Sofi Oksanen konkretiserar med sin artikel i Axess (nr 9/2014) vad försvarsintresserade med tilltagande ihärdighet försöker lyfta i Sverige, och introducerar pedagogiskt detta för andra som står mer yrvakna inför rysk psykologisk krigföring och informationsoperationer.

I sin försvarspolitiska rapport i maj 2014 tog Försvarsberedningen upp påverkansoperationer och konstaterade att sådana operationer eller riktade informationsoperationer kan komma att bedrivas mot Sverige eller svenska intressen. Detta ställer enligt beredningen krav på att Sverige, ”enskilt och tillsammans med andra, utvecklar strategiska och moderna psykologiska försvarsförmågor för att kunna identifiera och möta sådan verksamhet”.

Den dåvarande regeringen gav då enkelt uttryckt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i uppdrag att analysera frågan och i december förra året föreslog MSB bland annat att regeringen tydliggör att påverkanskampanjer från främmande makt, riktade mot Sverige, är ett hot mot vår säkerhet. MSB aviserade också att man avser ta fram en nationell strategi för att identifiera, förstå och möta sådana kampanjer.

Begreppet möta är särskilt intressant och utmanande: Hur ser vi på att vårt öppna och demokratiska samhälle utvecklar förmåga att bedriva sådan verksamhet gentemot främmande makt, när vi annars på goda grunder slår folkrätten i huvudet på mindre nogräknade? Tidigare var det möjligt. Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF), som lades ner 2008 och vars uppgifter togs över av MSB, kunde i viss utsträckning och när regeringen gav möjlighet till det, bedriva aktiv psykologisk krigföring.

Att stärka motståndskraften är däremot helt okontroversiellt och det saknas varken färska exempel på varför detta är helt nödvändigt eller internationella erfarenheter att dra lärdom av. Oksanen konstaterar till exempel att man är veteraner inom området i de baltiska länderna och att Finland har vaknat ur sin slummer.

Sverige står starkt på många sätt, med demokratisk förankring, välutbildade medborgare, hög teknisk nivå inklusive förmåga till informationssökning och en relativt sett stor tilltro till medier och offentliga institutioner. Denna styrka kan dock paradoxalt nog vändas till en svaghet – en godtrogenhet att utnyttja för regimer som ser demokratiska arbetssätt som svaghetstecken. En stark förtroenderelation är svårare att påverka än en svag, men om man lyckas underminera den är fallhöjden mycket hög. Vad händer när ett system där sanning är ett flexibelt koncept möter det svenska, där sanning kan uppstå först om båda sidor ges lika mycket utrymme?

Ibland misströstar jag och tänker att även detta område belastas av föreställningen att Sverige med vita segel far förbi de utmaningar länder närmare den ryska gränsen möter och som ytterst handlar om att helt eller delvis ockupera territorium. Då bortser man från att påverkansoperationerna inte behöver vara en del av en sådan plan, utan om att forma opinioner till sin fördel, tvinga fram politiska eller ekonomiska eftergifter, söndra och härska med andra mål än att utöka sina fysiska gränser.

Närmast till hands ligger att påverka den svenska Nato-opinionen, eller undergräva trovärdigheten i landets försvar och säkerhetspolitik – ett tämligen lättarbetat område. Syftet kan vara att få svenskar att tappa tron på att vårt försvar kan, och till slut inte heller bör, ge sig ut i verksamhet till stöd för länder i närområdet. En annan variant på det temat skulle kunna vara att vrida opinionen och därmed politiken helt till förmån för stationärt territorialförsvar.

Oksanen avslutar sin artikel med att Ryssland kommer att fortsätta använda sig av informativa och psykologiska medel för att destabilisera väst – i väst. Det återstår att se vad regeringen får fram i vårens försvarsinriktningsproposition, men allt behöver som bekant inte passera riksdagen för att förverkligas och att en myndighet får tydliggjorda eller utvecklade uppgifter är inte alltid samma sak som att frågan är avgjord.