålats som ett demokratihot fick stå med en svensk statsminister vid sin sida och kungöra att Vi är beredda att dö för varandra. Hans svenska kollega kunde något mer administrativt genmäla att Redan idag kan vi se fördelarna rent operativt av det här samarbetet. Åratal av hårda ord var som bortblåsta. Viktor Orbán förlät. Sällan har man sett en tydligare illustration av att förlåtelse är den största hämnden.

Hur som helst verkade alla nöjda. Ulf Kristersson firade med att applåderas av president Joe Biden, Viktor Orbán med att applåderas av presidentkandidaten Donald Trump. Inte utan att man undrar vad den ungersk-amerikanska professorn skulle ha sagt. Here comes trouble? 

Katarina Barrling

Docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Mer från Katarina Barrling

Läs vidare