Så föddes feminismen
Har kvinnor alltid känt sig förtryckta, eller när började de göra det? I arkiven på Centrum för Näringslivshistoria har jag i min forskning funnit många kvinnor som drev egna företag eller aktivt deltog i familjeföretagandet. Men de kanske var isolerade företeelser? Eller var ramarna vidare i just företagarmiljöer? Kan andra källor hjälpa oss att göra bilden tydligare av kvinnors roller förr – via till exempel skönlitteraturen?
När dörrarna till romanförfattandet öppnades efter tryckfrihetens successiva införande möter vi miljöer, skildrade för kvinnor om kvinnor, som var välkända för läsarna. Särskilt intressanta är författare med rötter i borgarklassen och deras samtidsskildringar. Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866) ville ge en sann bild av kvinnan i företagarrollen och ingen tycks ha opponerat sig mot själva sakförhållandena i Det går an (1839). Slopandet av skråväsendet hade dragits i långbänk och dess förestående avskaffande skapade osäkra framtidsutsikter för hantverkarna. Den 24 år gamla Sara Videbeck driver efter faderns frånfälle familjens glasmästeri. Hon inleder en relation med Albert, där framtidsmöjligheterna som företagare tycks bestämma agendan för en gemensam framtid. Den otrygghet som en ogift Sara kan få med Albert orsakade en häftig debatt och uppfattades som ett generalangrepp på äktenskapet, i synnerhet som den försörjning som företagandet gav blev mer oviss efter skråväsendets avskaffande och tryggheten för ensamma kvinnor borde prioriteras.
Emelie Flygare-Carlén (1807–92) gav ut 31 böcker som översattes till tolv språk. Framgången låg i upplägget – hur en handlingskraftig kvinna kunde, om inte helt förändra sin situation så i alla fall påverka den. I Ett köpmanshus i skärgården (1859) utvecklas hjältinnan till en praktiskt lagd köpmanshustru efter många prövningar. Återkommande i Flygare-Carléns romaner är att kvinnorna svarar för den avgörande handlingen. Dottern frigör sig från familjen och utvecklas till en stark personlighet som tar ekonomiskt ansvar. I romanen Kamrer Lassman (1842) beskrivs den driftiga, smått förmögna klädmäklerskan fru Dora Norman som disponerar ett av de förnämsta stånden på Köpmangatan i Stockholm. Klädbutiken skildras ingående, liksom hennes kolleger och väninnor i branschen. Systern Neta är korvfabrikör med egna stånd på Riddarhustorget och Jakobs torg. Att författarinnan var förtrogen med personerna och miljöerna går inte att ta miste på.
August Blanche (1811–68) beskrev livet i Stockholm i många episoder, delvis baserade på verkliga människoöden. Borgarkvinnorna framstår som trygga och handlingskraftiga, sällan underkuvad av maken utom då han missbrukade sprit:
Man kunde se och höra på allt, att hustrun var den som hade högsta väldet här i huset. I borgarhus, ja till och med i andra, lider aldrig det gemensamma goda därav, att en förståndig hustru utövar husbondeväldet. Erfarenheten visar och har visat, att slika hushåll alltid stått sig bäst, och en förståndig hustru ställer icke just mannen under toffeln för det; men gör hon det, så gör hon det merendels så fint, att varken han själv eller andra kommer underfund därmed.(Ur Flickan i Stadsgården, 1847).
Här åsyftas fru Brundström, kopparslagarhustrun. På samma sätt beskrivs vännernas mödrar såsom tunnbindarhustru Lagge vid Surbrunnsgatan, hyrkuskens änka vid Röda Bodarna som fortsätter familjeföretaget, åkarhustrur och klädståndsfruar. Blanche växte upp vid Klara Sjö, i den Sporrongska gården, som hyste en reparationsverkstad för skjutsar, smedja och vagnmakeri. Modern, gift med hovslagare Blanche, drev som änka själv den stora verkstaden under perioden 1830-39. En annan verklig förebild ges i berättelsen om Madaskan, som höll mjölkmagasin vid Sibyllegatan-Karlavägen och som blev förmögen med två egendomar. Hon lånade liksom andra borgare inte bara ut pengar till släkt och vänner utan även till andra i behov av krediter; bankväsendet var ännu inte utvecklat. Kanske finns häri en förklaring till att företrädare för arbetarklassen oftast har fått ett brett folkligt stöd vid användandet av epitetet borgare, i nedsättande bemärkelse.
Efter skråväsendets upplösning 1846 och den allmänna näringsfrihetens införande 1864 ökade möjligheterna att starta företag. Utbildningen organiserades och förlängdes på högre nivåer, även för kvinnor. Det kan tyckas paradoxalt att konkurrensen om arbetstillfällena hårdnade när det tidigare stela skrå- och ståndssystemet liberaliserades. Men inte bara kvinnor fick tillträde till alla yrken, utan även den majoritet av män som förut hade funnits i underordnad ställning inom företag och lantbruk. Utvecklingen speglades i tidskrifter för kvinnor.
Sophie Adlersparre och Rosalie Olivecrona startade 1859 Tidskrift för Hemmet. Ledmotivet var Kvinnan behöver arbete, arbetet behöver kvinnan. I olika artiklar presenterades uppslag och idéer för att understödja kvinnors yrkesverksamhet. Syftet var att kvinnor skulle förberedas att arbeta självständigt och bli egna företagare. Bikupan och HandarbetetsVänner var två sådana projekt. Vidare inrättades söndags- och aftonskola för arbetarklassens döttrar, en läsesalong för damer och en arbetsförmedlingsbyrå, Byrån för renskrivning, där många fick kontakter, både som anställda och företagare. Redaktörerna fångade upp nya projekt och spred dem via tidskriften till engagerade kvinnliga mecenater. Men vad skulle kvinnan med sin gedigna utbildning till, om hon inte var välkommen till statliga tjänster när myndigheter, skolor och sjukhus byggdes upp? Frågorna aktualiserades i slutet av 1800-talet och resulterade i behörighetslagen 1925. Men även motståndet mot kvinnors yrkesarbete och företagande tilltog.
En av orsakerna går att härleda till de nya industrisamhällenas behov av flexibel arbetskraft. Friedrich Engels (1820-1895), son till en textilfabrikant, vistades på 1840-talet i Manchester och skrev Arbetarklassens läge i England (1845), ett starkt angrepp på fabriksägarna och exploateringen av arbetarna. Männens position i samhället hade undergrävts. Han visade de förödande konsekvenserna av användandet av maskiner och framförallt av den nya konkurrensen, där kvinnors yrkesarbete hade gjort männen arbetslösa.
När lönerna pressades ned av arbetskonkurrensen försvann arbetet från männen till kvinnorna, vilka därmed förvandlades närmast till strejkbryterskor.Kvinnoarbetets negativa konsekvenser framhölls även i Sverige, när åtta timmars arbetsdag och övertids- och nattarbetsförbud för kvinnor diskuterades i riksdagen 1908. Genom särbestämmelser kunde politikerna begränsa kvinnors yrkesarbete. I Engels tidiga verk fanns således fackföreningsrörelsens credo och grunden lades till den särartsfeminism, som kom att utvecklas före förra sekelskiftet.
I Kommunistiska Manifestet (1848) berördes inte kvinnofrågan och Marx och Engels uttalade sig inte om kvinnlig rösträtt. Den viktiga länken för att locka kvinnor till den socialistiska rörelsen kom knappt 40 år senare när Engels skrev Familjens, privategendomens och statens ursprung (1884). Den spreds snabbt och fick brett genomslag.
Tanken var att skapa en politik som vände sig till kvinnorna, inte emot dem, såsom i Arbetarklassens läge i England. Argumenten formades för att kvinnor skulle ansluta sig till socialismen genom en alldeles egen historiebeskrivning. Engels lutade sig mot antropologen Lewis Morgans forskning kring en nordamerikansk indianstam, irokeserna. Människans historia delades in i tre epoker: vildhet, barbari och civilisation. I takt med utvecklingen, deklinerade kvinnans samhällsstatus och var synnerligen låg vid civilisationens inträde och de privata egendomarnas utbredning. Orsakssambandet var helt nytt; när privat egendom uppstod skulle den ärvas och då blev monogami nödvändig, vilket ledde till att kvinnan förslavades inom äktenskapet.
Engels konstruerade tesen i syfte att väcka kvinnor till revolt mot männen, överheten och det kvardröjande borgerliga samhället. Härmed lades grunden till en manlighetsnorm som likhetsfeminismen kom att sträva mot under andra hälften av 1900-talet. Vad han inte avslöjade för den historiskt okunniga publiken, arbetarklassen, var att kvinnor i hög grad hade varit aktiva inom produktionen och bidragit till sin och familjens försörjning långt tillbaka i tiden.
Före Engels fanns en annan etablerad historiesyn: den skotska skolans. Adam Smiths lärare Francis Hutcheson hade i en bok om moralfilosofi dragit upp riktlinjerna för hur ansvaret i äktenskapet skulle fördelas, liksom förmögenheterna. Smith utvecklade tankarna vidare men det var hans lärjunge John Millar (1735–1801), professor i civilrätt i Glasgow, som gav spridning åt beskrivningen om kvinnans roll under olika epoker. I Observations concerning the Distinctionof Ranks in Society från år 1771 utgick han från indelningen med fyra samhällsperioder: jägarstadiet, herdesamhället, jordbrukartiden och handelssamhället. Han framförde en i samtiden väl accepterad slutsats: kvinnans ställning hade stärkts med framåtskridandet. Fram till 1880-talet fanns stöd för kvinnans stärkta ställning i kultursamhället utifrån Millars arbete.
Engels åstadkom alltså en radikal förändring av detta perspektiv, vilket berodde dels på arbetarnas okunskap om Millars, dels på Engels starka ställning som socialismen fader. I Familjens, privategendomens och statens ursprung finner vifundamenten för den befrielseteori som drog med kvinnorna i socialismen. I själva verket innebar den dock en inlåsning och begränsning av livschanser. Den samhällsutveckling som gradvis hade stärkt kvinnors sociala och ekonomiska frihet bröts nu. De sågs inte längre som individer utan som en del i ett ekonomiskt och politiskt system
År 1905 summerade Hjalmar Branting partiets ståndpunkt i Morgonbris, en tidning för den socialdemokratiska kvinnorörelsen, genom att bekräfta Engels iakttagelser av de omvända könsrollerna i den engelska textilindustrin. Men målet var inte att rasera familjen utan att upprätta nya relationer mellan könen med band som inte skulle baseras på ekonomiska tvång. I själva verket var det just vad de gjorde. Den ekonomiska politiken kom i praktiken att understödja en könsuppdelad arbetsmarknad och kvinnans ökade ekonomiska beroende av mannen. Det ansågs nödvändigt att gifta kvinnor arbetade så länge makens lön var för låg för att försörja familjen. Lösningen låg i att höja mannens lön och förpassa kvinnan till hemmet.
Kring sekelskiftet 1900 engagerade sig kvinnor ofta i större nätverk för att förbättra samhällsförhållandena rörande arbetarnas villkor, nykterhet, sjuk- och fattigvård, undervisning, barnomsorg, ensamstående mödrars ställning samt sedlighet/prostitution. Deras arbete blev banbrytande och med tiden blev det en grundval för politiska reformer. Ett sådant pionjärarbete utfördes inom föreningen Vita Bandet, bildad 1901. Det ansågs inte finnas behov av förstärkta manliga egenskaper i samhället utan av just kvinnliga. Här odlades föreställningen om att kvinnorna skulle vara moraliskt överlägsna och förebildliga. Resonemanget om en matriarkal överordning blir logiskt när kvinnor i alla andra sammanhang betraktades som underordnade.
Kvinnors förmenta unika förmåga till vård och omsorg motiverade arbete bland barn, gamla, sjuka och fattiga. Den kvinna som inte hade egna barn kunde med större kraft ägna sig åt de behövande som samhället borde ta ansvar för. Ellen Key (1849–1926) myntade begreppet samhällsmodern när hon beskriver det inre ljuset i kvinnan som är av gudomligt ursprung och det speciella samvete som ska göra sig gällande i samhällslivet. Kvinnor med barn skulle ersättas med en mödralön, betalad av männen för att garantera kvinnans position som moder. I Morgonbris hade den alltmer radikala Ellen Keys teser blivit norm år 1925 – bara under kapitalismen måste kvinnan arbeta, men under socialismen skulle hon slippa detta, då dess samhälle byggde ”att skapa fram så drägliga ekonomiska förhållanden, att det göras möjligt för mödrarna att i lugn och ro ägna sig åt sina hem och åt sitt ansvarsfulla kall som uppfostrare”. Förutom Elin Wägner följde flera författare detta spår under 1930-talet.
Vid sidan av huvudfåran inom familjepolitiken höjdes röster i Morgonbris för det motsatta perspektivet: kvinnans ekonomiska oberoende av mannen. I Frida Stéenhoffs uttalanden liksom Aleksandra Kollontajs bok Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen (1926) förebådade isolerade och tidvis bortglömda teser likställdhetsfeministernas era.
Det var en klassisk marxistisk lösning som väntade hemmafruarna när de gick ut för att delta i det offentliga livet. Samhället/staten skulle sörja för barnens fostran och hemarbetet. Eller med Kollontajs ord: ”Den allmänna arbetsplikten, kompletterad med skyddet för kvinnans och därmed de kommande generationernas hälsa och krafter, är icke blott den grundval, på vilket det nya produktionssystemet kommer att byggas, utan även det enda medlet för en grundlig lösning av kvinnofrågan. I det ögonblick statens makt befinner sig i de arbetandes händer och kvinnan ånyo med obetvinglig kraft drages in i den samhällsnyttiga produktionen, inträder slutet på hennes sekellånga beroende…Genom proletariatets diktatur går vägen till kvinnans fullständiga frigörelse.”
Alva Myrdal sökte väcka den socialistiska likhetsutopin till liv, med mannen som eftersträvansvärd norm, men i praktiken var särartsfeminismen etablerad och kulminerade med det stora antalet hemmafruar vid 1900-talets mitt. ”Våra dagars samhälle saknar kvinnornas insatser och våra dagars familjer männens gemenskap”,skrev hon 1937 i Morgonbris. Året innan hade hon i boken Familjen, kvinnan och samhället utmanat husmodersrörelsen med alla deras kurser i rationellt hushållsarbete. Det politiska klimatet var emellertid ännu inte moget för förändringar.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Utifrån ett arbetarperspektiv var segrarna vunna, enligt Arne Erikssons yttrande på Socialdemokraternas kongress 1972:
Jag tänker på det förhållandet att mannen har arbetat inom partiet och organisationerna, kommunen, fackföreningen osv, medan kvinnan har haft största ansvaret för hem och barn. På denna grund har vi byggt upp en väl fungerande demokrati som det knappast funnits motsvarighet till. Självklart har denna ordning inneburit uppoffringar för både man och kvinna i familjen, men det har varit en arbetsfördelning som fyllt en uppgift. Kvinnans roll i detta sammanhang förtjänar att gå till historien. Det har varit en heroisk gärning. Hon har genom sitt arbete möjliggjort en koncentrerad insats av mannen inom det organisatoriska livet.
Det var nu som de socialistiska kvinnorna – äntligen – efter lång tids vånda, tvingades ta strid mot den reella könsmaktsordningen, mot fackföreningsmännens särartsfeminism. Nya vindar hade redan börjat blåsa; särbeskattning var genomförd 1971, Grupp 8 (1971-96) hade bildats, kollektiv barnomsorg utlovades och jämställdhet blev det nya ledordet i politiken.
Under en kort tid i historien har vi kunnat ana svenska borgarkvinnors ställning återgivna i litteraturens spegel, innan samhället förändrades mot demokrati och industrialism. Berättelserna uppvisar en i praktiken relativt jämbördig ställning mellan makar med företagande som utkomst. Med ändrade näringslivsförhållanden blev särartsfeminismen den tes som inte bara fackföreningar utan agitatorer som Ellen Key med flera förespråkade från 1800-talets slut till 1900-talets mitt.
Dess anti-tes, likhetsfeminismen, utformades idémässigt i Sverige av socialister som Stéenhoff, Kollontaj och Myrdal och fick ett genombrott under andra hälften av 1900-talet. Att pendeln svängde från den ena tolkningen av kvinnors roll till den andra, måste förstås i ljuset av den polarisering som socialismen underbyggde, baserad på Engels båda problemformuleringar. Denna feminismdikotomi, särart kontra likhet, kom med tiden att uppfattas som utagerad av yngre generationer.
Varför har kvinnor känt sig mer undertryckta ekonomiskt och yrkesmässigt under den moderna demokratin än tidigare? Frågan måste belysas ytterligare. De fick rösträtt på alla politiska nivåer men den feministiska rörelsen tyder på att de inte var nöjda med sin lott.
Anita Du Rietz är fil dr och verksam vid Centrum för näringslivshistoria. Hennes senaste bok är Svenskornas företagsamma historia (2009).