Vad är studentpolitik? Varför finns den inte numera!

Så sent som 1968 vajade de röda fanorna på campus i hela världen. Studenter och politik tycktes vara en och samma sak. Hur kan studentpolitiken ha försvunnit så fullkomligt från universiteten?

Och framförallt— vad säger detta om vad det innebär att vara student jämfört med tidigare skeden? Och vad säger det om universiteten och den akademiska kulturen?

För att få svar på de frågorna skall jag göra en djupdykning i den svenska studentpolitikens långa historia!

En sorts förstadium finns på 1600-talet, i både Uppsala och Lund. Då uppstår nationerna, först som spontana och olagliga sammanslutningar, sedan som lagliga och sanktionerade, med tiden obligatoriska. Studenterna organiserade sig efter från vilket landskap de kom. Där fanns en kurator men också en inspektor som skulle övervaka att studenternas autonoma organisering inte urartade.

Studentpolitik fanns väl inte i detta skede, men väl studentkravaller, ibland med politiska övertoner. När Karl XII var i Lund och ville skriva ut studenterna till krigstjänst blev det upplopp och protester. Utskrivningsplanerna stoppades. Detta var hjältekonungens första framträdande i lundensisk studentpolitik, där han senare som skugga ofta skulle komma att figurera.

En tidig form av studentpolitik uppstod i Uppsala och i någon mån i Lund i samband med franska revolutionen. I Uppsala fanns ”konventrörelsen”och ”musikprocessen”. I Lund blev det upplopp i anledning av en bal som föranledde anti-aristokratiska känslor.

Detta var dock snabbt övergående. Den första verkliga studentpolitiken uppstod på 1830- och 1840-talen. Den gick i skandinavismens tecken.

Vill man förstå innebörden av den skandinavistiska studentpolitiken måste man inse hur nära samband den hade med uppkomsten av studenten själv i modern mening, det vill säga med uppkomsten av studenten som social typ. Denna i sin tur hade sin bakgrund i uppkomsten av vad man kunde kalla en autonom akademisk kultur.

Det är nyhumanismen och dess bildningsideal som lägger grunden för 1800-talets akademiska kultur. Bildningsidealet symboliseras kraftfullt av två gestalter, Erik Gustaf Geijer i Uppsala och Esaias Tegnér i Lund. Den är ingen tillfällighet att båda dessa herrar står staty på prominent plats i Uppsala respektive Lund. De blev också den uppsaliensiska respektive den lundensiska studentrörelsens skyddshelgon.

Det nyhumanistiska bildningsidealet kan förefalla opolitiskt. Men det är det inte när man ser närmare på saken. Det handlar om att förverkliga det mänskliga genom konst, historia och filosofi. Men i dess intellektuella ideal ingår också deltagande i samhällets angelägenheter. Både Geijer och Tegnér var givetvis intensivt politiska figurer.

Politisk är också den skandinavistiske studenten. Lundaprofessorn Gustaf Ljunggren, som i ungdomen var en ivrig skandinavist, skrev tillbakablickande om detta:

”Fåfängt vore att med ord tro sig kunna skildra den stämning, som då rådde bland den akademiska ungdomen. Det var som om så envar genomströmmades av en ny och friskare anda […] och jag känner mer än en, som med tåren i ögat, av fullt hjärta yttrade, att han nu först fått något att leva för. Kanske kommer jag sanningen närmast, om jag säger, att skandinavismen var dåtidens studenters religion[…]De som icke var skandinavister var otrogna.”

Många av de traditioner, ceremonier, riter, stämningar och sammanslutningar som i fortsättningen kommer att utmärka studenten skapas nu.

I Lund grundas Akademiska föreningen. AF-huset, ”ynglingaborgen”, ”tegelborgen” byggs som hemvist för en ny typ av studentliv. Den kommer i fortsättningen att vara den lundensiska studentpolitikens hem. Studentsången uppstår. Otto Lindblad skriver melodierna, Herman Sätherberg och andra skriver texterna. Förstamajfirandet uppstår. Det är samma melodier och samma texter som sedan kommer att ingå i studentsångarnas repertoar fram till i våra dagar.

Ur Akademiska föreningen, bildad 1830, växte Lunds studentkår fram, konstituerad 1867. Dess ordförande valdes vid ett allmänt studentmöte. Det fanns också en ”deputeradekammare” som fattade de avgörande besluten för AF och kår.

Skandinavismens mest synliga uttryck blev resorna och festerna. De skandinaviska ländernas studenter reste för att besöka varandra. Upprättande av ångbåtsförbindelser mellan Malmö och Köpenhamn blev viktiga för lundastudenternas del. Vid en resa 1848 när 130 lundastudenter for över Sundet för en fest i Dyrehaven komponerade Otto Lindblad under färden sin ”Ångbåtssång – Herr Kapten sätt maskinen i gång!” som sedan sjöngs vid framkomsten.

I Uppsala gällde något liknande. Med ”Gluntarne” skapade Gunnar Wennerberg bilden av den klassiske Uppsalastudenten. Själv tillhörde han sällskapskretsar där Geijertraditionen hölls levande. Men han var förvisso inte den ende studentpoeten i Uppsala. De var alla idealister och alla skandinavister.

En speciell självkänsla var studentpolitikens förutsättning. Studenterna såg sig som ”ljusets riddarvakt”. De tilltrodde sig en politiskt ledande roll. Särskilt i Lund blev unghegelianismen en filosofi som kunde bära upp sådana känslor. Studentpoeten Talis Qualis blev den främste företrädaren för denna tendens.

Det var heller inte några småsaker de skandinavistiska studenterna ville åstadkomma. Två av Europas stormakter skulle de besegra Tyskland och Ryssland, Danmarks respektive Finlands fiende. Hos Talis Qualis (C V A Strandberg) tangerade det hela det förryckta. Hans stoltaste stund kom 1845 vid en fest i Lund för Uppsalas och Oslos studenter som samlats inför avfärd till Köpenhamn. Strandberg föredrog sinn dikt ”Vaticinium” (”Förutsägelse”). Efter inledningsraden ”Finland! Så jag ville ropa…” skildrades ett erövringståg av skandinaviska studenter för att besegra Ryssland och befria Finland, allt bevittnat av en mysande Karl XII. Diktuppläsningen väckte våldsam entusiasm bland de församlade som bröt ut i ett dånade ”Kung Karl den unge hjälte” och sedan tvingade Talis Qualis att läsa dikten en gång till. Givetvis var alla periodens studenter goda liberaler och bittra på de reaktionära ämbetsmännen och generalerna i Stockholm som fegt förhindrade uppgörelsen med Tyskland och Ryssland.

Vad vi ser är hur uppkomsten av studenten som social typ nära hänger samman med uppkomsten av studentpolitik. Denna politik är aldrig enbart ”studentfacklig” även om den hela tiden också är sysselsatt med studenternas sociala situation, ekonomi, bostäder och framtidsutsikter. Den handlar heller inte enbart om fester och ceremonier, även om den ständigt är förknippad med sång, blåsinstrument, skålar, parader, flaggor och standar. Men den politiska retoriken och de politiska projekten är mycket mer storslagna än så. De gäller nationell politik, ja storpolitik, ett enat Skandinavien, besegrade stormakter. En förutsättning är känslan av att utgöra en intellektuell elit, en ljusets riddarvakt, som i kraft av bildning och kunskaper har insikter som befolkningen i övrigt saknar men bör delges.

Sådan är studentpolitiken i sin födelsestund. Den kommer sedan att fortleva genom årtiondena. Det ”moderna genombrottet” på 1880-talet är sålunda i många avseenden en fortsättning på skandinavismen. Ännu håller de skandinaviska studenterna samman, kanske inte lika intensivt, men ändå. Det moderna genombrottets litteratur är skandinavisk (Ibsen, Brandes, Strindberg). Den har motsvarigheter inom studentrörelse och studentpolitik, Verdandi i Uppsala, Den unge gubben i Lund.

Efter första världskriget, under mellankrigstiden, får studentpolitiken en både nationell och internationell organisering. Sveriges förenade studentkårer (SFS) bildas 1921. Den ansluter sig till den studentinternational som bildats efter fredsslutet, Confédération Internationale des Étudiants (CIE). Denna i sin tur slits sönder i strider, bland annat gällande huruvida de tyska studenterna skall medges inträde.

Mellankrigstidens studentpolitik utmärks också av skarpa ideologiska omsättningar. De radikala studenterna samlas i Clarté, som ideologiskt står kommunismens nära, de konservativa i nationella studentklubbar, som ibland splittras genom fascismsympatiserande element.

Andra världskriget betyder en renässans för den nordiska sammanhållningen. När Finland angrips av Sovjetunionen under vinterkriget och när Danmark och Norge ockuperas av Tyskland formas solidariteten med finska, danska och norska studenter.

Den tidiga efterkrigstiden är likaledes fylld av studentpolitiska rörelse. Nu organiseras den internationella studentrörelsen inom IUS, som snart kommer att domineras av Sovjetsympatiserande element.

Hur fungerar studentpolitiken under alla dessa årtionden? Givetvis förändras mycket. Studentskornas intåg revolutionerar inte bara universiteten utan också studentlivet. I någon mån även studentpolitiken genom att tillföra kvinnokampens synpunkter. Studenternas ekonomiska och sociala situation förändras och förbättras. Studentkårer och studentnationer tar på sig ett nytt socialt ansvar. På 1950- och 1960-talen bygger de studentbostäder och organisera sjukvård.

Men mycket förblir sig likt. Universiteten är fortfarande elitinstitutioner. För den blivande samhällseliten är universitetsutbildning en nödvändig sak. Det bidrar till att de akademiska institutionernas status är hög. Studentpolitiken blir inte sällan rekryteringsbas för ett politiskt och administrativt toppskikt. När lundastudenten Tage Erlander, skolad inom Clarté, styr Sverige under ett kvartssekel är det bara ett exempel. Också Erlanders efterträdare, Olof Palme, tjänar sina sporrar inom studentpolitiken. Man har talat om ”den universitära epoken”.

Men saker och ting förändras. Under 1950-talet fördubblas antalet studenter. Under 1960-talet tredubblas det. Universiteten får nya förutsättningar. Men också universitetspolitiken. Det tydligaste exemplet på det senare är förknippat med årtalet 1968.

68-rörelsen är vid sidan av skandinavismen det främsta exemplet på hur studentpolitik i en speciell konjunktur kan komma att påverka nationell politik. Skandinavismen hade sin hjärtpunkt vid universiteten. Men den påverkade också kungars och ministrars agerande. Man kan inte förstå svensk utrikespolitik under decennierna kring 1800-talets mitt utan att ta hänsyn till den. Att den sedan i hög grad modifierades genom realpolitiken dementerar inte detta. Något liknande kan sägas om studentrevolten 1968. Palmes Vietnampolitik kan inte förstås utan Vietnamrörelsen, som till stor del drevs av studenter. I själva verket var Palme, med sin egen bakgrund i studentpolitiken, väl skickad att förstå de nya strömningarna.

Det fanns en paradox här. Sextiotalets studentvänster protesterade mot den akademiska kulturen och mot den traditionella studentkulturen. När man brände studentmössor var det ett symboliskt uttryck för detta. Allt som hade någonting att göra med en studentkultur som skapats under 1800-talet – studentmössor, mösspåtagning, studentsång, förstamajuppvaktningar, spex och karnevaler – dömdes nu ut som borgerligt och reaktionärt. Samtidigt förvaltade 68-vänstern i extrem grad en känsla av att utgöra en elit. Det var just som intellektuell elit, hemmastadd i marxismens klassiker och i den mest moderna marxistiska teorin som denna vänster trädde fram. Också den var en sorts ljusets riddarvakt i egna ögon. Den och bara den satt inne med sanningen.

Man svärmade för arbetarklassen, men ingalunda för den faktiskt existerande arbetarklassen utan för arbetarklassen sådan den borde vara och som den kanske skulle kunna bli när den utifrån, genom intellektuella kadrer, hade tillförts ett korrekt proletärt medvetande, vilande på en korrekt marxistisk teori. Det var unghegelianism igen, med ungehegelianerna Marx och Engels som lärofäder.

Studentrevolten både bekämpar och bekräftar på detta sätt studentidentiteten. Studenterna från 68 bränner studentmössor eftersom de är de sista som har några studentmössor att bränna (om en studentmössa är en bekräftelse på att man tagit studentexamen). De tillhör en elit som är så självklar att de inte själva är alldeles medvetna om att tillhöra den. De är borgerlighetens söner och döttrar som gör uppror mot föräldragenerationen. De känner sig hur som helst fortfarande som studenter.

Ett inslag i studentrevolten är väsentligt. Den är riktat mot USA och kriget i Vietnam. Den kritiserar kapitalismen hemma och i världen. Den svärmar för Nordvietnam, Kina och Kuba. Men den är också riktad mot de stora universitetsreformer som just då är på gång. U68, UKAS och PUKAS utgör det verkliga hotet mot universiteten i vedertagen mening av elitinstitutioner. Trots att de radikala studenterna är motståndare till eliter och elitinstitutioner försvarar de det gamla mot reformerna. Maoiststudenterna myntar en slogan: ”Studera och lär/innan U68 är här!” Föga anade de hur rätt de hade.

Genom en serie stora reformer med början 1968 avskaffades de traditionella universiteten i Sverige. Studentexamen, som tidigare varit grunden för all högre utbildning, avskaffades. Universiteten ersattes av ”högskolan” (även om namnet i några fall av nåder som en eftergift för reaktionärerna inom högskolevärlden tilläts finnas kvar). Universitetsexamina var nära att avskaffas men återinfördes i ny tappning. Den jämlikhetsideologi som tidigare totalomvandlat den svenska skolan vände nu upp och ned även på högskoleutbildningen. Siktet ställdes in på högskoleutbildning för större delen av befolkningen.

Detta fick djupgående konsekvenser för studentidentiteten. De nya studenterna kände sig inte som studenter utan som ”elever”. De studerade inte vid ett universitet utan i en ”skola”.

En konsekvens av detta blev studentpolitikens sakta borttynande. Åter faller det paradoxala i ögonen. Åren kring 1968 hade studentpolitiken hemma och i världen haft sin absoluta toppunkt. Ännu under större delen av 1970-talet fortsatte grytan att koka. Det var väl i och för sig ingen självklar sak att vänsterns desillusion efter 1975 också skulle bli en studentpolitikens desillusion. Men så blev det faktiskt.

Under 1980-talet var detta ännu inte fullt uppenbart. En ny våg av politisering inträffade under det decenniet bland unga studenter, en blå våg istället för den röda. Den så kallade nyliberalismen blev den bärande ideologin. Den kunde i mycket se ut som en negativkopia av den tidigare vänsterradikalismen. Då hade kapitalismen varit problemet och socialismen lösningen. För nyliberalerna var det tvärtom. Då var USA fienden ute i världen , nu Sovjetunionen. Här hemma var fienden visserligen alltjämt densamma, nämligen socialdemokratin. Men fiendebilden var en annan, närmast den motsatta.

Märkligt nog hade nyliberalerna en syn på nation och kårer och traditionellt studentliv som i mycket liknade vänsterns. ”Kårfifflarna” stod lika mycket i skottgluggen för den nyliberala kritiken. Kravet på kårobligatoriets avskaffande var lika starkt.

Sett från en synpunkt handlade alltsammans om bildningsborgerlighetens kris. De traditionella akademiska professionerna, präster, jurister, läkare, lärare, hade skoningslöst kritiserats av vänsterstudenterna. De kritiserades med samma förakt av de nyliberala studenterna. Själv idén om ”bildning” som kvalifikation för en profession var den gamla vänstern och den nya liberalismen lika främmande. Arvet från det förflutna, idén om en kulturell kanon kritiserades med samma styrka. Poststrukturalismen i dess olika former efterträdde nymarxismen. Men budskapet var likartat och i lika grad katastrofalt för den gamla bildningsidén och den gamla kulturuppfattningen.

Konsekvenserna för studentpolitiken uteblev inte heller. I Lund avskaffades studentkåren vid mitten av 1990-talet (och ersattes av fakultetskårer). Orsaken var inte minst att valdeltagandet i valen till deputerade hade sjunkit katastrofalt. I studenttidningen Lundagård skrev man att kåren som fötts på 1860-talet: ”tynade under svår dödskamp bort i medio av 1990-talet”. Med allusion på kårens förste ordförande, skrev tidningen:

Vad tänkte då männen som valde Dunér?

Att studenternas tankar EN stämma få ge

var just corpsens tankar och huvudidé.

Den höll drygt ett sekel men icke stort mer…

Versen var knagglig, men tankegången riktig. Det var en drygt hundraårig tradition som gick i graven, studentpolitikens tradition, men också den tradition som hade gjort studenten till någonting speciellt, till en social typ, skild från alla andra och utrustad med en särskilt form av självmedvetande.

Studentpolitiken kan naturligtvis återuppstå i nya former. Hittills har den emellertid inte visat tecken på att göra det. Berättelsen om dess uppgång och fall är också berättelsen om ”studentens lyckliga dag” och om framträdandet och försvinnandet av en autonom akademisk kultur. Själva lösenordet för denna autonoma akademiska kultur – ”akademisk frihet” – omtalas numera aldrig och ingen utom några få lärdomshistoriker torde ens veta vad det innebar. Studenten och studentpolitiken försvann med den.