Socialdemokraten Poul Nyrup Rasmussen fick mot alla odds sitta kvar, liksom hans partikollega Mette Frederiksen fick en knaper, men dock, valseger i år när tre av fyra av de nordatlantiska mandaten – alltså från Grönland och Färöarna – till slut landade hos rød blok.

Uffe Ellemann-Jensen – legendarisk Venstreledare och tidigare utrikesminister, som avled i somras – blev aldrig statsminister, vare sig 1998 eller senare. Och det blev hans son, Jakob Ellemann-Jensen, som idag är det liberala partiets ledare, inte heller i valet i november. Det ser i alla fall rätt osannolikt ut i skrivande stund, men förhandlingarna om ”vem tar vem” i regeringsfrågan har just inletts och i dansk politik kan allting hända.

Den snöpliga valförlusten precis på målsnöret kom en bitter Uffe Ellemann-Jensen aldrig över. Däremot fick hans parti en rejäl revansch nästa gång danskarna gick till valurnorna på hösten 2001. Statsminister Poul Nyrup Rasmussen förlorade valet – men inte till Uffe Ellemann-Jensen utan till dennes efterträdare som Venstreledare, Anders Fogh Rasmussen.

”Foghs” regering – en koalition med det mindre Konservative Folkeparti och med parlamentariskt stöd av Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti – skulle bli en synnerligen långlivad historia. Fogh satt kvar ända fram till 2009, när regeringschefen själv fortsatte vidare till Bryssel och posten som Natos generalsekreterare, som han sedan innehade till 2014.

Och inte heller därefter har han precis legat på latsidan. Hans konsultfirma, Rasmussen Global, växte snabbt ur sina första lokaler och agerar bland annat rådgivare till Ukrainas regering. Den ukrainske presidenten har tillika funnits på talarlistan, om än digitalt i år, vid de årliga Copenhagen Democracy Summit som Anders Fogh Rasmussens stiftelse Alliance of Democracies organiserar i den danska huvudstaden.

”Efter att ha tröttnat på Monopol hittade han på en ny lek: politik! Själv var han alltid statsminister, oavsett hur de två småbröderna röstade.”

Av en sådan karriär är det svårt att inte imponeras. En sak är säker; den kräver disciplin, och det är en vara som Anders Fogh Rasmussen har synnerligen gott om. Det är ingen herre som slösar bort sin tillvaro på struntsaker och han kräver samma koncentration och fokus av sina medarbetare.

Som statsminister blev Anders Fogh Rasmussen till exempel känd för att låsa dörren till möteslokalerna inifrån i samma ögonblick som regeringssammanträdena gick igång. Det var inte så kul för regeringens tidsoptimist, dåvarande arbetsmarknadsministern – och därefter finans- och försvarsministern ­­– Claus Hjort Frederiksen som med jämna mellanrum fick knacka på dörren och ursäkta sin sena ankomst med hänvisning till de ständiga köerna på Helsingörsmotorvägen.

En av Anders Foghs första åtgärder som Natos generalsekreterare var att tidigarelägga kontorstiderna så att försvarsalliansens många tjänstemän, diplomater och militärer därefter förväntades infinna sig på arbetsplatsen redan klockan åtta. Inget effektivt sätt att bli poppis i Bryssel, precis, men det kompenserade Fogh ganska raskt för med en desto större dos respekt när han väl blivit varm i generalsekreterarstolen.

Disciplinen och pliktkänslan har Fogh fått med sig hemifrån. I sin mycket läsvärda och välskrivna självbiografi – den första av två, för han har mycket på hjärtat – berättar han om barndomen och uppväxten som äldste son i en lantbrukarfamilj på Midtjylland. Kärleksfullt men strängt, och knappast någon speciellt­ livad tillvaro där speciellt pappan höll de tre sönerna i strama tyglar och hela ruljangsen på gården sköttes av familjemedlemmarna själva, utan hjälp av några anställda.

Det blev inte många stunder över till annat än arbetet på gården och studierna. Och skulle det någon gång uppstå en lucka i det hårda schemat, kunde den unge Anders och hans bröder vara säkra på att föräldrarna såg till att finna nya arbetsuppgifter åt den yngre generationen.

När det politiska intresset ökade i omfattning krävde det verkligen sin man, och den tidigare nämnda stenhårda disciplinen, för att få dygnets timmar att räcka till. Anders Fogh for som en tätting på sin svarta Puchmoped kors och tvärs i det jylländska landskapet, när han inte fick skjuts av far sin som emellanåt skulle till samma Venstremöten.

Politiken fick Fogh alltså också med sig med modersmjölken, och att det skulle vara Venstre – det gamla lantbrukarpartiet, som Fogh dock med tiden skulle modernisera och liberalisera – var det ingen tvekan om.

Det politiska hantverket övade Anders Fogh sig på redan hemma i barnkammaren. Efter att ha tröttnat på Monopol hittade han på en ny lek: politik! Själv var han alltid statsminister, oavsett hur den politiska menigheten – som utgjordes av de två småbröderna – röstade. Plus nationalbankschef och lite annat smått och gott som behövdes för att driva regeringsarbetet i barnkammaren. Men Fogh lärde sig också snabbt politikens hårdare sidor när bröderna fick nog av storebrors regemente och röstade med fötterna.

Det var med andra ord en väl förberedd ung man som första gången klev upp i Viborg Katedralskoles kateder, om än på lätt darrande ben, för att presentera den nya politiska föreningen Liberal Ungdom. Mer naturligt, och definitivt enklare, hade det förstås varit att helt enkelt engagera sig i Venstres ungdomsförbund, men namnet till trots befolkades det vid den tidpunkten av ett gäng stofiler, lika gamla som Foghs egna föräldrar.

För en ung och ambitiös visionär som Fogh var inte det så lockande; bättre då att starta eget, och det föll väl ut. Medlemmarna strömmade till, Foghs schema blev ännu tajtare, och ryktet om den unge aktivisten spred sig inte bara i bygden utan så småningom allt längre upp i partiorganisationen.

Snart nog fanns Foghs namn på valsedlarna och rätt vad det var kallades han in som ersättare i folketinget för en Venstreledamot som blivit vald till borgmästare i sin kommun. Men det uppdraget fick den nyvalde borgmästaren allt vänta med i några månader, för först tänkte Fogh bli klar med sina ekonomistudier; det är viktigt för politiker, skriver han, att ha en utbildning att falla tillbaka på den dag väljarna inte längre sätter sina kryss vid ens namn på valsedeln. Att en dag ta över familjens gård var han däremot inte det minsta intresserad av – eller lämpad för, enligt egen utsago. Den uppgiften överlät han med varm hand åt sina bröder.

Vägen från bildandet av Liberal Ungdom till att senare bli invald på ett eget mandat för Viborg i folketinget var rekordsnabb. Då hade Fogh dessutom hunnit träffa Anne-Mette, som var bara 19 år när de båda förlovade sig – själv var han 24 – och som även hon hade växt upp på en gård mitt i det som danskarna – i alla fall de på Själland – omnämner som ”det mørke Jylland”.

Många år senare skulle Anne-Mette Rasmussen, som fortsatte att arbeta som förskolelärare under statsministeråren och som tillägnas ett eget kapitel i boken, bli kändis på alldeles egna meriter när hon dansade sig in i, om inte danskarnas hjärtan, så åtminstone deras tv-rutor, i Vild med dans, den danska motsvarigheten till Let’s Dance.

I rask takt utökades den unga familjen med först en son, Henrik, och därefter de två döttrarna, Maria och Christina; den förstnämnda dottern är numera COO för Rasmussen Globals Köpenhamnskontor.

Sonen Henrik, som har bott i USA sedan studietiden, har förärat sina föräldrar fyra amerikanska barnbarn och skapade rubriker i sitt gamla hemland när han i all vänskaplighet kritiserade sin far, statsministern, för att inte sänka skatterna. Än idag påminns Fogh då och då om sitt gamla öknamn ”røde Anders”, efter en liten ideologisk utflykt tidigt i karriären.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Att USA ligger familjen särskilt varmt om hjärtat går inte att missta sig på. Anders Fogh är själv stolt hedersmedborgare i Dallas, Texas, där han och Anne-Mette ju dessutom besökte president George W Bush på farmen i Crawford – det var för övrigt då frågan om jobbet som Natogeneralsekreterare lär ha kommit upp, under någon av de många mountainbiketurerna.

Det intyg från staden Dallas som kungör att han är hedersmedborgare är noga dokumenterat i boken, i kapitlet om USA som inleds med månlandningen som Fogh satt uppe och såg på den svart­vita tv:n mitt i den danska natten, och går vidare till morden på de båda Kennedybröderna. Uppskakande upplevelser för många, och inte minst för unge Anders som följde amerikansk politik så nära det nu gick på den tiden, och som blev helt förtvivlad av beskedet om idolen Bobby Kennedys död.

Från hemmet har Fogh även med sig en djup tacksamhet gentemot USA för dess insatser för Europa under kriget och det sitter i allra högsta grad i än idag. Den självklara underrubriken på det kapitlet är därför: ”Tak til amerikanerne.”

Det är enligt den modellen som varje kapitel i boken är konstruerat; först själva huvudrubriken, därefter ett ”tak til…” och slutligen ett citat av Søren Kierkegaard, som ju har formulerat sig om det mesta under solen och som det alltid går att plocka ett passande citat från.

Det blir många ”tak” till allt från hemorten Hvidding, till mor och far, till lärarna, Venstre, Anne-Mette och barnen, motståndskämparna som slogs för ett fritt Danmark, till Grundtvig och Kierkegaard – och lite oväntat, till 68:orna som bidrog till att forma Foghs värderingar genom att representera det rakt motsatta till allt det han själv, mestadels, då stod och idag står för.

Den röda – eller snarare blå – tråden boken igenom är frihet, demokrati och ansvar, om så det gäller familjerelationer, analysen av Danmarks utveckling från bondesamhälle till industriland, eller funderingarna kring den demokratiska västvärldens framväxt och framtid.

Om allt det finns mycket mer att förtälja och det blir i bok nummer två. När den kommer? Ja, det får vi se och det får ta den tid det tar. För Anders Fogh Rasmussen gör saker och ting ordentligt. En sak kan vi i alla fall utgå från: att det kommer att handla om Frihet.