Så förändrade vänstern USA
Främst gäller det dock systemet som sådant. Två partier dominerar totalt, och inom varje parti finns en så brokig blandning företrädare att gängse förklaringsmodeller inte alltid är tillämpliga.
Den socialism – eller snarare socialdemokrati – som präglat stora delar av Europas utveckling lyser med sin frånvaro i Washingtons lagstiftande församling. USA är rent av unikt i västvärlden eftersom det i landet aldrig funnits en organiserad socialistisk eller ens socialdemokratisk rörelse som gjort bestående intryck på nationell nivå.
Men, menar historikern Michael Kazin i boken American Dreamers. How the Left Changed a Nation, detta betyder ingalunda att socialistiska, eller snarare radikala, idéer inte har fått fäste i landet och påverkat dess utveckling. Han hävdar tvärtom, vilket också antyds i titeln, att vänstern legat bakom mycket av det som tas för självklart i dagens USA: avskaffandet av slaveriet, kvinnans frigörelse, homosexuellas rättigheter, värnandet om miljön.
Det finns fler exempel, och gemensamt för dem är att det är idéer med rötter i en radikal rörelse som sedan omfattats av bredare och mer inflytelserika aktörer. Vänstern stod för idéerna – andra stod för genomförandet.
”Radikala idéer om ras, kön, sexualitet och social rättvisa behövde inte röster för att bli populära”, skriver Kazin. ”Allt som behövdes var en publik.”
Vid främst en tidpunkt hade dock vänstern tillfälle att ta sig in på den politiska scenen på allvar. I mitten av 1800-talet började de amerikanska arbetarna att organisera sig, det bildades små socialistiska ”kolonier” på främst östkusten och i Tyskland konstaterade Friedrich Engels 1845 att fattiga arbetare i de amerikanska storstäderna börjat ta socialismen ”till sina hjärtan”.
I slutet av 1800-talet trädde också Henry George in på den politiska scenen. År 1879 gav han ut boken Progress and Poverty, och tillsammans med en efterföljande föreläsningsturné gjorde boken honom till en internationell celebritet. Några år senare, 1886 för att vara exakt, ställde han upp i borgmästarvalet i New York som kandidat för ett arbetarparti. New York var vid den tiden USA:s obestridliga metropol. Där bodde hundratusentals invandrare från Europa och Latinamerika, liksom ett stort antal migranter från Södern och Mellanvästern. I denna stad drev han en kampanj grundad på arbetarklassens rättigheter, och han ansågs ha goda vinstchanser.
Om han lyckats hade det kunnat leda till en förändring av USA:s politiska kultur. Det hade kunnat bli ett ögonblick då historien vände. Men George förlorade, och med honom försämrades även i praktiken chanserna för den amerikanska arbetarrörelsen att nå det politiska etablissemanget. ”De främsta möjligheterna att skapa ett amerikanskt arbetarparti dog förmodligen när vallokalerna stängde den där novemberkvällen 1886”, skriver Kazin.
I formell mening är olika vänsterpartier ingalunda frånvarande från dagens politiska liv. I amerikanska vallokaler finns än idag en uppsjö kandidater från olika partier att välja mellan – såväl lokalt som nationellt. Det kan vara socialister, populister, enfrågepartier eller nära nog vad som helst.
Vissa kan lyckas lokalt, eller till och med på delstatlig nivå. Men få, om ens några utanför de gängse ramarna gör något väsen av sig nationellt. På senare tid är det bara Ross Perot, som 1992 fick nästan 20 procent av rösterna, som på allvar utmanat det amerikanska tvåpartisystemet.
Det amerikanska miljöpartiets Ralph Nader har också gjort sina försök i presidentvalen. Han fick hyfsat stort medialt genomslag i presidentvalet år 2000, men rösterna räknades i enstaka procent. Det enda han lyckades med, grymtar åtskilliga vänsterorienterade väljare, var att ta röster från demokraten Al Gore och därmed bana väg för åtta år med republikanen George W Bush i Vita huset. Än värre har det gått för den yttersta vänstern. När kommunistpartiet var som starkast kring depressionen fick partiets kandidat under en procent av rösterna i presidentvalet 1932.
Men betydde det att partiet var utan inflytande? Nej, svarar Kazin trogen sin tes om att den amerikanska vänstern påverkat med idéer, snarare än med röster i senaten eller representanthuset. För kommunistpartiet gällde det särskilt inom populärkulturen. Folkmusikern Woody Guthrie (1912–1967) sympatiserade med kommunismen, och vänsterns främste protestsångare, Pete Seeger, var medlem i partiet. ”Antalet berömda författare, filmskapare, underhållare och artister som reste med kommunistpartiet på 1930-talet och ofta in på 40-talet var anmärkningsvärt, inte minst med tanke på partiets ringa storlek”, skriver Kazin.
Nej, något organiserat politiskt alternativ har vänstern aldrig utgjort i USA. Man kan fråga sig varför, inte minst med tanke på de framgångar socialistiska och socialdemokratiska partier genom åren haft i Europa.
Självklart spelar sådant som interna splittringar och överdriven dogmatism in i bilden. Det gör det alltid när en rörelse får svårt att lyfta. Men det intressanta är att det tycks som om just de faktorer som legat till grund för utvecklingen i USA också är de som försvårat framväxten av en organiserad socialistisk, eller snarare radikal rörelse med bestående politiskt inflytande på det nationella planet. Redan starten blev svår. Det fanns i det nya landet ingen härskande klass, ingen privilegierad adel och inget enväldigt kungahus att revoltera mot.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Många socialistiska rörelser i USA tycks också ha underskattat den nationalism, som i någon mån är själva kärnan i ett invandrarland av USA:s snitt. Landet grundades av människor i jakt på ett bättre liv, och om inte livet i USA var bättre än annorstädes var ju ens eget val egentligen poänglöst. Religionen var också redan från början stark i USA, något som vissa radikaler anpassade sig till och därför drev sina frågor med en religiös förståelse i botten. Andra insåg det inte, och den rörelse som var internationalistisk – kanske till och med till den grad att den ansåg att det inte borde finnas några stater – eller som var uttalat ateistisk var dömd till en tillvaro i den politiska ödemarken. Därtill kan man inte bortse från hur stark den amerikanska drömmen varit, och faktiskt fortfarande är. ”Tanken att ta från dem som har för att ge till dem som inte har strider mot det ideal, eller den myt, som säger att alla amerikaner kan stiga upp i samhällsstegen genom att arbeta hårt”, skriver Kazin. ”Vänstern var betydligt mer framgångsrik när den försökte utvidga den personliga friheten än när den försökte höja arbetares och fattigas kollektiva styrka”, fortsätter han. Kvinnorörelsen är ett exempel. Feminismen på 1960- och 1970-talen startade en utveckling som ledde till en liberalare abortlagstiftning, statligt stöd till barnomsorgen, lagar mot sexuella trakasserier och till att fler kvinnor valdes till politiska ämbeten. Kampen för homosexuellas rättigheter är ett annat exempel på att framgång kan nås när fokus ligger på individuella rättigheter. Genombrottet kom egentligen när aktivisterna lyckades övertyga om att det enda de ville var att få bli lämnade i fred och älska den de själva valde.
Uppenbart är att tal om kollektiva nyttigheter eller om klasskamp sker inför döva öron i USA. Det är därför när det gäller individuella rättigheter som socialister, radikaler, vänsterpolitiker eller vad vi nu ska kalla dem skördat sina framgångar i USA. Som inspiratörer och pådrivare, alltså.
Inte som lagstiftare.
Per Ahlin