Utvecklingen inom robottekniken och den artificiella intelligensen leder till nya frågor om existensen. Oavsett det eventuella hotet om att ”maskinerna tar över” är många nyfikna på om det går att skapa konstgjort liv och om detta liv faktiskt kan få ett medvetande och riktiga känslor.

Forskningen inspirerar berättelser inom litteraturen och filmen. ”Fiction and reality are following similar time­scales”, skriver Stephen Webb i All the Wonder that Would Be (2017).

Ett exempel på när vetenskapens framgångar smälter samman med fiktionen är filmen Zoe från 2018. Den handlar om att syntetiska robotmänniskor kan känna och förälska sig – och inte minst hur människor av kött och blod reagerar på dem. Kan en människas känslor vara äkta när robotpersonen inte är en ”riktig” motpart?

Ett annat exempel på när vetenskap möter fiktion är Linda Johanssons nyligen utgivna Marmeladrapporten (Bokförlaget Mormor). Johansson är fil dr i filosofi och publicerade 2015 Äkta robotar, en populärvetenskaplig version av hennes avhandling från KTH. Även om Marmeladrapporten är skriven inom den klassiska science fiction-genren har den originella inslag.

I fallet med Zoe och många andra populärkulturella framställningar fokuserar man ofta på frågan: Kan robotar känna? Och kanske ännu mer centralt: Hur känner vi människor inför detta? Uppfriskande nog är rollerna ombytta i Johanssons roman. Ingen vet att dessa skickligt byggda robotar från yttre rymden är just robotar (viss likhet finns med den amerikanska komediserien Tredje klotet från solen 1996–2001). Därför interagerar deras mänskliga grannar och kolleger med dem som om de vore vanliga människor. De samtalar med dem, upplever åtrå och förälskelse. Trots det klassiska science fiction-upplägget om att vår planet hotas av ett svart hål som riskerar att förinta alla är det inte en mänsklig superhjälte som ska rädda världen. Istället är det upp till robotarna om vi männi­skor förtjänar att räddas. Här tycks robotarna kunna leva sida vid sida med människorna utan att för den skull behöva bli människor.

”Men när Pinocchio visar att han verkligen är god blir han också en riktig pojke, precis som han allra mest har önskat.”

Första gången ordet ”robot” användes var 1920 i pjäsen R.U.R. av den tjeckiske författaren Karel Čapek (1890–1938). Det är i år 100 år sedan den hade premiär. Namnet R.U.R. står för Rossums universalrobotar och pjäsen utspelar sig på en robotfabrik där artificiella människor tillverkas. Čapeks val av ordet robot kommer från tjeckiskans ”roboto” för lagstadgad arbetskraft – alltså att robotarnas syfte är att vara människornas slavar. Att roboten är tillverkad av och för männi­skans egna behov och lustar visar sig både i Zoe och i verklighetens växande marknad för så kallade sexrobotar.

Redan 1881 skrevs en skildring av en ickemänsklig varelse som vill lämna sin ursprungsform och förvandlas till männi­ska. Pinocchios äventyr (i original Le avventure di Pinocchio) är en saga av den italiens­ke journalisten och författaren Carlo Collodi (en pseudonym för Carlo Lorenzini som levde 1826–1890). De flesta känner till handlingen: trädockan Pinocchio (namnet är inspirerat av italienskans ord för tall) tillverkas av den fattiga dockmakaren Geppetto, som därmed blir en sorts fader för honom. Pinocchio får liv, men är fortfarande bara en docka som dessutom får näsan förlängd varje gång han ljuger. Men när Pinocchio visar att han verkligen är god blir han också en riktig pojke, precis som han allra mest har önskat.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

På 1980-talet uppenbarade sig en annan rollfigur som bygger på idén om Pinocchio; den konstgjorda livsformen Data från science­ fiction-serien Star Trek. The Next Generation (1987–1994). Data har samma officersstatus som sina mänskliga kolleger på rymdskeppet, men fungerar även som en superdator som snabbt kan utföra imponerande beräkningar. Hans högsta dröm är emellertid att ha ”riktiga” mänskliga känslor, vilket i stil med tidigare nämnda filmen Zoe utgör något intressant för tittarna att fundera över. För visst har både Zoe och Data känslor?

Är kanske ”pinocchiokomplexet” ett slags moment 22? För att fullt ut nå samma status som människorna måste dessa robotskapelser faktiskt sluta att vara robotar och istället bli människor.