Under tre år har jag varit indragen i ett trefrontskrig. I konstvärlden har striden gällt vad som kan anses vara acceptabelt för en konstnär att göra. I den politiska debatten har jag anklagats för spekulation och främlingsfientlighet. Och av terrorister har jag blivit hotad till livet.

En vanlig uppfattning är att jag skulle vara en beräknande herre som enkelt hade kunnat räkna ut vad som skulle komma att ske när jag gjorde en kränkande teckning av profeten. Jag har försökt att påpeka det orimliga i en sådan tanke.

Hela historien inleddes med den i konstsammanhang marginella utställningen Hunden i konsten på hembygdsgården i Tällerud. Jag fick veta att konstnären Robert Jäppinen (1924–2006) i tidigare utställningar hade avbildat president Bush som en ondskefull katt och visat ett söndersprängt Vita huset. Sådana utspel är vanliga i dagens socialkritiska samtidskonst. Hur berättigat det än kan vara har det ingen provokationskraft. I bokstavlig mening är det fråga om ett spel för gallerierna.

För att pröva något som ligger utanför dessa ramar gjorde jag tre teckningar av profeten som rondellhund. Det skall understrykas att mitt bidrag inte kom som någon överraskning för arrangörerna utan att vi var överens om mitt projekt. Det plötsliga beslutet att ta bort teckningarna med hänvisning till säkerheten var därför en överraskning. Därigenom blev det också en nyhet vilket ledde till att teckningen publicerades i flera tidningar. Publiceringen i Nerikes Allehanda fick särskild uppmärksamhet och i september utfärdade al-Qaida i Irak en fatwa mot mig och ansvarige utgivaren på Nerikes Allehanda, Ulf Johansson. Att allt detta skulle vara en uträknad plan kan knappast hållas för troligt.

Den som inte känner till detaljerna i islamisternas dödshot torde bli djupt oroade. Så var det för min del. Fatwan drabbade mig i Kassel, när jag kom till Sverige hämtades jag med poliseskort till möte med Säpos representanter. Det kungjordes att min situation var ”mycket, mycket allvarlig” och att det var otänkbart att återvända till mitt hem. Jag erbjöds och rekommenderades en lägenhet och skyddad identitet. Inte lätt att fatta ett beslut men jag bestämde mig för att själv ordna ett gömställe. Under en tid övernattade jag där. Sedan återgick jag till ett någorlunda normalt liv. När tiden gick fick jag intrycket av att jag inte längre var något intressant mål.

Det var därför oväntat när jag i januari 2010 fick ett dödshot via en mobiltelefon från Somalia. En man påminde mig om attentatet mot Kurt Westergaard och att det nu skulle vara min tur. När mordplanerna i Irland avslöjades blev jag ännu mer överraskad. Vid det här laget, efter nästan tre år i branschen, gick det att se på händelseutvecklingen med ett visst mått av distans. Säpo, som den här gången fungerade betydligt bättre, gav intryck av att ha läget under kontroll.

För övrigt har jag förstärkt min omedelbara säkerhet med egna barrikader och flyktplaner. Jag vet dessutom att när situationen är som mest exalterad är riskerna mindre. Faran ökar när lugnet börjar sänka sig över scenen. Allra mest handlar det om psykologi. Hur man kan hantera upplevelsen av sin situation. Jag har hittills inte haft några större problem. Inte heller tror jag att jag kommer att drabbas av den sorts depression som Kurt Westergaard har nämnt som en normal reaktion.

Det är inte enbart de direkta mordhoten att ta ställning till. Genom uppmärksamheten dyker ofelbart ytterligare hot upp, hot som förmodligen är mindre farliga men icke desto mindre otrevliga. Hot genom telefon, sms och e-post är sådant jag får stå ut med.

I och med de nya avslöjandena 2010 kom debatten omedelbart igång igen och strukturen var densamma som tre år tidigare. Den vanliga ramsan av kritik brukar inledas med att det påpekas att man alltid skall ta avstånd från mordhot och att yttrandefrihet är en viktig och grundläggande princip. Den kritiska sidan tillägger sedan ett omfångsrikt MEN som går ut på att man inte skall missbruka yttrandefriheten och att man bör avstå från att kränka människor.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Situationen 2010 är rätt egendomlig. Vad som diskuteras är en teckning som gjordes 2007. Inget nytt har tillkommit. Men den behandlas som om den var nytillkommen. Teckningen har ställts ut en gång, då i en samlingsutställning om konstnärer som tar risker i Kunsthalle Luzern 2008. Teckningarna var då inlagda i en pärm med en varningsskylt på väggen. Utan ironi. En uppförstorad och digitalt överförd version av rondellhunden visades på Galleri Granen i Sundsvall i december 2009. Ingen av dessa utställningar skapade några märkbara reaktioner.

Konstvärldens medlemmar reagerar inte på samma sätt 2010 som 2007. För tre år sedan avfärdades rondellhunden som en onödig uppföljning på de danska karikatyrerna och som en tom provokation. Idag är betydligt mer nyanserad.

Jag har envetet hävdat att jag inte har någon politisk agenda och att min främsta uppgift är att beskriva vilken konstsyn och verklighet som framträder genom tolkningarna av rondellhunden. Jag har ingen anledning att klaga. Redan i inledningsskedet poängterade jag att det inte är teckningarna som sådana är huvudsaken, utan vad de agerande människorna gör med dem. Det omfångsrika material som har skapats av de många och mestadels ofrivilliga deltagarna i konstprojektet är verkets styrka. Ett sådant material är svårt att överblicka men kan redigeras till format som passar för utställningar och andra redovisningsformer. Den som lever får se …