”Men mamma, så där kan du faktiskt inte göra”, sade min son med skärpa i rösten. Orden föll för över tretton år sedan och vi befann oss i Berlin, dit vi rest för att gå i historiens fotspår.

I två dagar vandrade vi runt för att hitta nedgången till Hitlers bunker. Resan hade nämligen en speciell inramning: Det var vid den tiden inte länge sedan min pappa, och min sons morfar, gått bort i cancer och eftersom pappa – sitt starka intresse för 1900-tals historia till trots – aldrig reste till Berlin var färden till hans minne.

Då, år 2009, var platsen för den underjordiska bunkern inte tydligt utmärkt. Skälet var att man inte ville möjliggöra för nynazister att skapa ett spontant monument eller en ondskans minnesplats. Med hjälp av klipp på en sajt om historiska händelser fann vi så efter två dagars letande till slut nedgången.

Bredvid platsen växte en ymnig rosenbuske. När min son fällde sina ord hade jag precis nypt av en av blommorna och sagt att vi skulle torka den och lägga på morfars grav, som en symbol för att vi till slut hittade nedgången och för den resa till Berlin han så gärna velat göra. Men när min unge pojkes ord sjönk in släppte jag rosen till marken och förstod att jag hade överträtt en gräns. Och att det trots allt fanns tabu för vilkas åminnelse vi, oavsett om det är obetänkt, manifesterar.

Men idag har den gränsen dragits tätare och tätare runt oss, som ett slags intellektuell tvångströja av tabun. Letar vi tillräckligt länge kan alla historiska gestalter beslås med att ha överträtt den svenska värdegrunden om allas lika värde. Strävan efter renhet och krav på fullkomlighet är alltid en plikt att larma mot, för det är ingen frisk temperatur på en tidsanda.

Av betydelse är även att se vilka perspektiv som osynliggörs i denna fullkomlighetsdiskurs. Arabvärldens kolonialism och rasism är frånvarande, likaså den rasism som finns mellan klaner på den afrikanska kontinenten.

Västerlandets intellektuella kris blev till ett ovedersägligt och dystert faktum när bilder på hur statyer av Winston Churchill störtades till marken av okunnighetens pöbel kablades ut över världen. Kanske är det enbart statyer av Greta som kommer att passera nålsögat i framtiden?

Churchills ord i det avskedstal han höll i brittiska underhuset år 1955 behövs sannerligen i denna förvirringens, relativismen och förytligandets tid: ”svikta aldrig, misströsta aldrig, förtvivla aldrig”.

I enlighet med den andan behöver vi därför fler monument av stora och tongivande personligheter som stått i mänsklighetens tjänst. Själv tänkte jag bidra med ett förslag till den västerländska och svenska historieskrivningen: En staty av den kvinnliga prästen Margit Sahlin. Jag har redan sett ut platsen.

Stureparken i Stockholm är belägen ett stenkast från Sture­gatan 54, där Margit Sahlins livsverk, samtals- och mötesforumet­ S:ta Katharinastiftelsen, låg fram till år 2014. I Stureparken ska Margit Sahlin stå. Hon ska utföras i röd Vätögranit, med prästklänningen och korset runt halsen tydligt bearbetade. Ett monument över allt hon åstadkommit som svensk kulturpersonlighet och kyrklig pionjär. Och som en påminnelse om att hon och hennes verk varit på väg att falla i glömska.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

För när lokalerna på Sturegatan tömdes förstördes Margit Sahlins och Katharinastiftelsen enormt omfattande och innehållsmässigt rika arkiv genom att det inte sorterades och lades i kapslar på rätt sätt. En lång tid efter flytten syntes hålen efter den vackra mässingsskylten med stiftelsens namn i fasaden vid porten, som en ödslig symbol över ett kulturarv på väg att gå förlorat.

Men nu kommer Margit Sahlin inta parken med sin gestalt, evigt beständig i röd granit. På sockeln ska hennes motto huggas in: Radikal inåt – Radikal utåt. Orden kommer att levandegöra hennes genomgripande andlighet för kommande generationer: Att våga pröva nya tankar och möta andra med öppenhet och utan förbehåll.

Se där, det finns faktiskt fortfarande några västerlänningar som förtjänar att uppmärksammas i historiens strömmande brus.