Rusta dig
”Vetenskap – bildning – tradition” är denna tidnings motto.
Men vad är bildning?
Låt oss gå till akademiens ordbok. Finns som app, bör finnas i varje telefon. Du skulle bli förvånad över hur många ord du har svävande eller bristfällig kännedom om.
”Bildning” betyder: ”goda allmänna kunskaper på många områden, särsk. humanistiska.”
Ordet har fladdrat upp i bakhuvudet när jag läst två garanterat inaktuella böcker.
Den ena börjar, symtomatiskt nog: ”Vad handlar H C Andersens saga Resekamraten om?”
Boken heter K, är skriven av Katarina Frostenson och kom ut för två år sen. Mitt bestående intryck av den är hur huvudpersonen rör sig genom ett kylslaget Europa och barrikaderar sig bakom sina läsefrukter, Dagerman, Bataille, de Beauvoir, Sapfo… somliga frukter tycks färska för henne, andra halvruttna och lösa i köttet, men under läsningen kände jag en allt starkare avundsjuka mot henne, eller snarare beundran.
Marken under Katarina Frostensons och Jean-Claude Arnaults fötter den där hösten 2017, när ”handlingen” utspelar sig, måste ha varit en av de ensammaste platserna på jorden. Få av oss varken kan eller vill föreställa sig hur det måste ha varit. Men det förunderliga när man läser Frostensons bok är att hon inte verkar det minsta ensam. Tvärtom. Hon har sällskap av sina läsefrukter. De ger henne stöd och tröst och vederkvickelse när det inte står någon annanstans att finna, och när de enda som ringer i telefonen är saliverande journalister.
Jag tänker inte ägna en stavelse åt anklagelserna mot paret, eller brottet Arnault dömdes för, det har gjorts till leda och jag har inget att tillägga. Men sällan har bildningens välsignelse framstått så tydlig som i Frostensons bok. Bildningen är hennes rustning när stenarna haglar. Läsefrukterna hon plockar upp har åldrats med henne, växt ihop med henne och kommer att finnas med henne så länge hon lever.
”Men det förunderliga när man läser Frostensons bok är att hon inte verkar det minsta ensam.”
En annan bok som möjligen är skriven från en lika ensam plats, åtminstone i ett yttre avseende, heter Nattens mänsklighet. Blott 75 sidor lång, liten nog att rymmas i skjortans bröstficka. Författaren heter Horace Engdahl, och inte heller här tänker jag nagelfara vad han sagt i intervjuer eller vilka åsikter han haft – eller påståtts ha haft – om ditten eller datten.
Hans bok handlar om den franske författaren Rétif de la Bretonne som var verksam i slutet av 1700-talet, en period när huvuden rullade på ett mer påtagligt sätt än under hösten 2017. (De sattes också upp på pik och fick munnen fullproppad med halm och dynga, berättar Engdahl.)
Rétif de la Bretonne nöter Paris trottoarer under sömnlösa nätter och samlar på olyckliga människoöden. Han är både en snuskhummer och en moralist, en motsägelsefull figur med andra ord, precis som tiden han lever i. Inte helt olik vår egen, vilket Engdahl påpekar. Revolutionen väntar bortom hörnet, men Rétif lommar omkring på gatorna och drömmer om en framtid där det inrättats statliga bordeller, där alla går till fots istället för att åka hästskjuts och där alla prydnadsträd huggits ner och ersatts av fruktträd som kommer medborgarna till gagn.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Engdahls lilla bok påminner om något annat livsviktigt som bildningen ger oss, nämligen perspektiv.
Rétif vet lika lite som vi vad som väntar inom den nära och fjärran framtiden. Efter revolutionen kommer Robespierre, Saint-Just och deras anhängare att införa ”lagar som stadgade att det var straffbart inte bara att öppet bekämpa republiken utan även att vara ljum i sitt stöd för den. En rad personer miste livet i giljotinen för påstådd ’ljumhet’.”
Genom att djupdyka i denne bortglömde 1700-talsförfattares skrifter lägger Horace Engdahl en avlägsen mall över vår egen tid. Ibland är likheterna förfärande, ibland är skillnaderna exotiska och rentav rörande.
Också här framstår bildningen som en rustning som skyddar mot hugg och slag, ett fettlager som värmer när ensamheten kryper ner mot fryspunkten. Nattens mänsklighet är en bok att läsa och läsa om, och efter varje gång växer lusten att bygga sin egen rustning, glufsa till sig ett eget fettlager.
Journalist och författare.