Faktum är att jag nästan har börjat tycka synd om de mäktiga för de personliga uppoffringar de tvingas göra för att uppnå eller behålla makten. De blir inte bara illa omtyckta, så att säga å ämbetets vägnar, utan i informationens tidsålder är de underkastade en så intensiv granskning att de inte har mycket privatliv eller frihet.

Förra veckan deltog jag i en konferens med många betydande och mäktiga personer: utrikesministrar, chefer för gigantiska finansinstitutioner och så vidare. Bland dem fanns Christine Lagarde, verkställande direktör för Internationella valutafonden.

man kunde se hur viktig en person var för det första på deras sätt att gå och för det andra genom hur många som flockades runt dem när de gick någonstans.

De mäktigas gångart skiljer sig från vanligt folks. Vanligt folk har en tendens att vandra omkring planlöst, de blir lätt distraherade och är inte helt fokuserade på sitt mål – om de nu har något. I kontrast till detta stegar de mäktiga fram som om livet vore en rad möten i snabb följd där hela världens öde hänger i vågskålen. Inte ett ögonblick att förlora: det är de alldeles för viktiga för.

Det är inte bara det att de går fort: de går på ett annat sätt. Det är som om de bar ett par osynliga men glänsande, högskaftade militärstövlar. (I fjortonårsåldern hade jag en roll i en skolpjäs där sådana stövlar hörde till kostymen, och jag häpnade över vilken stoltserande gång de gav mig, vilka fantasier de väckte.) De mäktiga går inte bara, de stövlar fram.

Och så följs de av ett stim av lakejer och säkerhetsvakter som går i samma takt, fast inte lika obesvärat förstås, och som behandlar dem med vördnad och resten av världen med förakt.

underligt nog åtföljs makt inte av frihet. Schemat styr makthavarna mer än makthavarna styr schemat. Men framför allt är de mäktiga inte fria att säga vad de tycker och tänker, åtminstone för det mesta, för allt de säger uppmärksammas som om det vore av vikt. Vi andra är mycket friare.

Så fick till exempel Mme Lagarde frågor som hon inte kunde besvara på grund av sin ställning. När hon fick frågan om det inte kunde ligga i vissa länders intresse att dra sig ur den gemensamma europeiska valutan svarade hon varken jakande eller nekande, utan snarast inte alls. Hon förblev tyst. Problemet för henne var att såväl det ena som det andra möjliga svaret skulle ha uppfattats som en indikation om officiell hållning och kanske utlöst en finanspanik (åtminstone om hon svarat jakande). Men ett negativt svar skulle ha varit förpliktande och bundit henne till något som slutligen kan visa sig omöjligt.

Hur mycket enklare och behagligare är det inte för oss andra, de obetydliga och maktlösa, att avgöra sådana frågor över en öl eller ett glas vin i en bar, i förvissningen att ingen kommer att ta minsta notis om vad vi tycker. Så om jag tvingades välja mellan den ena och den andra berusningen: alkoholens och den som ligger i att ständigt stega fram genom världen i inbillade militärstövlar, skulle jag alla gånger välja det förra.