Inte var det hennes förtjusning i att barfota köra sina sportbilar alltför snabbt. Inte heller hennes förmåga att likt en svårfångad pojkflicksparfym flyta mellan älskare och älskarinnor. Eller mellan parisiska femtiotalsgryningar och maratonsittningar vid atlantkustens roulettebord.
I alla fall inte från början.
Det som i grunden fick en hel generation unga europeiska efterkrigstidskvinnor att förälska sig i Françoise Sagan vill jag tro var den första meningen i hennes debutroman. Den berättelse hon som artonåring plitat ner i en blå anteckningsbok sommaren 1953 och döpt till något så lakoniskt vackert som Bonjour tristesse.
"Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg."

Så löd den i Lily Wallquists öv...