Dagens Nyheter rapporterade nyligen om att ovanliga namn har blivit allt vanligare. När alla försöker gå åt varsitt håll kan det ändå leda till krock. I samma skolklass på Dalarö går festligt nog inte mindre än tre barn som heter Lennox. Trenden är att allt färre har de vanligaste namnen. Inom statistiken heter det att varian­sen ökar när värdena blir mer utspridda, som en glesare hagelsvärm över måltavlan.

Någon centrumpunkt eller ”vanligaste värde” kan man ändå alltid räkna sig fram till, men om spridningen är stor betyder det att ”vanlig” blir ett tunt begrepp. Är det med vanligt folk som det är på väg med förnamnen – miljontals så pass unika individer att det inte skulle finnas någon ordentlig mittpunkt av ”vanlighet” att tala om?

Det hör till god uppfostran och allmänbildning att känna till och betona hur vi alla varierar. Men vore det allt som finns att säga skulle tillvaron vara en lång räcka av förvåningar och oförutsägbarheter. Livet skulle vara synnerligen krångligt om man inte kunde räkna med ungefär vad man kan förvänta sig från de männi­skor man träffar. Om man är noga är visserligen alla olika, vissa synnerligen så, men de flesta i begränsad utsträckning. Verkligheten kommer ofta i klumpar.

Om man skulle försöka beskriva centrumpunkten i variationen, hur ser den personen ut i Sverige? Låt oss kalla honom för vanlisen, vår mest förväntade medlem av de vanliga. Honom, ty numera är det oftast en man. Vanlisen är en bit över 41 år, gift och är förälder sedan nio år tillbaka. Han bor i en större stad med omkring 75 000 invånare, Luleå eller Kalmar passar bra in. Med tanke på åldern är det vanligast med en eftergymnasial utbildning, men givet könet är det lite vanligare att den saknas. Låt oss säga att den är oavslutad. Och med den bakgrunden är det vanligaste yrket någonting IT-relaterat.

Vanlisen är inte tatuerad, hör och häpna, men sannolikheten hade varit högre om han varit en kvinna. Han blir en aning vanligare genom att inte ha husdjur, men ungarna tjatar och om det blir något så är det mer sannolikt med katt än med hund.

Herr Vanlis säger sig läsa sisådär 3–4 böcker om året, fortfarande är det normalare med papper än ljudbok. Det är lika främmande för honom att gå på operan som att gå på en dansbandsspelning. Han betalar för Netflix och Spotify, men knappast för vare sig kvällstidningarnas premiumtjänster eller digitala dagstidningar.

Han köper inte laktosfritt, dricker inte havremjölk och brukar inte äta quornprodukter. Som sammanboende tycks inflytandet från hustrun ha fått vår vanlis att äta mer varierat, exempelvis fisk, skaldjur och surdegsbröd som han annars brukade ignorera. Vanlisen önskar nog att han hade fler tillfällen att få känna flygskam. Den normala semestern tillbringar man därhemma eller träffar släkt och vänner.

Figuren jag målar upp är alldaglig och än så länge harmlös. Ändå är ”vanligt folk” ett politiskt begrepp med synnerlig laddning. Frågan blir känslig när vi närmar oss vad vår vanlis tycker och vilka värderingar han har. Kan vi lita på honom?

I politiskt tänkande finns det två motstridiga bilder av allmänheten. Profanum vulgus, hoi polloi – idén om den obildade allmänheten har många etiketter. Detta är allmänheten där man anar sjaskiga eller direkt antidemokratiska instinkter som behöver hållas borta från beslutsrummen. Ironiskt nog är idén om den råa och impulsiva allmänheten lika problematisk för demokratin som de instinkter den varnar för.

Den omvända schablonen är det ”vanliga folket” som är enkelt men oförfalskat. I kontrast till den dekadenta storstadseliten har vanlisen sitt sunda förnuft i behåll och utövar det vid köksbordet. I den användningen har man alltid det vanliga folket på sin sida (hur ovanlig man själv än må vara i praktiken). De ”vanliga värderingarna” används här som en spegel där man hoppas få syn på sig själv i förädlad form.

Så vad säger siffrorna? Ett svep över resultat från ak­tuella värderingsundersökningar bland allmänheten ger oss följande konturer.

Vanlisen brukar vilja att saker ska få vara ungefär som de är. Han tycker att det är en riktigt dålig idé att sänka rösträttsåldern till 16 år. Men att höja rösträttsåldern till 21 år är inte heller en lockande tanke. Skolan var bäst när man själv gick i den. Att göra om Stockholm till ett Amsterdam lockar inte vanlisen: Han vill varken legalisera prostitution eller cannabis. Det är vanligt att inte efterlysa fler juridiska kön än man och kvinna. Och det är vanligt att tycka att offentliga luciafiranden ska vara rätt traditionella och ha en flicka som Lucia.

För ett år sen brukade vi prata om ”kulturkrig” (nog tycks ordet redan ha avtagit lite i användning). Betyder smaken för status quo att vanlisen tar parti mot progressiva kulturradikaler och är bakåtblickande i sina uppfattningar? Nja. Han gör nog båda sidor besvikna – mer radikal än wokekritikerna hoppas på, men ruvar samtidigt på en del kärvare värderingar än den allmänna samhällsdebatten kan ge intryck av.

För att ta den av de beskare frågorna är det vanligt att inte vara helt avvisande inför tanken på att återinföra dödsstraff för särskilt grova våldsbrott. Visserligen säger 47 procent nej, och det är den enskilt vanligaste uppfattningen. Men med tanke på att det i princip inte finns några offentliga dödsstraffsförespråkare alls i den svenska debatten är det slående och upp­seendeväckande att det faktiskt är en minoritet som kategoriskt tar avstånd från dödsstraff på en rak fråga. De övriga befinner sig i skalan mellan att vackla och inte veta i frågan eller att i någon mån vara för.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men man ska inte inbilla sig att vanlisen är en entydigt värderingskonservativ figur. Bilden är spretig, och ”vanligt folk” är en opålitlig åsiktsfrände. Traditionell lucia är en sak, däremot har vanlisen inget problem med dragqueens som läser sagor för barn. Om det är vanligt att ha en åsikt i vargfrågan så lutar man åt att bevara vargstammen snarare än att minska den. Det hör inte alls till det vanliga att vilja skärpa abortreglerna. Det är normalt att ha en viss öppenhet till förslaget att förbjuda pornografi. Det vanliga är att man gillar vindkraft.

Socialpsykologerna lär oss att människan skulle ogilla kognitiv dissonans – att vi inte står ut med att ha motstridiga tankar i huvudet och därför omedvetet försöker hålla oss med pusselbitar som går ihop. För mig låter det där som en överteoretiserad bild av människan, åtminstone när det gäller politiken och vanlisarna.

Inte många håller sig med logiskt helgjutna åsiktsprogram, och vi verkar inte besväras det minsta av våra logiska kullerbyttor. Exempelvis är det vanligt att hålla med om att staten ska låta folk vara som de är och inte försöka förändra hur vi tänker och lever. Men vänder man på frågan är det tvärtom vanligt att ställa upp på att idén att staten ska försöka förändra våra vanor och attityder till det bättre.

Så hur ska de ha det vid köksborden? Kontentan är att det vanliga är att vara övertalningsbar.