Rödskäggens vedersakare
alla i min ålder som aktivt sysslat med litteratur har en – vanligen ytterst negativ – bild av Sven Stolpe. För att citera Ulf Lundell årgång 1974: ”Sven Stolpe ombedes skyndsamt ta sej i häcken.” Yngre kolleger vet ofta inte ens vem han var. Ändå var han, särskilt mot slutet av sin bana då han var som mest bannlyst, en bästsäljande författare i svåra genrer och en uppskattad medieperson. Som ung på 1930-talet tillhörde han de modernistiska frontfigurerna. Som gammal på 1970- och 80-talen gjordes han till symbol för allt reaktionärt som tänkas kunde i politiskt-moraliskt hänseende.
Av Sven Stolpes tidiga romaner är I dödens väntrum (1930) ett mästerverk. Han var pionjär som filmmanusförfattare. Även sedan han utmanat den intellektuella opinionen genom att bli troende och närma sig katolicismen är hans litterära essäer, som I människodjungeln (1944), roande, välskrivna och faktamässigt väl underbyggda. Hans doktorsavhandling från 1959 och den därpå byggda biografin Drottning Kristina (1960–61) förblir det bästa som har skrivits i ämnet, särskilt i jämförelse med den äldre forskning som han utmanade. Hans självbiografiska kåserier i Låt mig berätta (1970) och Låt mig berätta mer (1971) är lysande underhållning, ömsom öppet lögnaktiga, ömsom med vittnesbörd om hans djupa lärdom och imponerande språkkunskaper.
att hans enorma produktion innehåller svaga nummer är inte konstigt. Det gör Strindbergs också. Mot slutet, utfryst ur finrummet men med möjlighet att brödskriva för jättepublik, blev han slarvig med form och fakta i den litteraturhistoriska serie han producerade. Jag har själv recenserat den ytterst negativt, och jag förstår inte hur jag skulle kunnat göra annorlunda, samtidigt som jag tyckt att han i andra avseenden blev illa och oärligt behandlad.
De fyndiga och fräcka omdömen han levererade i medierna skulle ha fungerat utmärkt i England framsagda av lustreaktionära kolleger som Evelyn Waugh. I Sverige bör man vara försiktig med sådant, oavsett politisk preferens. Och under ”rödskäggens” svenska 1970-tal var det naturligtvis rena självmordet, om än imponerande rent kuragemässigt. Hans vana att skriva brev till belackare – den som kritiserat hans böcker har sett sådana – hade förstås motsatt effekt mot den avsedda, även om de lättade på trycket i hans hetsiga temperament. Hans katolicism gjorde inte saken lättare – vi tolererar papister bara om de är mer diskreta med saken än vad Stolpe var.
Men det finns en hel del mer att veta om honom och hans bana, vilket framgår av den fascinerande biografi som Svante Nordin nu utgivit, Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament (Atlantis).
sven stolpe föddes i en statstjänstemannafamilj i Stockholm. Fadern gör ett på en gång bisarrt och för sin samhällsklass typiskt intryck. Han odlade en extrem pliktmoral med ansvar, ärlighet och uppoffring som ledstjärnor. Till och med att komma billigt undan vid inköp var ett fel som måste rättas. Tills han en dag rymde med en kontorsflicka. Det märkliga är att Stolpe aldrig talar illa om pappa. Han tycks bevara samma lutherska pliktmoral men ge den en katolsk motivering. Kanske bidrar det faktum att han var ett sjukligt barn i behov av skydd och auktoritet. Senare tvingade hans tuberkulos honom till sanatorievistelser som inspirerade I dödens väntrum.
Till en början var han inte alls moralist i den mening vi numera ger ordet. I fejden kring Agnes von Krusenstjernas Pahlen-romaner tog han energiskt ställning för henne och särskilt just de omstridda sexskildringarna.
Nordin skriver kronologiskt och sakligt. Det är trevligt att se en biografiförfattare som inte fuskar på det ”tematiska” sätt som brett ut sig: ”X och kvinnorna”, ”X tidiga romaner”, ”X som cyklist”, ”dramatikern X”. På det viset underlättar man det egna arbetet, undviker svåra passager och försvårar läsningen. Nordins nedtonade framställningssätt fungerar också utmärkt i kontrast mot Stolpes explosiva temperament.
Stora sensationer levereras diskret: ”I romanen är det en bedragen äkta man som talar om hustruns svek. Så förhöll det sig också i Sven Stolpes liv. Karin Stolpes otrohet med Olof Lagercrantz kom under årtionden att bli föremål för skvaller i vida kretsar.”
Saken nådde ändå aldrig mina kretsar.
det sensationella och verkligt beklämmande är förstås inte själva saken – shit happens! – utan att vår mest oförsonliga litteraturfejd, avslutad bara genom kombattanternas död 1996 respektive 2002, ytterst gick tillbaka på denna affär 1932! Det tycktes för den oinvigda allmänheten gälla moralism mot liberalism, modernism mot reaktion, ärlighet mot opportunism.
Det är omöjligt att just i detta fall fördela skuld, och Nordin avstår klokt nog. Men rent allmänt är det svårt att förstå hur någondera kunde tillåta sig att som kritiker hantera den andres böcker efter det inträffade. Och än svårare att begripa är hur de därvid kunde gå till sådana ytterligheter. Detta oavsett om de vid tillfället trodde att artiklarna handlade om sakfrågor och moral.
sedan är det en annan sak att det rörde sig om extremt motsatta personligheter. Nordin anmärker stillsamt att ”Lagercrantz skulle med tiden ryktesvis bli känd som en rutinerad kvinnoförförare”. Och i ett senare sammanhang: ”Lagercrantz var en mästare på att segla i medvind. […] Att med Bonniers i ryggen kunna hylla Mao Zedong och kulturrevolutionens Kina var en anmärkningsvärd bravad. Lagercrantz klarade den med elegant navigeringskonst. Stolpe däremot befann sig i ständig motvind, ja föreföll uppsöka den, njuta av den.”
Även här spelar pliktmoral stor roll. Vi ser hur Stolpe fortsätter äktenskapet, även efter nya otroheter från hustrun. Han står för sitt engagemang i den impopulära kristna Oxfordrörelsen även sedan han lämnat den. Han ställer lojalt upp för sin arbetsgivare Torsten Kreuger i dennes dubiösa kampanjer på 1950-talet. Å andra sidan slås man av hur beundrande vänskap ideligen förbyts i fiendskap med Eyvind Johnson, Sigfrid Siwertz, Bertil Malmberg och andra. Stolpe tycks ha uppfattat sina besvikna attacker som ärlighet. Men som icke troende har man svårt att förstå en etik som skadar både utövaren och mottagaren.
Nordin påpekar hur mycket Stolpe, trots att han valde att utmana opinionen även genom att nedvärdera Strindberg, psykologiskt påminner om just denne. Helt rätt. I sitt hat har Stolpe förstått titanen bättre än många beundrare.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
i den mest kända av Stolpes strider, om Kristinaavhandlingen, ger Nordin en förstående bild av båda sidors överväganden. Dock så att man sakligt kan se hur den akademiska kasten värjde sig mot en inträngling som till råga på allt visat att tidigare svensk forskning haft delvis fel på ett område.
Sven Stolpe fick flytta och bli lektor i Mjölby. Utom genom sin otrendiga katolicism och moralism kom han här att bli inbegreppet av politisk reaktion genom motstånd mot kunskapsfientliga skolreformer och sitt hat mot ”rödskäggen” – trendiga kommunister som bredde ut sig i medierna under beskydd av det gamla hatobjektet Lagercrantz.
Men Stolpe var egentligen ingen politisk högerman. Han hade inget emot sociala reformer. Hans beundrade storebror var pamp inom kooperationen. Hans antikommunism var religiös. Han fruktade ateismen vilket ledde honom till utmanande ställningstaganden på tvärs mot det tidsmode som nästan alla andra kulturarbetare bekände eller låtsades bekänna sig till. I frågor där han stred har tiden givit honom rätt, främst skolan. I dagspolitiken har modet gått varvet runt – även om det väl inte är alldeles säkert att moralisten och paternalisten Stolpe skulle ha gillat dagens privatiseringar i vård, skola och omsorg.
Nordin funderar inledningsvis över den litteraturhistoriska glömska som drabbat inte bara Stolpe utan även många betydligt ”större” och mer accepterade gestalter. Det är knappast troligt att Stolpe återkommer som klassiker. Men han är en historiskt viktig person. Och svensk offentlighet skulle ha varit betydligt tråkigare utan honom.