Rycks inte med
Sverige har på senare årtionden förändrats snabbt. Vi har tagit emot proportionellt sett många flyktingar och andra invandrare, samtidigt som vi inte har några som helst förväntningar på att de ska vilja bli svenskar, mer än i ytterst ytlig form, som att de förväntas följa lagarna – med vissa förbehåll även där, kring till exempel familjebildning och liknande. Det vore märkligt om inte denna nästintill självutplånande öppenhet inte också skulle leda till en känsla av kris, som kan ta sig flera olika uttryck.
Ett är naturligtvis främlingsfientligheten, och till och med rasismen, i extrema fall – även om jag personligen, i all min vithet, inte tror att rasismen är fullt så virulent som det ibland görs gällande av aktivisterna. Men ett annat uttryck är den typ av väckelserörelse, fast med politiska förtecken, som tagit så stor plats sedan förra valet, och med kulmen under hösten 2015. Det är en ironi att Sverige, som är världens mest sekulariserade land, enligt vad det sägs, i så hög grad numera är ett land där religionens former letat sig in i politiken. Det är ett åskådligt exempel på att det som förträngs inte försvinner, utan istället växer sig starkare i förnekelsen.
Människan berömmer sig av att vara ett rationellt djur. Men den rena rationalismen finns inte. Allt tänkande vilar på premisser som ligger före det kritiska förnuftet, och detta gäller inte minst i politiska sammanhang. Våra idéer och tankar om exempelvis individer i förhållande till grupper, viljans frihet och personligt ansvar, tillvarons mål och mening, är sprungna ur den religion som präglat oss européer under uppemot ett par årtusenden, alltså kristendomen, och i Sverige den protestantiska variant som blev rikets officiella lära, i tät samverkan med den världsliga maktutövningen, alltsedan reformationens 1500-tal. Det är ren inbillning att tro annat än att vårt sekulariserade land än idag präglas på djupet av detta arv, och mest förmäten av allt är den samtida doktrinen att vårt samtida sätt att se, tycka och tänka är universellt, allmänmänskligt och höjt över alla de kulturmönster och religiösa föreställningar som resten av världen, i varierande grad, ännu bekänner sig till. Men intressant nog är även den svenska tron att vi är världens avantgarde, att våra värderingar är de universella, och att vi är de normala, naturliga människorna. Sådana som alla andra skulle vilja vara om de bara skalades av sina kulturella och religiösa ytlager: en följd av den religiöst grundade självbild av oss som en nation vars uppgift är att sprida den sanna läran, som stadfästes i och med reformationen, och utvecklades under stormaktstiden.
Det finns inte något normalt sätt att hålla munnen, och ändå borde den vara det mest intima, det mest naturliga, vi har. Alla som försökt lära sig ett främmande språk vet hur svårt det kan vara att härma uttalet. Vi är inte medvetna om hur vi håller tungan när vi talar vårt eget språk, och därför är det extremt svårt att lära sig ett främmande uttal. Att göra sig medveten om det kulturellt betingade i det mest intima är något av det svåraste som finns. Inte ens våra leenden är naturgivna, det vill säga från början kanske de är det, spädbarn ler spontant, verkar det som. Men under uppväxten kodas leendena och vi tränas att använda dem i enlighet med den kultur vi lever i. Ett leende kan vara vänligt, glatt, hånfullt, överlägset, undergivet, undfallande eller en maktdemonstration, för att ta några exempel… I vissa länder anses det fånigt att le mot främlingar, man uppfattas bara se dum ut om man gör det, medan det i andra är ett sätt att undvika konflikt. När vi väljer hur vi ler gör vi det omedvetet, men vi gör det beroende på hur leendena är kodade i vårt sammanhang.
Den irrationella grunden för tänkandet är lika omedveten, och lika grundläggande, som hur vi håller munnen då vi talar svenska eller hur vi ler. Det ligger djupare än politiken, djupare än det vi kallar rationalitet. Och jag skulle vilja påstå att det är här vi finner de djupast liggande, närmast outplånliga resterna av religionen. Den som formade våra samhällen och våra gemenskaper långt innan samlevnaden kodifierades i moderna lagar och statsskick. Den som avgjorde vars och ens plats vid bordet, hur man förhåller sig till förfäder och efterlevande, hur man behandlar barn och föräldrar, hur man möter en främmande på vägen och vilket som är ens eget ansvar.
Dessa förrationella, religiöst grundade drag i den svenska mentaliteten utmanas idag av kravet att vi ska härbärgera och respektera, i teorin, om än mera sällan i praktiken, helt andra lika grundläggande drag, som jämbördiga med den svenska protestantismens arv. Ironiskt nog är det själva den utveckling som protestantismen tog sig här, över århundradena då läsare och så småningom frikyrkor började ta plats, som öppnat för ett slags påbjuden neutralitet inför alla andra religioner, och främst av dessa naturligtvis islam. Frikyrkorna skilde sig från statskyrkan egentligen främst i det att de ännu mer än den underströk vikten av att var och en ska läsa och ta ställning själv till Bibelns texter och bära personligt ansvar inför sitt möte med Gud. Det är alltså mestadels frågan om en utveckling i tangentens riktning, så att säga, inte någon radikalt annorlunda tolkning, som via frikyrkorna fortplantat sig in i vår egen tid, med dess betonande av att alla är individer, som väljer sig och sina sammanhang själva.
Ett av de grundläggande dragen, som skiljer protestantismen från den katolska läran, är uppfattningen att frälsningen ska uppnås ”genom tron allena”. Det är därför politiker idag på allvar kan ursäkta sig med att de trodde det rätta, trots att de möjligen handlat fel.
Som Stefan Löfven sade i november 2015:
Jag måste tyvärr ändå säga att Sverige har varit naiva i det här avseendet. Kanske har det varit svårt för oss att acceptera att det mitt ibland oss finns svenska medborgare som sympatiserar med IS. Men nu är lagstiftningen på väg ikapp den verklighet vi lever i. (https://www.metro.se/artikel/stefan-löfven-till-svenska-folket-vi-har-varit-naiva-xr)
Han meddelade samtidigt att regeringen ville införa hemlig dataavläsning, ökad kameraövervakning samt kontroll av biometri i pass. Men att planera, att räkna, att förutse, att ta in flera aspekter på ett skeende låter sig inte göras, när politiken bygger på en tro, istället för en analys. Ett och ett halvt år senare genomfördes terrordådet på Drottninggatan i Stockholm, av en person som befann sig i landet utan uppehållstillstånd. Dådet följdes av en ”kärleksmanifestation”, som får sägas vara kulmen och kanske, tills vidare, finalen, på den serie entusiastiska möten som hölls under 2015–16.
Entusiasm var ursprungligen ett nedsättande begrepp, som började användas på 1600-talet om de väckelserörelser som uppstod i spåren av reformationen. En entusiast var en som lät sig hänryckas, fyllas av anden, som kopplade bort allt kritiskt tänkande, och som fördömde syndare med samma hängivenhet som den själv lät sig uppgå i tron. Tron skulle vara okritisk, många av rörelserna var rentav avståndstagande från själva Bibeln – man skulle inte tänka och förstå, utan känna Guds närvaro direkt, oförmedlat. Idag är ordet entusiasm inte lika negativt laddat, snarare tvärtom, men politik som bygger på den är farlig, skulle jag vilja påstå.
I samband med flyktingvågen 2015 upplevde vi våg efter våg av entusiasm. Upprepade gånger hölls massmöten under stridsropet Refugees welcome, och rasister väckte en samlad avsky som bara riktigt oförbätterliga syndare kan ge upphov till. Gång på gång sades det att ”nu vänder det”, som exempelvis av Emanuel Karlsten i ett blogginlägg:
Men något har hänt. Något har vänt. Istället för slappa vidaredelningar av döda kroppar och meningslösa facebookstatusar om att någon borde göra något, har saker på riktigt hänt. Folk har engagerat sig, samlat sig och kanaliserat frustration till något produktivt. Jag vet inte om jag någonsin känt en sådan stark motreaktion på nätet. En så samlad motattack mot all den vidriga, främlingsfientliga, invandringskritiska ondska som finns. Vi inte bara skriker att det får vara nog, vi söker också desperata sätt att praktiskt göra skillnad.
Det var som att den yttersta dagen var kommen, som om frälsningens ögonblick var här, och ett Sverige med öppna gränser skulle varda till ett kristallskepp som skulle föra hela den utvalda delen av mänskligheten till det himmelska Jerusalem. I ett tal inför 15 000 personer på Medborgarplatsen i Stockholm sade vår statsminister att ”Mitt Europa bygger inga murar” – och någon månad senare infördes gränskontroller för inresa till Sverige. Idag finns gränskontroller mellan de flesta av Europas länder, murar och stängsel reses mellan flera av dem
För mig är det uppenbart att den svenska inställningen till flyktingarna bygger på den lutheranska formeln ”genom tron allena”. De verkliga förhållandena, handfasta, konkreta insatser, långsiktig planering och hänsyn till både individers och samhällets (inklusive det svenska) behov ansågs (och anses väl ännu av en del) för kätteri. Att säga emot var syndigt, att komma med invändningar hädiskt – det gick inte att diskutera, och än idag är det i hög grad fokus på ord, som ”volymer”, i dessa sammanhang. Vi vita svenskar, med vår arvsskuld för rasism och kolonialism, vi som inte öppnade gränserna för flyktingarna från Tyskland under kriget, men lät permittenttrafiken passera, vi som mätt skallar, exproprierat urfolkens mark för att driva gruvor, vi som varit homofoba, transfoba, rasistiska och intoleranta, vi måste göra bot och bättring, vi måste ge upp vårt och den som säger emot ska stötas ut. Sverigedemokrater är rentav osvenska, i sitt förnekande av vår gemensamma självrannsakan. Tino Sanandaji, Ann Heberlein eller Marcus Birro är inte kommentatorer och kritiker värda att bemötas, utan bör svartlistas som kättare. Kritiker – och lägg nu väl märke till att jag inte tar ställning till sakfrågorna, utan enbart till hur debatten förts, eller snarare inte förts – ska tystas, uteslutas, avvännas, svartlistas. Folk skriver till deras arbetsgivare, kampanjar för att få dem avskedade från tjänster, vill att de inte ska få delta i debatten överhuvudtaget. Men det fungerar inte längre, rent tekniskt, för alla har tillgång till nätet idag – och somliga av dem verkar inte knäckas, utan stärks snarare av motståndet.
Alla vet att flyktinghjälpen här är en rännil i öknen, och även om Sverige öppnade gränsen till max, villkorslöst, och alla som ville faktiskt kom, skulle det knappast avhjälpa den globala problematiken. Fixeringen vid flyktingarna är snarare ett utslag av narcissism, skulle jag vilja påstå, med risk för att såra någon. Det vill säga: Varje enskild person som får hjälp är viktig, givetvis, men människor är inte bara individer, utan även statistik.Det är den grymma sanningen, och när det handlar om många miljoner kan det vara nödvändigt att se till gruppens behov före individernas. I bästa fall finns ingen motsättning mellan dessa saker, men i praktiken kan det ibland göra det.
Ett tydligt uttryck för det väckelsekristna arvet i samtidens politiska rörelser finns i språkbruket. I USA sägs en vit person, som insett sina privilegier, och därmed sin del i en vit arvssynd, vara ”woke”, alltså vaken, eller väckt. Insikten framställs inte sällan som ett frälsningsögonblick, en verklig omvändelse: Jag var blind, men nu kan jag se. Vita är, enligt denna lära, i en dubbelt utvald position. Det är de som är rasisterna, den strukturella rasismen är skapad och uppburen av dem, den privilegierar dem och det är också därför de som måste avskaffa den. Samtidigt skapar idén att just vita närmast exklusivt är rasister, och att de har en särskild roll i utplånandet av rasismen, en än en gång, men så att säga omvänd, privilegierad roll för vita. Vita var en gång skapelsens krona, men nu är de det igen, som historiens brottslingar, vars arvssynd är så stor att den knappast någonsin kan sonas. Och på något sätt ligger det kanske i sakens natur att den vare sig kan eller bör sonas. För dem som gör karriär på antirasism är det bättre med mer rasism, och helst nazister, fast vardagsrasism duger också. Och för de vita som blir ”woke” är det ett sätt att njuta av botgörelsen, av den egna skulden, hjälplösheten inför att den ärvs, och tillfredsställelsen i att predika för andra vita, som ännu inte väckts till insikt om den rätta läran.
Våra samhällen rör sig inte längre mot något paradisiskt tillstånd. Varken högern eller vänstern siktar på någon framtida utopi. De flesta verkar inte tro på något mer än att allt ska kunna bli lite bättre, steg för steg – möjligen lite mer inkluderande, mera jämlikt, eller bara rikare, beroende på vem du är och var du bor. Däremot finns fortfarande helvetesvisioner, och hotet om helvetet lever. Det är ett av de främsta sätt på vilket den religionifierade politiken skiljer sig från kyrkan idag: kyrkan har avskaffat all tvärsäkerhet, och jag tror få präster predikar om helvetet. Men vi har idag minst två hotande sekulära helveten: nazismens utrotningsläger och den globala uppvärmningen. Nazismen hotar hela tiden i form av rasism, idag även populism. De bruna stövlarna marscherar. Stöveltrampet hörs i farstun. Medelhavet utnämndes rentav till Auschwitz av Åsa Romson, i en debatt som hon sedermera fick be om ursäkt för – och råkade då, i själva ursäkten, kalla romer för zigenare, vilket i sin tur väckte protester.
Inget är viktigare för den frälste än att uttrycka sig rätt. Och lägg nu väl märke till detta: jag tycker inte heller att man ska uttrycka sig nedsättande, använda rasistiska epitet, eller för den delen såra folk i onödan. Men vi har lämnat all rimlighet när man riskerar att svartlistas för ett felaktigt ordval.
Terrorism är inte farligare än att bada badkar, och fascism och nazism ska stoppas genom kärleksmanifestationer och ännu mera öppenhet. Den klimatapokalyptiska domedagen däremot stoppas genom korrekt renlevnad: äta mindre kött, sopsortera, välja ekologiska varor, minska sitt ekologiska avtryck, klimatkompensera när du flyger, genom att betala lite extra så att företagen kan vara mera ekologiska – för tydligen räcker inte deras vinst till det, utan du måste som kund välja att visa din egen goda vilja genom att betala lite extra. Det ligger nära till hands att jämföra med avlat, men eftersom min bärande tes är att det är vårt protestantiska arv som format det religiösa draget i vår samtida politik så går ju inte det… Men visst är den lilla extra summan en form av botgöring – för gjorde den verklig skillnad, och vore så avgörande för planetens framtid, vore det väl bättre att helt enkelt avrunda priset uppåt för alla och se till att satsa på att minska verksamhetens inverkan på naturen utan att kunderna ska betala en särskild avgift?
Tänk om det inte är så att vi alla sitter i olika bubblor, som det sägs, utan det snarare är fråga om att den stora gemenskapsbubbla som vi tidigare alla satt i, Hylandbubblan, statskyrkobubblan, faktiskt på allvar spruckit nu? Och det är det som gör att den tidigare rätt smärtfritt fungerande konsensuspolitiken inte längre går att föra, för att det helt enkelt inte går att övertyga oss som nu läser, ser och säger vad vi vill helt utan kontroll? Jag skulle nog rekommendera oss att rida ut den här stormen. Tekniken skapar förutsättningar som vi inte kan överblicka, och just nu är det turbulent, men så småningom planar det ut igen och vi kan på allvar börja fatta vad som hände.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Vi behöver intellektuella som vill, kan och orkar tala klarspråk kring dessa saker, och som inte viker sig för guilt by association och olika försök till utdefiniering ur debatten. Men jag måste erkänna att jag är ganska bekymrad för vår förmåga att förstå på djupet och samtala öppet och konstruktivt om utmaningarna mot demokratin – även de som kommer uppifrån. Den största risken jag ser i Sverige idag är att man bestämmer sig för att offentligheten och till och med själva demokratin måste stagas upp med en massa mer eller mindre passivt auktoritära konstruktioner som i själva verket försvagar densamma. Rätt mycket tyder på att både redaktörer och politiker är intresserade av en sådan utveckling, som skulle ge dem själva ”garanterad” makt, eftersom alternativen alla målas upp som så fruktansvärt hemska. Hotet kan vara reellt, visst, men det överdrivs något alldeles enormt – och de som har makten är än så länge farligare, helt enkelt för att de faktiskt kan göra mycket mer än att bara prata.
Den djupaste grunden för hur vi ser på oss själva och världen är omedveten, men går att medvetandegöra, fast det måste ske genom analys av vad man gör, hur man yttrar sig, vilken sorts beslut man tar och så vidare.Lite som i psykoanalys så går den bara att se indirekt: vi når aldrig ner till den direkt, och det vanskliga är att vår egen grund gör det svårt för oss att nå fram till den helt rent. Vi befinner oss egentligen antagligen någonstans bortom språket, trots min inledande bild av munnen, leendet och uttalet, där det avgörs hur vi ska reagera innan vi reagerar. Det finns inget privat språk, men inte heller någon privat religion eller privat kultur. Vi är alla kodade av våra sammanhang.
En hållbar framtid bygger på saklig analys, vare sig vi talar om flyktingar, klimatet eller för den delen internet och demokratin. Och när det gäller flyktingar, som är centrala i allt detta, åtminstone på ett symboliskt plan, är det inte den panikartade hjälpen till drabbade som är avgörande, utan hur vi bygger en hållbar framtid. Det är en stor tragedi att det finns så många flyktingar i världen, och klimatförändringar lär göra så att det under kommande årtionden blir ännu fler. Men än så länge är de som flyr färre än 1 procent av jordens befolkning, och av dessa flyr den övervägande huvuddelen i sina närområden, in till städerna eller till grannländerna. En hållbar framtid, med maximalt fri rörlighet för största möjliga mängd människor bygger på att vi arbetar för de 99 procent som är bofasta, för deras utbildning, vård, infrastruktur, rättssäkerhet och så vidare. Det tar flera generationer att lyfta länder, vilket vi som svenskar skulle veta om vi läste vår egen historia lite noggrannare och inte trodde att den började 1968. Detta arbete går inte att driva på entusiasm, det går inte utan öppenhet mot kritiker, det går inte att driva igenom med tvång och ordmärkande.
Historiens mest framgångsrika politiska massrörelser, som tog upp religiösa drag och som drevs av entusiasm, var de kommunistiska, fascistiska och nazistiska. Politik som bygger på entusiasm istället för saklighet och framsynt analys, öppnar för antidemokratiska krafter, på ett rent principiellt, strukturellt plan. Just därför är det, för oss som bryr oss om flyktingar, rasism, planetens klimat, rättvisa och frihet, viktigare än någonsin att backa från den typen av politiska metoder, och försöka hålla huvudet kallt och hjärtat varmt, istället för tvärtom. Sanningen ska göra eder fria, som Jesus sade. Som ateist, men med känsla för religion och så medveten som det går om mitt eget djupaste arv, kan jag inte annat än instämma. Var inte rädda!
PS Den som vill fördjupa sig i hur religiösa drag går igen i politiken kan jag rekommendera två lysande böcker, som jag lärt mig mycket av om dessa saker:
Norman Cohns The Pursuit of the Millennium samt Eric Hoffers The True Believer.
Författare.