Det har blivit frågan som aldrig tycks försvinna. Var kom all etablissemangskritik ifrån? Ofta kan man notera ett försök att omformulera frågan i politiskt mer välbekanta, eller får man säga mer ofarliga, termer. Att ens beröra begrepp som ”folk”, ”elit” och ”massa” har en sådan laddning. Kan man med anständigheten i behåll ta i orden?

Därför blir det bekvämare att omdefiniera frågan om den etablissemangskritiska vågen till politiska konfliktdimensioner så som de har brukat se ut tidigare. Handlar inte alltsammans egentligen bara om gamla vanliga klassklyftor? Gror etablissemangskritiken ur materiellt motiverad ilska från förfördelade grupper som har fått dåliga sittplatser på Det Stora Globaliseringståget till framtiden och som tar ut det på etniska minoriteter ist&aum...