Rockens gudmoder
förra året signerade 157 kvinnliga musiker, artister och låtskrivare en debattartikel i Aftonbladet med rubriken ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”. Detta apropå utgivningen av Stora Popboxen, som presenterade 100 svenska artister mellan 1964 och 1969, utan att ta med de då banbrytande Nursery Rhymes och Plommons. I sin text lyfte skribenterna också upp exemplet Sister Rosetta Tharpe, ”kompositör, elgitarrist och magnifik sångerska, hon som skapade första rock’n’roll-hitten Strange things happening every day redan 1944. Beundrad av Elvis och Johnny Cash, men bortglömd idag.”
Den 20 mars i år skulle Sister Rosetta Tharpe ha fyllt hundra år. Alltför få känner till kvinnan som kallas rock’n’rollens gudmoder. ”Lyssna på hennes inspelningar och du kan höra alla rockens byggstenar”, sade artisten Joan Osborne. Två decennier innan Elvis började kallas ”kungen av rock” sjöng och spelade Tharpe musik som tydligt inspirerade just Elvis, liksom artister som Chuck Berry och Little Richard. 1973, samma år som Bruce Springsteen skivdebuterade och Kiss för första gången stod på scenen på Coventry Club i New York, dog Sister Rosetta Tharpe och lades i en omärkt grav. Under de följande åren föll hennes namn i glömska.
sister rosetta tharpe (då Nubin) föddes i Cotton Plant, Arkansas, USA, en bomullsstad som drabbades hårt av depressionen på 1930-talet. Hon växte upp med en stark mamma, som spelade, sjöng och evangeliserade. Redan som fyraåring stod Rosetta på scenen och blev tidigt en centralgestalt för gospelmusiken i USA. Under ett antal år var det just i religiösa sammanhang hon uppträdde, men så småningom sökte hon sig också utanför kyrkans väggar och tog med sin livliga gospel in på nattklubbarna. Här öppnade Tharpe upp för något som var helt nytt på dåtidens musikscen. Om Elvis var den som presenterade den svarta musiken för en vit ung publik, var Tharpe den som tog gospeln från kyrkan och ut i världen. Hon uppträdde i både sekulära och religiösa sammanhang, vilket var mycket ovanligt för svarta artister under denna tid. Life Magazine skrev att hon ”sjöng för helgon på söndagen och underhöll festprissar på måndagen”.
År 1938 spelade hon in några låtar på skivbolaget Decca Records, som också har givit ut artister som Louis Armstrong, Ella Fitzgerald och The Rolling Stones. Hennes inspelningar var de första gospelsånger att spelas in på Decca, och musiken kom också att förändras när den hamnade i ett nytt sammanhang. Den första hitlåten, Rock me, handlar visserligen om Jesus, men Tharpe sjöng den på ett betydligt mer utmanande sätt än vad vissa ansåg lämpligt. I en av låtarna, That’s All, spelade Tharpe dessutom elgitarr, och den senare I Want a Tall Skinny Papa kunde inte med bästa vilja ses som någon sakral sång. Som väntat kom kritik från kyrkan, men inte enbart för att hon flörtade med den sekulära musiken utan också för att man saknade sin älskade artist.
Tharpe spelade också in en så kallad Victory Disc, det vill säga musik som skulle höja moralen hos de amerikanska trupperna under andra världskriget. Strange Things Happening Everyday var den allra första gospelsången på Billboards Race Records topp tio, en lista för afroamerikansk musik. Det finns också de som hävdar att detta var den allra första rocklåten, exempelvis de 157 kvinnliga musikerna som jag nämnde i inledningen. Den ska ha varit en av Johnny Cash stora favoriter, och själv tycker jag mig höra en del av Bob Dylan. Dylan har för övrigt lyft upp Tharpe som en viktig föregångare inom rockmusiken. I ett radioprogram kallade han henne fantastisk och en stark kraft.
redan när sister rosetta Tharpe spelade akustisk gitarr under 1930-talet fanns tongångar och spelsätt som pekar fram mot rockmusiken. Detta blir förstås ännu tydligare när hon helt gick över till elgitarr. Hon spelade på den första Les Paul-modellen och har också setts fotograferad med en Gretsch Tennesse och en Gibson ES-330.
För den som vill se rungande elgitarrsolon, och vill få bevisat att Sister Rosetta Tharpe inte bara var ”bra för att vara kvinna”, finns gott om härliga klipp på Youtube. I en inspelning av låten Didn’t It Rain står hon på en gammal bensinstation i Manchester, klädd i klänning och kappa, och tar andan ur publiken med sitt fräcka framträdande. Hon avslutar med kommentaren ”Inte dåligt för en kvinna, va?”. I en annan inspelning, av låten Down by the Riverside, bär hon blommig klänning och elgitarr, två än idag så kvinnligt respektive manligt kodade attribut. Bakom sig har hon en kostymklädd herrkör och mitt i låten vevar hon med armen, som en förlaga till Peter Townsends klassiska gitarrpose. ”Allt det där nya som de kallar för rock’n’roll, nå, jag har spelat det i flera år… 90 procent av rock’n’roll-artisterna kommer från kyrkan”, sade Tharpe själv till Londons Daily Mirror när rockmusiken slog igenom med Elvis på 1950-talet.
sister rosetta tharpe var inte bara musikaliskt och sceniskt nyskapande. Hon hade också ett lesbiskt förhållande med sångerskan Marie Night, som hon samarbetade med under en period. Hon uppträdde tillsammans med de vita musikerna i The Jordanairies (senare körsångare åt Elvis), trots att det var mycket våghalsigt för svarta och vita musiker att dela scen. Till skillnad från dem fick hon dock inte sova på hotellen i städerna där de skulle spela, utan övernattade i turnébussen.
I Inte riktigt lika viktigt (2012) skriver musikern, artisten och författaren Marie Selander om hur hon och de andra medlemmarna i 1970-talsgruppen Nursery Rhymes blev hänförda av artister som Muddy Waters och B B King. Först flera år senare upptäckte de att det även fanns kvinnliga bluesartister i kulisserna. Historieskrivningen lyfter fram Robert Johnson som en av de första stora bluessångarna och gitarristerna, men glömmer bort den minst lika viktiga Memphis Minnie. Detsamma gäller förstås Sister Rosetta Tharpe.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
avsaknaden av förebilder förs ofta fram som argument för att rockscenen än idag är ojämställd. Men förebilderna finns; det är viljan att minnas och låta dem få sin rätta plats i historien som saknas. Marie Selander skriver vidare att det faktiskt inte alls var särskilt ovanligt med kvinnliga gitarrister under 1920-talet och framåt, och att många manliga bluesgitarrister refererade till sina gitarrspelande mödrar. Problemet är att populärmusikens historia ofta grundar sig i det som finns dokumenterat, i detta fall inspelningar, och därför är minnena av denna tids kvinnliga musiker i stort sett utraderade. Dock kan understrykas att även de kvinnor som återfinns på inspelningar i stort sett endast hittas där. Mycket litet är skrivet om dem.
Sister Rosetta Tharpe är dock på väg att få upprättelse. För drygt tio år sedan gick ett antal musiker ihop och spelade in hyllningsalbumet Shout, Sister, Shout!. Författaren Gayle Wald gav 2007 ut en biografi med samma titel och ett år senare utnämnde Pennsylvanias guvernör Edward G Rendell den 11 januari till Sister Rosetta Tharpes dag. År 2011 fick hon slutligen en gravsten, tack vare en insamlingskonsert. BBC-dokumentären Godmother of Rock & Roll var också ett viktigt initiativ till att skänka ljus åt denna glömda legend. På flera håll har det höjts röster som menar att hon nu rättmätigt också borde få inta en plats i Rock and Roll Hall of Fame. Vad vore väl mer passande det år hon skulle ha fyllt hundra.