Så uppstod Europa
Europeiska unionen har beskrivits som ”historiens största fredsskapande projekt” och som ett ”sofistikerat institutionellt uttryck för antiimperialism”. Varken det ena eller andra påståendet uttömmer helt målsättningarna med unionen: men de sammanfattar likväl dess två mest framträdande drag. Till att börja med det första. År 1888 noterade Henry Summer Maine, den store engelske rättsexperten, i en av de första föreläsningsserier som någonsin hållits i ämnet ”internationell rätt”, att ”krig förefaller vara lika gammalt som mänskligheten, men fred är en modern uppfinning”. Men hur uppfinner man fred? För att formulera det kort (och mycket grovt), så verkar det finnas två möjliga svar. Antingen underordnas alla potentiella kombattanter en enda makt som upprätthåller freden genom tvång. Eller så enas alla om att kombinera sina olika förmågor på ett sådant sätt att ingen enskild makt kan få övertaget, eller har något incitament att skaffa sig ett övertag, över någon annan. Den första lösningen är förstås ett imperium. Den andra är en federation. Båda kan anta många olika former. Och som man hade en ständig påminnelse om i form av delisk-attiska förbundet under 400-talet f Kr – som från en federation avsedd att skydda de grekiska stadsstaterna mot det persiska riket snabbt förvandlades till det atenska arche – så kunde federationen lätt övergå i ett imperium.
Det var naturligtvis det romerska imperiet, särskilt under antoninernas epok – under de ”fem goda kejsarna”, som de har blivit kända som, från Nerva till Marcus Aurelius – som först kan sägas ha skapat ett visst mått av stabilitet och fred i Europa.
Men denna pax romana kunde aldrig upprepas. Efter det västromerska rikets kollaps, och efter att dess självutnämnda efterföljare, det karolingiska riket, sönderfallit mot 800-talets slut, var det ingen – trots Dantes kvardröjande hopp om att den helige romerske (och tyske) kejsaren skulle kunna ena hela Europa under en härskare – som verkligen trodde att ett imperium skulle kunna skapa bestående fred i Europa. De flesta av Europas småkungar anslöt sig till kanonisternas idé, att oavsett vilken status kejsaren kunde tänkas ha, så var var och en av dem en ”kejsare i sitt eget rike” – rex imperator in regno suo.
Därmed återstår federationen. Det första förslaget att bara en union av europeiska stater skulle kunna åstadkomma varaktig fred kom från Eméric Crucé, i Nouveau Cynée från 1624. I detta verk framlades planer för en permanent fredskonferens som skulle hållas i Venedig, en geografiskt och kulturellt lämplig port mellan kristendom och islam, de två stridande maktblocken. Världens alla nationer, inklusive Osmanska riket, skulle vara representerade. Påven skulle vara president och sultanen hans ombud. Det skulle finnas en gemensam valuta och fri handel – ett slags tidig skiss, som vissa har sett det, till Europeiska unionen, utvidgad österut till att omfatta Europas äldsta och fortfarande, vid mitten av 1600-talet, dess dödligaste fiende. Duc de Sullys mer kända ”Grand Dessein” från omkring 1640 (kanske med vissa bidrag från Frankrikes Henrik IV) var likaså ett försök att omarrangera den rådande maktbalansen. Den var avsedd att skapa en ”mycket kristen” och förhoppningsvis fredlig republik, ifråga om sina internationella relationer styrd av en serie rådsmöten. Från praktisk synpunkt var det ett spektakulärt förslag, som innebar en territoriell omfördelning av Europa i sex arvkungadömen, fem valkungadömen och fyra republiker, varvid påven skulle vara härskare över större delen av Italien, medan Sicilien överlämnades till Venedig. Allt detta skulle styras av vad Sully kallade le conseil general de l’Europe och som han betecknande nog liknade vid ”Greklands amfiktyonier”. (De grekiska stadsstaternas olika allianser, vanligen för skydd av en gemensam helgedom. De blev den modell som Immanuel Kant – jag återkommer till honom – använde för sitt ”folkförbund”, liksom James Madison ifråga om det blivande Förenta staterna.)
Både Nouveau Cynée och Sullys ”stora plan” skrevs under trettioåriga kriget, och båda lades fram som lätt beslöjade försök att finna en lösning på de religiösa konflikter som hade skakat Europa i över ett århundrade. Westfaliska freden, som avslutade trettioåriga kriget 1648, pekade emellertid mot en helt annan framtid för kontinenten, nämligen vad som kom att kallas ”nationernas Europa”, baserat på en hobbesiansk idé om nationen som en enda folkkropp, med en enda religion och en enda källa till suveränitet. Medan detta kunde lösa (som det faktiskt också gjorde) de religiösa konflikter av vilka trettioåriga kriget hade varit den sista och mest förödande (räknat i termer av den befolkningsmängd som var inblandad kanske det mest förödande i kontinentens hela historia), så erbjöd det inga utsikter till ett slut på all krigföring som sådan. Det begrepp om odelad suveränitet som hade tjänat till att få slut på en typ av konflikter tycks bara ha förvärrat alla andra.
Efterhand som det blev alltmer uppenbart att westfaliska freden i själva verket inte hade gjort slut på all krigföring, framlades ett antal förslag om hur man skulle upprätta en verkligt varaktig fred i Europa, förslag som alla erkände att kontinentens säkerhet bara kunde tryggas genom skapandet av något slags union, vilket innebar idén att suveräniteten var delbar. Till dessa hörde William Penns An Essay Towards the Present and Future Peace of Europe från 1693; Declaration for a Lasting Peace in Europe av ”Old Pretender” (för sina anhängare känd som som kung Jakob III av England och VIII av Skottland), från 1722; Voltaires Evig fred; Scheme of a ”Perpetual Diet” for Establishing the Public Tranquility från 1736 (som snarare var ett förslag till erövring av Osmanska riket) av Giulio Alberoni, en skicklig social klättrare och kardinal i den spanske Filip V:s tjänst; Project for Perpetual Peace Between the Sovereigns of Europe and Their Neighbours, av en före detta galärslav, Pierre-André Gargaz, som gjorde så starkt intryck på Benjamin Franklin att han 1782 lät trycka texten på den tryckpress han installerat på sin egendom vid Plassy utanför Paris; och Jeremy Benthams A Plan for a Universal and Perpetual Peace från 1789, som manade till upplösning av de europeiska transmarina imperierna, som han förkastade som ”kränkningar av det sunda förnuftet” och ”klantiga imitationer av eländiga [grekisk-romerska] original”.
De flesta av dessa projekt, och förvisso de mest varaktigt inflytelserika, hade lånat en hel del mer än titeln från ett omfattande, tungfotat arbete av Charles-Irénée Castel, Abbé de Saint-Pierre, Projet pour rendre la paix perpétuelle en Europe, skrivet 1713. Saint-Pierre var en i många avseenden anmärkningsvärd man, och anmärkningsvärt framsynt. Han var en diplomat som hade varit med om att förhandla fram Utrechtfördraget 1712–1713, och 1718 hade han uteslutits ur Academie française för att ha förkastat dess beskyddares, Ludvig XIV:s välde; han utarbetade planer för ett graderat skattesystem – närmast otänkbart i början av 1700-talet – och för fri utbildning för alla, både män och kvinnor.
Som han såg det var den enda möjliga framtiden, i Europas rådande tillstånd, ”ett nästan kontinuerligt krigstillstånd avbrutet av ett antal fördrag, eller snarare vapenvilor”. Europas suveräna makter, så som de för tillfället var utformade, skilde sig enligt honom inte från ”Afrikas småkungar, de olyckliga caciquerna eller Amerikas småhärskare”. Bland dem fanns inget som kunde beskrivas som ett ”tillräcklig mäktigt och permanent samhälle”. Det närmaste de hade kommit var den schweiziska federationen eller de nederländska staterna. Problemet, som han såg det, var att ”maktbalansen” i Europa efter westfaliska freden inte förmådde garantera den varaktiga giltigheten av några som helst fördrag. I detta avseende präglades den westfaliska freden, även om den var långt mer ambitiös och mer effektiv, av samma brister som alla tidigare (och senare) fördrag, såtillvida att den i likhet med dem lämnade Europas politiska organisation oförändrad. Inget löfte som en makt gav en annan kunde ha någon bestående kraft om de inte var underkastade vad Saint-Pierre kallade ”oupphörlig medling”. Och för att detta skulle ske måste det finnas någon mekanism för ständig förhandling, och det skulle ofrånkomligen kräva att Europas stater frivilligt underkastade sig något slags övernationell auktoritet. På basis av detta antagande föreställde han sig en framtida europeisk federation som han profetiskt kallade ”Europeiska unionen”.
Saint-Pierres union har, bortsett från hans antagande att Frankrike och Österrike för alltid skulle förbli de europeiska supermakterna, vissa saker gemensamt med den nuvarande. Även den skulle skapas genom ett fördrag, men ett som var underkastat ständig omprövning. Den var utrustad med en ”europeisk skiljedomstol” (som har vissa drag gemensamma med EU-domstolen). Varje medlemsstats utrikesaffärer skulle skötas inte av en enskild suverän, utan av ett råd, eller en församling, i vilket furstarna i varje medlemsstat skulle sitta. Detta, menade Saint-Pierre, skulle för alltid eliminera krigföring från kontinenten, och skapa största lycka för största antal, genom att slutgiltigt bevisa för furstarna att deras sanna intressen inte låg i konflikter, utan i vad han kallade bienfaisance, eller ”välgörenhet”, som var ett uttryck för den ”sympati” som alla mänskliga varelser som individer tänktes känna med varandra.
Allt detta hälsades av de flesta av Saint-Pierres läsare med en blandning av skepsis och löje. Av Voltaire beskrevs det som ”en chimär som lika lite kan existera bland furstar som bland elefanter och noshörningar eller vargar och hundar”. Leibniz, ironisk som vanligt, anmärkte att det påminde honom om ett ”emblem på en kyrkogård med orden: Pax perpetua (Evig frid); för de döda strider inte längre: men de levande har ett annat sinnelag; och de mäktigaste har ingen respekt alls för tribunaler”.
Den enda person som tog förslaget på allvar var Immanuel Kant. År 1795 skrev han det som blev den kanske mest inflytelserika texten om möjligheten av en världsomfattande eller åtminstone europeisk fredsfederation under den postnapoleonska perioden: Om den eviga freden. En filosofisk skiss (Zum ewigen Frieden. Ein philosophischer Entwurf). Denna text har setts som inspirationen bakom både Nationernas förbund och Förenta nationerna, som ett stiftelsedokument vid framväxten av den nya ”internationella rätten” vid 1800-talets mitt och för den nya disciplinen ”internationella relationer” fram till 1950-talet. Till och med Michail Gorbatjov nämnde den som en inspirationskälla i sitt tacktal för Nobels fredspris 1990. Men även om Kants mål var att säkerställa fred i världen, har hans mest uppenbara intellektuella arvtagare varit EU.
Saint-Pierres projekt, enligt Kants uppfattning, må ”ha förlöjligats av stora statsmän, och än mer av statsöverhuvuden, som pedantiska, barnsliga och akademiska idéer”, men dess grundläggande tes, att evig fred i Europa eller ett ännu större område bara kunde åstadkommas genom något slags federation, var oundviklig.
Liksom alla tidigare projekt för europeisk enhet hade detta emellertid en fundamental brist. I likhet med dem lämnade det de rådande regimerna inom Europa som de var. Det vill säga att enhet skulle ha blivit en fråga om tillämpning av lagen. Men för Kant var det uppenbart att om stater skulle inträda i vad han kallade en ”internationell borgerlig konstitution”, så måste de alla anamma samma typ av politiskt styrelseskick, och inte vilket styrelseskick som helst, utan det enda som enligt hans uppfattning i sista hand skulle göra en sådan konstitution tilltalande för alla stater. Detta kallade han den ”representativa republiken”, eller vad vi idag skulle kalla en ”liberal demokrati”. Dess avgörande drag skulle vara representation och maktdelning. Bara dessa kunde säkerställa medborgarnas två fundamentala rättigheter, som var (a) privilegiet att inte lyda några yttre lagar förutom dem som jag har fått ge mitt samtycke till och (b) att ingen medborgare kan vara bunden av lagen såvida inte alla är underkastade den samtidigt och på samma sätt.
Det stod emellertid klart för honom att vissa stater (särskilt Frankrike efter 1789) var bättre ägnade än andra att bli representativa republiker. För att säkerställa evig fred i en värld där inte varje stat är en liberal demokrati, måste de demokratiska staterna bilda en varaktig union tillsammans. Vidare, eftersom staternas utrikes och inrikes affärer är oupplösligt sammanflätade, gav detta varje stat rättighet – inte i den moraliska prioritetens intresse ”utan endast för sin säkerhet” – att ”av de andra kräva att de tillsammans med den inträder i en konstitution liknande den borgerliga, inom vilken vars och ens rättigheter kan säkerställas”.
De termer som Kant använde för att beskriva sin federation – ett ”folkförbund”, ”en internationell stat”, en ”universell statsunion”, en ”federation”, en ”konfederation”, ett ”partnerskap” – är många och förvirrande; men vad den än kunde tänkas vara i övrigt, så skulle den vara en fredlig, konsensusbaserad enhet, och alla som anslöt sig till den skulle göra det för att de såg att det låg i deras eget intresse, och naturligtvis skulle de göra det av egen fri vilja. Effekten skulle inte bli att sudda ut de skillnader som hittills hade varit orsaken till krig, utan att genom ”ökande kultur och ett gradvis närmande mellan människor” leda till ”större enighet om principer”. Federationen skulle slutligen resultera, inte som alla imperier hade gjort, ”i försvagandet av alla krafter”, utan i ”deras jämvikt under den livligaste konkurrens”.
Frågan var då: Hur skulle detta kunna åstadkommas?
Att motsätta sig en union var enligt Kant att förneka historiens vittnesbörd; men det rent mänskliga instrument som till sist skulle övertala alla den moderna världens stater att förenas var – liksom det hade varit för Saint-Pierre – handeln. ”Handelns anda”, skrev Kant, ”får förr eller senare grepp om varje folk, och den kan inte existera sida vid sida med krig, och förr eller senare behärskar denna anda samtliga folk. För bland alla de makter (eller medel) som tillhör en nation, är ekonomisk makt kanske den mest pålitliga när det gäller att tvinga nationer att eftersträva fredens ädla sak (om än inte av moraliska skäl)”. En sann union skulle alltså vara en union av handelsnationer, förenade i sitt gemensamma engagemang för sina medborgares grundläggande rättigheter och av säkerhetsskäl sammanbundna i sina egna intressen.
Kant ger inga specifika förslag om hur detta skulle uppnås. Två saker stod emellertid klart. För det första: bara en union ursprungligt framdriven av det ekonomiska samarbetet mellan liberala stater kunde åstadkomma en union som, samtidigt som den baserades på respekt för staternas rådande gränser och kulturella identiteter, inte desto mindre skulle innebära en frivillig delning av den suveräna makten mellan federationens stater.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Och för det andra: att bara en sådan federation vore förmögen att åstadkomma den typ av framsteg som mänskligheten, enligt Kants uppfattning, var ofrånkomligen engagerad i, med eller mot sin vilja. Eller för att formulera det annorlunda, och med bortseende från Kants metafysik: detta var den enda möjliga moderna internationella ordningen.
Allt detta sopades naturligt undan av Napoleon, av Napoleons vision (om man kan kalla det så) av vad han kallade ”Europas stora familj”, förenad i ett nytt slags franskt imperium, och genom framväxten av ett nytt slags nationalism efter 1815, som försökte smälta samman en tidigare föreställning om fäderneslandet, patria, som lojalitet mot ”lagar och frihet” med en kvasimystisk känsla för den egna identiteten som folk. För de nya nationalisterna var den postrevolutionära nationalstaten, som Hegel beskrev den, en ”alltigenom andlig entitet”, och en ”ande i sin substantiella rationalitet, och omedelbara aktualitet, och är därför den omedelbara makten på jorden”. Den var för sin överlevnad beroende av närvaron av en främmande och fientlig ”Andre”, och även om detta inte krävde (åtminstone inte för Hegel) någon konflikt med den ”Andre”, var konflikter nästan med säkerhet dömda att uppkomma, som de gjorde med förödande konsekvenser 1939.
Men möjligheten av en union av politiskt kompatibla folk förenade av handel skulle återupplivas av Benjamin Constant under efterverkningarna av de napoleonska krigen och på nytt av den store österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter efter första världskriget. Det skulle förstås krävas ytterligare ett halvt sekel av oupphörlig krigföring – när Europa till sist hade reducerats till samma grad av utmattning som kontinenten befunnit sig i 1648 – innan något som i hög grad liknade Kants ”kosmopolitiska rätt” återupplivades, i den ursprungligen föga lovande formen av Europeiska kol- och stålunionen 1959, som med en betecknande formulering av Robert Schuman – ännu en läsare av Kant – skulle ”göra krig inte bara otänkbart utan materiellt omöjligt”.
Trots alla sina växlingar har idén – eller idealet – om en europeisk union, som både ”historiens största fredsskapande projekt” och ett ”sofistikerat institutionellt uttryck för antiimperialism”, haft en mycket längre och mer kontinuerlig historia än vad som vanligen antas. Europeiska unionen är inte bara fullbordandet av ett projekt som generationer stadigt har trevat sig fram mot; den är också ett uttryck för en upplyst, utpräglat modern förståelse av ”europeisk kultur”. Vad som än händer under de besvärliga månader eller år som ligger framför oss, får vi inte låta den kollapsa.
Anthony Pagden är professor i statsvetenskap och historia vid UCLA.
Översättning: Jim Jakobsson