Mitt svar blir en distinktion mellan å ena sidan existentialismen som en väldefinierad skola, å andra sidan existentialistiska frågor. I sådana fall, varför inte? Sartre är både prototypisk och central. Faller hans fundament är det svårt att se att det inte drar med sig alla tänkare som rest tankestrukturer på samma grund. Nietzsche, Dostojevskij och många andra är relevanta för existentialismen, men knappast existentialister. De ställer frågor om vad en människa är, kan eller bör vara, medan Sartre påstår att frågan är meningslös: han eliminerar den mänskliga existensen. Jag instämmer dock med Hugoh om att Sartres hat mot en borgerlig livsstil var en stark drivkraft, troligen långt starkare än intellektuell nyfikenhet.

För det andra: är det existentialismen, och dess legering med marxis...