Det ena fruktansvärda terrorbrottet tycks numera inte hinna klaras upp juridiskt förrän ett nytt massmord, med såväl politiska som rasistiska undertoner, skakar Europa. Och allt tydligare börjar metoder att avteckna sig i galenskapen. Oberoende av ideologi använder gärningsmännen systematiskt sociala medier för att sprida sina budskap om ett stundande Harmagedon, samtidigt som de delar fäblessen för att fästa sina brott i en historisk kontext som med sina riddare och heliga krig snarare ger associationer till fantasygenren än till något som verkligen har hänt i det förflutna.

Det senaste tillskottet till den famösa gruppen politiska massmördare hette alltså Mohamed Merah, och sköt i slutet av mars ihjäl sju personer i Frankrike. Av dessa hade fyra judiskt påbrå och dödades av just den anledningen. I likhet med många andra samtida terrorister tycks Merahs anspråk ha varit långtifrån blygsamma. Han föreföll övertygad om att han i framtiden skulle bli en hjälte och förebild för kommande generationer islamistiska krigare i slaget mellan islam och västvärlden. Det är vissheten om att denna strid kommer att intensifieras som motiverar våldsverkare i bägge lägren att dokumentera sina dåd för framtiden.

Merahs sista twittermeddelande undertecknades efter känt mönster med ”Mohamed Merah – Forsane Alizza”, där det sista ska uttydas ”Ärans riddare” och syftar på en fransk islamistisk organisation som bland annat producerar Youtubefilmer, med dov apokalyptisk musik, inklippta eldslågor i slow motion, hötorgsmässiga solnedgångar och män som i rustningar rider mot gryningen med blodiga fanor i högsta hugg. Samt intervjuer där man manar till kamp genom att framställa den egna gruppen som hotad av ett helt igenom islamofobiskt samhälle.

Föreställningen om att vara utsatt för rasism är en av de grundpelare som bär upp de islamistiska terroristernas världsbild – inte minst därför att islamofobin fungerar som grogrund för den hämndlystenhet som sporrar den ensamme attentatsmannen att skrida till handling. Den andra pelaren är drömmen om det hägrande tusenårsriket, som ska inträda när islamisternas tolkning av Koranen har implementerats i samhället i stort. Den tredje är hatet mot det fördärvade Västerlandet: dess kapitalism och liberalism anses ha skapat alienerade människor. Och den fjärde pelaren är antisemitismen: hatet mot Israel och mot judarna – den grupp som genom sin påstådda fallenhet för konspirationer sägs bära ansvaret för att världen ser ut som den gör.

Betraktar man islamismen ur detta perspektiv, ser man parallellerna till andra sorters politiska våldsverkare. Den estetik som bär upp de franska islamisternas videor är till förväxling lika Anders Behring Breiviks film med riddare som försöker hålla stånd mot de onda krafterna. Hos högerextremisterna är det ju antingen judar eller muslimer som hotar att ta över världen. Därtill omhuldas även hos dem bilden av den egna gruppen som sanningssägare som motarbetas och tystas ner av ett politiskt korrekt etablissemang. I likhet med islamisterna anser man vidare att liberalism och kapitalism har utarmat och försvagat västvärlden, vilken endast kan vitaliseras genom återgång till ett antal traditionella värden, vilka i högerextremismens fall vanligtvis kopplas till den egna nationen och lokala kulturyttringar.

På motsvarande sätt vilar även vänsterns politiska våld på samma fyra pelare. För det första upplevelsen av att vara marginaliserad i offentligheten, vilket anses bero på kapitalismens ideologiska överbyggnad. För det andra upplevelsen av att kapitalism och liberalism skapar alienerade människor och därför – för mänsklighetens bästa – måste tvingas bort med våld; för det tredje visionen om det kommunistiska tusenårsriket där absolut jämlikhet och jämställdhet råder; och för det fjärde hatet mot borgerskapet och kapitalisterna.

I grunden påminner de våldsbenägna politiska aktivisterna således mest av allt om varandra. Delvis är det också denna artlikhet som gör att företrädare för respektive extremism gärna vill framställa andra extremister som kopplade till större samhällsfenomen istället för till varandra. Det ligger därför i högerextremisternas intresse att uppfatta islamisterna som en självklar utlöpare av islam; och det ligger i vänsteraktivisterna intresse att framställa högerextremismen som en självklar fullföljning av Folkpartiets eller Kristdemokraternas partiprogram.

I en värld av tilltagande terrorism är det dock viktigt att hålla huvudet kallt och avstå från kollektiviseringar: socialdemokrater har föga gemensamt med vänsterextremister bara för att båda grupperna anlägger ett klassperspektiv på samhällsutvecklingen. Uppskattning av Koranen leder lika litet till islamistisk terrorism som en konservativ bibelexegetik resulterar i högerextremistiskt våld. Överlag finns det anledning att undvika att dra politiska växlar på terrordåden, som när nationalister ser det som en bekräftelse på sin världsbild när en islamist begår ett våldsdåd eller när delar av vänstern utnyttjar högerextremistiska våldsdåd för att argumentera för att andra åsikter än deras egna är farliga att uttrycka offentligt.

Temat i detta nummer av Axess ägnas åt journalistik och publicistik och kan på ett indirekt sätt sägas belysa framväxten av ett medieklimat där analytisk förmåga, faktaunderbyggda resonemang och logisk konsekvens tenderar att få stryka på foten till förmån för den sorts subjektivt tyckande, demagogiska framställningar och appellerande till publikens magkänsla som alltid har varit den politiska extremismens livsluft.