De döda ”andas inte men har rösten kvar”, skriver Tomas Tranströmer i dikten ”Djupt i Europa” i För levande och döda (1989). Formuleringen skulle kunna tjäna som motto för den långa men ibland förbisedda tradition i världslitteraturen som låter de döda komma till tals.

Ett minnesvärt exempel bland årets översatta böcker är japanen Yu Miris roman Tokyo Ueno station, vars berättare är en vålnad som ser tillbaka på sitt liv från andra sidan. Efter ett händelserikt liv återvänder han till parken i huvudstaden där han slutade sina dagar som uteliggare, och minns då några sparvar som brukade sitta på en lyktstolpe i närheten. När allting är oåtkomligt för honom drabbas han av en stark vilja att utbyta blickar men någon, vem som helst – till och med en sparv.

Annars är det inte minst med poesins koncentrerade språk som meddelandena har smugglats över gränsen. Från de grekiska epigramdikterna före Kristus till Edgar Lee Masters gravskrifter i den moderna klassikern Spoon River-antologin (1915), en samling självporträtt av avlidna människor i en småstad i Mellanvästern. I Olof Lagercrantz mest kända dikt ”Agnes Charlotta” tar hans tidigt döda syster till orda: ”Ingen vårdar min grav och ingen minnes mig gärna / aldrig i dödsrikets natt når mig en levande röst.” Den i höstas bortgångne Kjell Espmark lät för 15 år sedan döda från olika länder göra sina röster hörda i diktsamlingen Vintergata.

Redan i sin poesidebut Skenet från den andra stranden 1975 visade Börje Lindström (född 1952) prov på sin talang att närma sig existentiellt sköra tillstånd med hjälp av känsliga bilder. Under ett decennium då starka politiska vindar blåste också i poesin, hävdade han sin konstnärliga självständighet genom att i baksidestexten till den boken beskriva sina dikter som ”oansvariga”. Titeln antydde att ”det finns en annan värld, inom och utom oss, kanske mer levande än den vi brukar röra oss i”. Lindström var under flera år redaktör för tidskriften Lyrikvännen, och har jämte poesi också skrivit dramatik och barnböcker. När han efter ett antal års uppehåll återvände till poesin med samlingen Björkarna (2018) visade sig inte bara den bildskapande förmågan vara intakt. Boken blev också startskottet på en ny, intensiv fas av författarskapet – där de försvunna tog allt större plats. I en av dessa dikter står dikt­jaget en kvinna så nära i minnet att han kan känna doften av hennes läppstift.

Jag tvekar inte att säga att Lindströms metaforer tidvis är lika lyckade som Tranströmers. De besitter dessutom en annan sinnlighet; de har på något vis större kontaktytor med våra fysiska förnimmelser. Metaforerna knastrar, luktar och smakar – på samma gång tydliga och ömtåliga. I dikten ”Ögonblicket” i samma bok står att läsa: ”Vi höll varandras händer / och världen var ny / som lukten av hyvelspån.”

”Det är svårt att glömma dikterna om Johanna Berggren, Johan Eliasson, Karin Stenbom och alla de andra döda som befolkar dessa sidor.”

Lindströms återkomst till poesin kulminerade i samlingen På kyrkogården i södra Lappland (2020). Den blev en uppskattad och läst bok samtidigt som den recenserades sparsamt, vilket förmodligen säger något om den bristande urskillningsförmåga som har kommit att prägla en del av dagstidningarnas kultur­redaktioner. I efterordet skriver poeten: ”På kyrkogården i södra Lappland började begravningarna först 1958. Kyrkan byggdes 1934. Människorna i denna bok var födda mellan 1875 och år 2000. Några är autentiska och förekommer med sina riktiga namn, andra är fiktiva, men en sak har de gemensamt – den ovissa färden genom livet.” Även om den inte uttryckligt nämns har kyrkogården i poetens födelseby Latikberg i Västerbottens län tjänat som inspirationskälla.

Vilken rik diktsamling är inte detta. Inför mångfalden av människoöden, stämningslägen och iakttagelser av såväl inre som yttre skeenden, överväldigas jag likt ett av bokens diktjag ”som när man öppnar / ett fullproppat överskåp / och det bara / rasar över en”. Jag tror att det delvis har att göra med hur konsekvent Lindström tar vägen till det universella genom det lokala. Då tänker jag inte bara på återkommande platsangivelser som Marsfjället, Bomsjön och Pihls udde. Utan också på precisionen i detaljerna – att poeten väljer att skriva lavskrika snarare än en allmän skogsfågel, Husqvarna snarare än namnlös motorcykel och Loranga snarare än vilken läskedryck som helst.

Nu har en uppföljare till de tidigare kyrkogårdsdikterna kommit, med titeln Under södra Lapplands höga himmel (Heidruns förlag). Porträtten av de döda har alltså blivit fler, och mina tankar går till den koreanske poeten Ko Uns diktverk Tiotusen fotspår, som visserligen är betydligt mer omfattande och inte främst kretsar kring avlidna människor. Empatin och blicken för människans skröplighet förenar emellertid dessa båda författarskap. I takt med att Lindströms persongalleri växer, blir det också tydligt vad som påkallar hans uppmärksamhet hos de döda. Många av dem förenas av att de aldrig riktigt fann sin plats i livet. De bar på dolda och aldrig förverkligade talanger. Deras liv fördunklades av ensamheten eller av olyckliga äktenskap. Antingen gick de bort för tidigt eller för sent.

På ett ställe i den första samlingen kyrkogårdsdikter träder en människa fram som aldrig stod i samklang med tiden som omgav henne: ”Det var alltid fel årstid inuti mig.” Redan i början av juni virvlar de gula höstlöven i diktjagets bröst, och i september gror plötsligt en tussilago i henne. Slutet blir följdriktigt: ”Och jag hann aldrig ställa in mig på rätt årstid / innan jag dog / ute i snödrivan, tunnklädd / som på midsommar.” Till nyansrikedomen i detta poetiska projekt hör dock att vissa människor faktiskt ser tillbaka på sin tillvaro med harmoni och tillfredsställelse, utan att dikterna för den skull blir banala.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den nya boken är en värdig fortsättning på den förra. Det är svårt att glömma dikterna om Johanna Berggren, Johan Eliasson, Karin Stenbom och alla de andra döda som befolkar dessa sidor. Robert Lindström saknar sitt köksbord med alla dess attiraljer som hörde livet till: den rökta harren och trycksvärtan från Västerbottens Folkblad som fastnade på perstorpsskivan. För att inte tala om ”den gula motorsågen / som lyftes upp på köksbordet / medan doften av bensin / ringlade sig in / i ullsockorna som hängde över vedspisen”. Till höjdpunkterna hör också Anita Lidberg som minns flygfotograferna i sin barndom, hur de iklädda vita skjortor och flygkaptensmössor på kvällen steg in i köket ”där separatorkulan stannat / som en värld / som lagt sig till vila”. Börje Lindström skriver om de döda, men för de levandes skull. Han skriver om de som har försvunnit – för att vi ska bli medvetna om vårt eget försvinnande.

I efterordet till den förra boken poängterar Lindström att döden under hans egen barndom på 1950-talet inte stökades undan på samma sätt som i dag, och att förbindelsen bakåt i släktled efter släktled då ännu var öppen. Men under de senaste decennierna har likvisningarna avskaffats och sorgbanden försvunnit. Det är ett ledsamt men viktigt resonemang poeten där för. Alldeles oavsett hur man ser på den svenska coronastrategin, blev det under pandemins värsta faser särskilt tydligt hur söndervittrade våra gemensamma ceremonier och språkliga förhållningssätt inför livets slut har blivit. Kvar stod vi med presskonferensernas kyliga och anonyma statistik. Samtidigt som Anders Tegnell tillstod att situationen hade ”förbättringspotential” gick många männi­skor bort på ett ensammare och modernare sätt än vi helst vill tänka på.

Något gemensamt rituellt språk inför döden kan poesin förvisso inte erbjuda. Dess verkningsmedel är av en mer personlig och diskret art. Vi vet alla att vi en dag kommer att tillhöra de döda, samtidigt som dessa framstår och behandlas som väsensskilda från oss. Det är till viss del nödvändigt. Men i sina dikter upprättar Börje Lindström en direktlinje mellan de levande och de döda. Gränsen upphävs inte, det är omöjligt. Men det viskas meningsfullt från en sida till en annan. Det är ingen liten bedrift.