Den 1 augusti 1945 samlades det nyvalda underhuset till sammanträde i Westministerpalatset i London. Val till parlamentet hade hållits i början av juli. Ledamöterna möttes i överhusets lokaler – underhusets sessionssal hade demolerats av Luftwaffes bomber fyra år tidigare. Många av de nya var fortfarande iklädda militär uniform, nyligen hemkomna från förband runt om i Europa. En konservativ ledamot skrev misslynt i sin dagbok om de ”kaxiga ungdomar och flygvapenlöjtnanter” som nu intog sina platser.

När den nyss avgångne premiärministern och nyblivne oppositionsledaren Winston Churchill gjorde entré i kammaren utbröt jubel bland de konservativa ledamöterna. ”For He’s a Jolly Good Fellow” började man sjunga. Ledamöterna från Labour ville inte vara sämre. Med undantag för ministrarna på den främs­ta bänken ställde de sig upp och sjöng ”The Red Flag”, en socialistisk kampsång med samma melodi som den tyska julsången ”O Tannenbaum”: The People’ Flag is deepest red, It shrouded oft our martyred dead …

Efteråt kommenterade den brittiska pressen brottet mot parlamentets dekorum. Konsensus var att de nya ledamöterna behövde lära sig: I underhuset ap­plåderar man inte, utan uttrycker gillande genom ett diskret ”hear, hear”, och man sjunger inte några kampsånger. Att de främsta Labourpolitikerna inte var på plats i kammaren och inte kunde leda sin flock – premiärminister Clement Attlee och utrikesminister Ernest Bevin förhandlade med Stalin i Potsdam – hade betydelse i sammanhanget.

Inför sommarens brittiska parlamentsval, som ju Labour inte oväntat vann med en förkrossande majoritet den 4 juli, har en rad böcker om Labour och partiets­ hi­storia och idéer publicerats. En av dem är Richard Toyes Age of Hope. Labour, 1945, and the Birth of Modern Britain där episoden ovan berättas. Toyes bok om Labours valseger 1945 och Clement Attlees regering som tillträdde är kompetent och detaljrik skildring av ett skeende som inledde den moderna epoken i brittisk politik och som har en särskild nimbus i Labours historieskrivning. Författaren har utfört ett gediget arbete i arkiven.

”Oron för vad socialisterna kunde ta sig för var betydande i etablerade kretsar i Storbritannien. Ryska revolutionen 1917 fanns kvar i medvetandet.”

I eftervärlden har det brittiska valet 1945 framförallt blivit det eviga exemplet på att väljare inte belönar tidigare bedrifter utan ser framåt. (Om Churchills seger i världskriget inte imponerade på väljarna, vad ska då göra det?)

Tidigare forskning har fört fram föreställningen om andra världskriget som ”The People’s War” i Storbritannien och sett Labours valseger i relation till detta. Idén är att Blitzen och den brittiska krigsinsatsen demokratiserade Storbritannien, ledde till förbrödring över de skarpa klassgränserna och skapade en aptit på kollektiva politiska lösningar. Toye avvisar ”Folkets krig”-hypotesen – det finns inget starkt stöd för att kriget i grunden ändrade det brittiska folkets politiska preferenser. Istället förklarar Toye Labours seger på ett mer konventionellt sätt.

Labour kom starkt ur andra världskriget. Attlee, som hade tjänstgjort som major under första världskriget och skadats två gånger, hade redan före kriget gjort sig av med Labours rykte som pacifister och ersatt det med en robust patrio­tism. Som oppositionsledare hade han kritiserat premiärminister Neville Chamberlains eftergiftspolitik mot Hitler, den som ledde till förhoppningen om ”fred i vår tid” efter Münchenavtalet 1938. Men kriget kom och i krisen som uppstod efter att Tyskland 1940 hade ockuperat Norge och Danmark väcktes frågan om samlingsregering i Storbritannien. Attlee var öppen för detta, men inte med Chamberlain som premiärminister. Labour trädde in i regeringen med Churchill som regeringsbildare.

När segern över tyskarna väl var vunnen och val utlyst kunde Attlee kombinera kritiken mot den djupa arbetslösheten under 1930-talet med att utmåla De konservativa som partiet bakom misslyckandet i München. Inför underhuset tillkännagav Ernest Bevin att han hade försäkrat soldaterna som gav sig av mot D-dagen och slaget om Normandie att de inte skulle återvända hem till arbetslöshet. Det var ett djärvt och mycket populärt löfte.

Toye påpekar att Churchills egna misstag bidrog till De konservativas valförlust. Tories argumenterade för att Churchill var rätt man för att föra kriget mot Japan till ett segerrikt slut, precis som han hade segrat över tyskarna. Men britterna var måttligt intresserade av det fortsatta kriget – de tänkte på freden. Ett av Labours budskap var ”Vi segrade över Hitler – nu ska vi segra över fattigdomen!”

Den hetaste teknologin för valpropaganda 1945 var radion. I sitt första radiotal inför valet påstod Churchill att ”en Labour-regering kommer att behöva falla tillbaka på någon form av Gestapo” för att kunna genomföra sitt program. Attacken slog tillbaka. Att förknippa det parti som Churchill själv arbetat tillsammans med för att övervinna nazismen med Gestapo var att gå för långt. I sitt svar tackade Attlee avmätt premiärministern för att denne genom sin oförskämdhet hade gjort väljarna uppmärksamma på skillnaden mellan Churchill krigshjälten och Churchill inrikespolitikern.

Labours valseger blev massiv, vilket chockade både vinnare och förlorare. Partiet fick en majoritet på 147 mandat i underhuset, ett resultat som inte slogs förrän Tony Blair åstadkom en majoritet om 178 mandat i valet 1997.

Enligt Toye var det detaljerade valmanifest som Labour presenterade inför valet 1945 en nyordning som påverkade efterkrigstidens brittiska politik. Den tidigare traditionen var att partierna kampanjade på luftiga principer och tog tag i policyförslagen senare. Dokumentet med titeln Let Us Face the Future var en viktig del i Labours erbjudande till väljarna och ett sätt att ge regeringen och parlamentsgruppen ett arbetsprogram. Toye påpekar att manifestet också fyllde en annan funktion. Genom att kunna hänvisa till ett mandat från folket kunde regeringen med större kraft tvinga igenom förslagen. Parlamentets överhus, där Labour hade få vänner, kunde obstruera och försena processen. Att kunna hänvisa till den legitimitet som ett tydligt valmanifest gav var ett sätt att hantera den risken.

”En tom taxi körde fram till Nr 10 Downing Street och ur den steg Clement Attlee”, skojade man i London om landets färglöse regeringschef. (Elakhetens upphovsman sägs vara Churchill, men det stämmer inte enligt Toye.) Även i de egna leden noterades bristen på karisma. Beatrice Webb, legendarisk socialreformator och socialist, hörde Attlee tala 1940. Hon anförtrodde sin dagbok att han var ”ömklig” och att ”han talade och såg ut som ett äldre obetydligt skrivbiträde och varken rösten, uppträdandet eller talets innehåll utmärkte sig.” Någon självlysande ledare i stil med Churchill var han inte.

Attlee fick emellertid mycket gjort under sina sex år på Downing Street. Han lade grunden för den brittiska välfärdsstaten med det statliga sjukvårdssystemet NHS, National Health Service, som främs­ta symbol. Han gjorde Storbritannien till en kärnvapenmakt, deltog i skapandet av Nato och ledde landet genom den första vågen av avkolonisering när Indien och Pakistan blev självständiga 1947. Stora delar av Labours krav på statligt inflytande i ekonomin och full sysselsättning hade redan åstadkommits under kriget. Åren efter krigen nationaliserade Labourregeringen en femtedel av den brittiska ekonomin. Det var helt i linje med Clause IV, den paragraf i partistadgan från 1918 som slog fast att partiet eftersträvade ett gemensamt ägande av industrin.

Drygt 30 år före Attlees valseger och precis 100 år innan sir Keir Starmer tillträdde som premiärminister nu i år bildades Labours första regering. Denna händelse är föremålet för boken The Wild Men. The Remarkable Story of Britain’s First Labour Government av David Tor­rance, historiker och sakkunnig i konstitutionella frågor, knuten till det brittiska parlamentet. Även detta är en välskriven skildring som vilar tryggt på författarens omfattande arkivarbete.

Wild men var vad pressen kallade labourpolitikerna inför valet 1923. Hur skulle det gå med monarkin och imperiet? Pacifism var då en viktig del av Labours identitet och ideologi. Oron för vad socia­listerna kunde ta sig för var betydande i etablerade kretsar i Storbritannien. Ryska revolutionen 1917 fanns kvar i medvetandet, och även att bolsjevikerna kallblodigt hade skjutit ”Nicky” – tsar Nikolaj II, kung Georg V:s kusin – och dennes familj. Torrance konstaterar att De konservativa gjorde vad de kunde för att skrämmas med den röda faran: En valseger för Labour skulle orsaka en finansiell krasch, stigande livsmedelspriser och påföljande svält.

Det var långt ifrån givet att Labour skulle bilda regering 1924. Den konservativa premiärministern Stanley Baldwin beslutade om nyval på hösten 1923 för att stärka greppet om sitt eget parti. Valresultatet gav De konservativa flest mandat, men ingen majoritet. Labour blev näst störst med liberalerna på tredje plats. Baldwin försökte regera vidare med detta ”hängda parlament”, men liberalerna valde av taktiska skäl att fälla honom tillsammans med Labour. Plötsligt var Labourledaren Ramsay MacDonald den naturlige regeringsbildaren. Det dröjde till janua­ri året efter valet innan Storbritanniens förs­ta socialistiska ministär kunde tillträda. Regeringen saknade alltså majoritet och var beroende av liberalernas stöd.

Inför den nya ministärens tillträde uppstod praktiska problem. Hur är det egentligen man ska klä sig inför att träffa den brittiska kungen och sväras in som minister i regeringen? Frågan om etiketten tolkades olika bland de nya ministrarna. Vissa menade att det var betydelsefullt att visa att Labour var fullt förmöget att regera landet och att en korrekt klädedräkt i mötet med monarken manifesterade detta. Andra hävdade att Storbritanniens första socialistiska regering inte skulle bry sig om antikverade traditioner. Den tillträdande premiärministern MacDonald vinnlade sig om att klä sig korrekt. Resultatet blev rörigt. Pressen rapporterade att ministrar dök upp i frack, jackett och kostym om vartannat och dessutom i olika huvudbonader.

Till saken hör att den tillträdande ministären i hög grad bestod av arbetare med obefintlig vana vid hovetiketten. Ramsay MacDonald var den utomäktenskapliga sonen till en lantarbetare i norra Skottland, hälsoministern John Wheatley var en irländsk gruvarbetare, kolonialministern J H Thomas en järnvägsarbetare och fackföreningsman från Wales och så vidare.

Trots farhågor om motsatsen blev kung Georg V:s och premiärminister MadDonalds samarbete välfungerande. Vid deras första möte uppmanade monarken Labourledaren att inte erkänna Sovjetunionen, vilket Labour sagt sig vilja göra i sitt manifest – tanken på att behöva ta emot diplomater från landet som dräpt tsarfamiljen kunde kungen inte tåla. Han förde också upp den ”olyckliga incidenten” att partimedlemmar vid ett segermöte i Royal Albert Hall sjungit Marseljäsen och The Red Flag. MacDonald försvarade erkännandet av Sovjet som viktigt för handeln men bad om ursäkt för sjungandet: Extremisterna i hans eget parti rådde han inte på. Båda männen uttryckte sig uppskattande om varandra efter mötet. ”Han vill göra det rätta”, skrev kungen i sin dagbok.

Premiärministerämbetets praktiska arrangemang passade MacDonald dåligt, konstaterar Torrance. En premiärminister förväntades själv möblera tjänstebostaden på Downing Street och lönen på 5 000 pund per år skulle även täcka representation vid utländska besök. Det var underförstått att det fordrades en privatförmögenhet och en hustru som skötte de representativa plikterna. MacDonald var änkling sedan tio år och saknade förmögenhet. Hans 20-åriga dotter Ishel fick avbryta sina studier för att sköta hushållet. Frågan om finansiering löstes på ett okonventionellt och inte helt lyckat sätt. Alexander Grant, digestivekexets uppfinnare och en gammal skolkamrat till premiärministern, hörde av sig och erbjöd sig att låna ut en större summa. En exklusiv Daimler ingick också. MacDonald accepterade arrangemanget, ett beslut som skulle komma att jaga honom. När kexmagnaten senare belönades med ett baronetskap angreps Mac­Donald i pressen för att sälja titlar för pengar, en anklagelse som återkommit i brittisk politik genom åren.

På hösten 1924 kollapsade samarbetet mellan Labour och liberalerna, och nyval utlystes. Bara fyra dagar före valet gjorde Sovjetfrågan entré i valdebatten. Ett brev som påstods ha skickats av Kominterns ledare Grigorij Zinovjev i Moskva dök plötsligt upp i pressen. I brevet, adresserat till brittiska kommunister, fanns en uppmaning att undergräva statsskicket. Det brittiska närmandet till Sovjetunionen skulle radikalisera den brittiska arbetarklassen enligt brevskrivaren. Högern rasade: Landet som Labour normaliserat kontakterna med arbetade för väpnad revolution i Storbritannien! Torrance gör bedömningen att Zinovjev-brevet, som tveklöst var en förfalskning, bidrog till att skrämma medelklassväljare att rösta på De konservativa, men att den rörelsen redan var igång när publiceringen skedde.

Labour förlorade ett antal mandat, liberalerna ännu fler och De konservativa gick fram ordentligt. Den första Labour-regeringen fick bara tio månader vid makten. Torrance kämpar hårt för att påvisa att MacDonalds kortlivade minoritetsregering 1924 faktiskt fick något av värde uträttat. Det är inte speciellt övertygande (även om ett omfattande bostadsbyggande faktiskt kom igång och att MacDonald hade vissa utrikespolitiska framgångar). Samtidigt understryker han den symboliska betydelsen. Labour visade sig kunna bilda regering och styra landet. Farhågorna om omstörtande radikalism kom på skam och partiet konsoliderade sin roll som ett av de två styrande partierna genom att överta liberalernas roll.

Torrance beskriver hur MacDonalds regering förändrade både Labour och den politiska kulturen i Storbritannien. För Labour blev det första regeringsinnehavet avgörande för att partiet skulle acceptera grunderna i landets konstitution och traditioner avseende rättsväsende, förvaltning och militär. Men det konservativa brittiska samhället förändrades också. Georg V:s oproblematiska relationer med den röda regeringen lade grunden för den moderna brittiska monarkin som vi känner från Elizabeth II:s regeringstid och som bygger på strikt neutralitet i partipolitiska spörsmål. Hovetiketten avseen­de klädsel förenklades avsevärt.

En tredje bok om Labours historia är skriven av Jon Cruddas. Även han är forskare, men framförallt har han representerat det parti han skriver om i 35 år, både som politisk tjänsteman och som parlamentsledamot för valkretsen Degenham and Rainham i östra London. Boken A Century of Labour bidrar inte med frukterna av hundratals timmar i arkiven, utan snarare med en personlig analys inifrån av partiets strategier och ideologi.

Där de två andra böckerna gör nedslag i enskilda år och skeenden i partihistorien, söker Cruddas teckna hela historien, från grundandet i slutet av 1800-talet till Keir Starmers samtida partiledarskap. Labour grundades som parti år 1900 av bland andra gruvarbetaren Keir Hardie och bildade en partigrupp efter valet 1906 när de första ledamöterna vunnit insteg i underhuset. Genom att rösträtten utökades till allt fler britter ökade partiets potential successivt. Att Labour aldrig fått en fast form som parti framstår som en svaghet. Genom historien har dragkampen mellan partiets olika falanger och maktcentrum varit konstant.

Partiet växte fram som ett gemensamt projekt som främst drevs av arbetarklassens fackföreningar. Här fanns också de ”fruktjuicedrickare, nudister och sandalbärare” som George Orwell skrivit giftigt om – medelklassradikaler engagerade i allehanda progressiva frågor. Cruddas gör en poäng av mångfalden av intressen och filosofiska traditioner som har samexisterat i partiet från starten: marxism, socialliberalism, regionala rörelser, feminism, rättighetsteorier och på senare tid även postmodernism och identitetspolitik. Det brittiska valsystemet skapar breda partier – i ett land med ett proportionellt system som Sverige skulle ett parti som Labour varit tre eller fyra olika partier.

En gestalt som dyker upp som inspirationskälla och finansiär i Cruddas beskrivning av den mylla som Labour uppstod ur är socialisten och konsthantverkaren William Morris. För en svensk publik torde Morris vara mest känd som formgivare av Stockholmsmedelklassens favorittapeter. Men för Cruddas är han en betydelsefull ideolog och inspiratör – en kristen och etiskt orienterad socialist och konstnärssjäl, lågt ifrån marxisternas materialism och de liberala radikalernas individualism.

Det enskilt intressantaste inslaget i Cruddas bok är att han föreslår ett teoretiskt ramverk för att tolka Labours idé­utveckling. Cruddas ser tre olika tolkningar av rättvisa som det som driver partiets politik. Dessa tre tolkningar utgår från materiell välfärd, individuell frihet respektive dygder.

Ett fokus på välfärd är en tydlig socialdemokratisk impuls, med välfärdsstaten som resultat. Cruddas sätter den i samband med den brittiska utilitaristiska traditionen: Största möjliga lycka åt största möjliga antal människor. Engagemanget för den individuella friheten har sina rötter i Magna Charta och har inspirerat Labours arbete för mänskliga rättigheter och konstitutionella reformer. Det tredje spåret fokuserar på dygder och är den position som Cruddas själv sympatiserar med. Målet är varken maximal välfärd eller frihet, utan människans blomstring och det gemensamma goda. Här finns arvet från kristet inspirerade socialister som William Morris.

Där andra historiker redogör för uttalanden, maktstrider och politiska förslag, ser Cruddas ett spel mellan de tre rättviseuppfattningarna. En person som Attlee, skapare av den moderna brittiska välfärdsstaten, kan framstå som en uppenbar företrädare för ett utilitaristiskt och teknokratiskt projekt, men Cruddas hävdar att Attlees ville skapa en välfärd som skulle befordra människornas dygder och moraliska förkovran, inte bara deras materiella välfärd. Här finns en mer sofistikerad tolkningsmodell än den vanliga där antingen en höger- och en vänsterfalang eller radikala partimedlemmar och en pragmatisk partiledning konkurrerar om inflytandet.

Labour har haft sju premiärministrar och regerat Storbritannien i totalt 33 år. Bara fyra Labourledare har blivit premiärminister efter att ha vunnit en majoritet av mandaten i underhuset: Clement Attlee 1945, Harold Wilson 1964, 1966 och 1974 (två gånger), Tony Blair 1997 och nu Keir Starmer 2024. Därmed är partiet avgjort tvåa i brittisk politik efter De konservativa.

En påtaglig skillnad mellan De konservativa och Labour är att de senare inte har några självklara hjältar att samlas kring. Potentiella sådana finns, men de är varken lika kända eller internt oomstridda som motståndarnas Winston Churchill eller Margaret Thatcher.

Ramsay MacDonald borde kunna vara en sådan hjälte men så har det inte blivit. 1931 fick han av Georg V frågan om att bilda en samlingsregering för att hantera den djupa ekonomiska krisen och accepterade detta. Regeringen fick en konservativ majoritet och MacDonald kom att framstå som en galjonsfigur för en högerregering. Han uteslöts ur partiet och hans rykte har aldrig återhämtat sig.

Tony Blair, som vann tre brittiska val i rad, är en annan potentiell hjälte för Labour. Han avgick obesegrad vid den tidpunkt han själv valde, en ovanlig företeelse i europeisk politik. Blairs skapelse New Labour, som byggde på en acceptans av arvet efter Thatcheråren, ambitiös välfärdspolitik och en aggressiv politisk kommunikation, inspirerade många mitten­politiker i Europa. Beviset för att Blair verkligen lyckades omskapa Labour är att han kunde stryka Clause IV ur partiets stadgar. Men även Blair har hamnat i vanrykte i stora delar av sitt parti genom stödet till Irakkriget.

Valet i juli i år gav Labour en majoritet om 174 mandat, alltså nästan lika stor som Blair uppnådde 1997. En lysande seger. Partiet vann mer än 200 platser trots att röstandelen steg med mindre än två procentenheter. Framförallt var det De konservativas förlust – partiet förlorade häpnadsväckande 251 mandat, bland annat till följd av konkurrensen från Nigel Farages Reformparti.

Trots att Keir Starmer är namngiven efter Labours första ledare Keir Hardie och gick med i partiet som tonåring är han ingen långvägare i politiken. Istället har han haft en framgångsrik karriär som jurist och åklagare. Han kom in i toppolitiken som skuggminister under Jeremy Corbyns tid som partiledare 2015. Några problem med hovetiketten har han inte – Starmer tilltalas ”Sir” efter att han adlats 2014.

Det är naturligtvis attraktivt att vinna en stor majoritet genom högerns splittring och utan att själv ha behövt ställa ut långtgående löften som är svåra att hålla. Starmer har nu en betydande politisk handlingsfrihet. Samtidigt finns det en risk i att inte ha begärt ett tydligt mandat inför valet. De nyvalda parlamentsledamöterna är inte valda på en stark berättelse som förenar dem.

Starmer kampanjade för att låta Storbritannien stanna i EU inför folkomröstningen 2016 men har sedan han blev Corbyns skuggminister med brexitportfölj hållit fast vid att Storbritannien inte ska återkomma till unionen. Men Starmer företer en betydande förmåga till politisk flexibilitet. Kanske kan EU-frågan återkomma på agendan under hans premiärministertid, som ett sätt att gjuta nytt liv i den stagnerande brittiska ekonomin.

Det var genom att utlova ”corbynism utan Corbyn” som Starmer kunde vinna partiledarskapet 2020. Jon Cruddas ser i Starmer en politiker som inledde sin karriär som bärare av ett liberalt rättighetstänkande, färgat av hans tid som jurist inriktad på mänskliga rättigheter. Som partiledarkandidat gjorde hans sig till en Labours ”everyman” med retorik och löften som vädjade till alla partiets tre ideologiska traditioner. Som partiledare har han undan för undan lämnat vänsterpositionen, även om han för den skull inte är en arvtagare till 1990-talets New Labour. Partiets bästa chans är att Starmer visar sig vara en ny Attlee: Anständig om än färglös, ideologiskt ambivalent och politiskt effektiv.

Men Storbritanniens nya premiärminister har ännu inte visat korten.