Romantisera inte en svällande stat

PJ Anders Linder, chefredaktör i Axess. Foto Helena Wahlman

Vanskötseln av staten har under lång tid uppmärksammats, inte minst här i Axess, och gudarna ska veta att det har behövts. Man kan klaga på hattande och bristande kontinuitet i svensk politik men oförmågan att prioritera statens kärnuppgifter har i alla fall varit beständig över tid. Om inte Axel Oxenstiernas ben varit hopbundna med sidenband där i graven i Jäders kyrka, i syfte att hindra honom att gå igen, torde rikskanslerns vålnad ha varit på väg genom Sörmland mot huvudstaden för länge sedan. Hanteringen av försvar och rättsväsende, utbildning och infrastruktur kan rimligen inte ha lämnat honom någon ro.

På några punkter har viss tillnyktring kommit till stånd. Försvarsmakten får numera reella resurstillskott så att man kan höja trösklarna mot integritetskränkningar och aggression. Snart kan tvåveckorsförsvaret vara ett faktum. Polisen och rättsapparatens övriga myndigheter erhåller extramedel i miljardklassen i den M-KD-SD-­budget som ligger till grund för politiken under valåret 2022. Utvecklingen vad gäller gängvåld, gangstervälde och annan grov organiserad brottslighet kommer dock att kräva ännu mer genomgripande åtgärder och ta lång tid att vända.

På andra fronter har medvetenheten om bristerna ökat men föga hänt i praktiken. Skolan hålls fortsatt i ett järngrepp av ett kunskapsfientligt etablissemang. Högskolepolitiken handlar mycket mer om kvantitet än kvalitet. Om universitetet kunde tala föreställer jag mig att det skulle säga som Bilbo i början av Ringen: ”Jag känner mig tunn, uttunnad, uttänjd på något sätt, om du förstår vad jag menar. Jag känner mig som smör, som bretts över en alltför stor brödskiva.” På energiområdet – en av de allra mest betydelsefulla delarna av välståndssamhällets infrastruktur – har lättsinnet getts fria tyglar. Som professorn i tillämpad kärnfysik Jan Blomgren skriver i en färsk bok: ”nedbrytningen av elsystemet har orsakats av en cocktail av inkompetens, önsketänkande och fanatism”.

Läget är fortsatt besvärligt, men numera hörs i alla fall fler insiktsfulla röster som betonar värdet av en välfungerande kärnstat.

Tyvärr möter dessa samtidigt skärpt konkurrens från opinioner som vill att staten ska göra mer av i stor sett allting: att uppgiften inte är att prioritera utan att expandera, lägga nya områden under sig, höja skatterna och trycka tillbaka det som inte är offentlig sektor.

Inställningen kom väldigt tydligt till uttryck under den socialdemokratiska partikongressen den 3–7 november. Här var budskapet ”mer politik” för hela slanten och viljan till skattehöjningar och större offentlig sektor entusiastisk och konsekvent.

I sitt jungfrutal som partiledare beskrev Magdalena Andersson privata företag i välfärdssektorn som en allmänt ondskefull kraft med inget annat än ”vinstjakt” för ögonen. Jag vet inte hur alla svenskar med erfarenheter av familjetandläkare och vårdcentraler i privat regi reagerar på detta, men inför partikamraterna kände i alla fall inte Andersson något behov av att ta hänsyn därtill. Ordet ”företag” nämndes överhuvudtaget inte i det långa anförandet, men ”näringsliv” kom faktiskt med vid ett tillfälle: ”Vi har ett in­novativt och konkurrenskraftigt näringsliv.”

Det stämmer. Frågan är bara hur länge till.

Behovet av statliga stödåtgärder under ­covid- 19-­pandemin och aktivisternas visioner om att klimatförändringarna kräver politiska krafttag, som kastar hela samhällsordningen över ända, har eldat på föreställningarna om att politiken är förträfflig och bör utvidga sina domäner, medan företagsamheten är girig och måste tuktas.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

För den som har tagit del av piruetterna med DÖ och Jök och blivit vittne till absurda klimaxen i riksdagen den 24 november kan man tycka att det för närvarande borde vara omöjligt att se politiken som mogen och långsiktig, men märkligt många lyckas uppenbarligen med konststycket. Det vore en olycka om deras inflytande blev stort.

Sverige har ett i många delar imponerande näringsliv, men det betyder inte att vi har råd med näringslivsfientlig politik. Tvärtom behövs en konstruktiv välvilja gentemot industri och produktion av det slag som Stefan Löfven brukade locka med i början av sitt fögderi. Det handlar inte om subventioner och stöd utan om att statens kärnverksamhet ska fungera – att lag och ordning upprätthålls, skolan ger kunskap, el finns i kablarna och att tillståndsprocesser inte tar åratal – samt att skatter och regleringar ligger på konkurrenskraftig nivå. Hur ska annars de hundratusentals som idag saknar jobb kunna börja försörja sig själva?

Ja, valfrihetsreformerna behöver vårdas bättre. Men en generell offensiv för högre skatter, mer offentlig sektor och fientlighet mot marknader, vinster och företag är det sista vi behöver.

PJ Anders Linder

Senior rådgivare i Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.

Mer från PJ Anders Linder

Läs vidare