År 1969 hade Sivar Arnér i en teveintervju uttryckt förståelse för de hårda sovjetiska domarna mot de båda författarna Andrej Sinjavskij och Julij Daniel (vars västpseudonymer Terts och Arzjak blivit avslöjade av KGB). Detta var ett exempel på att litteratur togs på allvar i Sovjetunionen, förklarade den gamle tredjeståndpunktaren. Två satiriker som ställdes till svars för sina ord – det var annat än det ljumma Sverige, där det litterära ifrågasättandet av makten aldrig fick några som helst följder.

På det svarade jag med en polemisk artikel i Expressen under pseudonymen Arvid Falk (betingad av att jag var mån om att få Sovjetvisum). Där hävdade jag att Arnérs tanke var brutal och omöjlig. För säkerhets skull bad jag honom att precisera sig. Sinjavskij och Daniel hade fått sammanlagt tolv år i arbetsläger. Var drog Arnér gränsen? Hur många år i fångenskap vore acceptabelt för vassa ord? Kunde han tänka sig mentalklinik, dit ju vissa obekväma sovjetiska skribenter vid den här tiden också förpassades?

Arnérs replik reducerade mig till en primitiv kallkrigare som inte hade förstått subtiliteten i hans resonemang. Som motvikt lyfte han fram den lilla publikationen Rysk kulturrevy, där det enligt honom skrevs informativt om det sammansatta litterära livet i Sovjetunionen. Där hade han just läst en spännande miniessä om en roman av en viss Michail Bulgakov som pekade på vägar för skarp inomsovjetisk satir. Den okunnigt hatiske Falk borde ta lärdom av Rysk kulturrevy – det var Arnérs linje.

Problemet var att jag själv råkade sitta som ansvarig utgivare och en av två redaktörer för Rysk kulturrevy. Det var min kompanjon Lars Erik Blomqvist som stod för Bulgakovessän, den första som på allvar (med ett par års fördröjning) hade presenterat Mästaren och Margarita för svensk publik. Alltså: Arnér slog mig i huvudet med mig själv.

Meningsutbytet i Expressen innebar att Erland Törngren på Gebers förlag fick upp ögonen för Rysk kulturrevy och på stående fot – efter ett kort telefonsamtal – bestämde sig för att städsla min medredaktör som Bulgakovöversättare.

Så gick det till när 1900-talets största ryska roman kom till Sverige. Och så inleddes (bortsett från ett litet förspel med en novell av Sjolochov) Lars Erik Blomqvists lysande karriär som tolkare av rysk skönlitteratur.