örra året publicerade jag en bok, For Lust of Knowing – The Orientalists and Their Enemies. I den försökte jag presentera en historia över arabiska och islamiska studier i väst och samtidigt blottlägga felen och bristerna i Orientalism, ett verk från 1978 av den välkände palestinske litteraturkritikern och intellektuelle Edward Said.

Jag finner Saids Orientalism ytterst otillfredsställande. Men till att börja med, vad hävdas i hans bok? Här kan ett citat från inledningen till min bok vara lämpligt:

”Det är i korta drag följande: orientalismen, imperialismens hegemoniska diskurs, begränsar vad man i väst kan tänka och säga om Orienten och i synnerhet om islam och araberna. Orientalismen har legitimerat västvärldens intrång i och erövring av de arabiska länderna, och den skriver under på det sionistiska projektet. Även om Said inte är konsekvent när det gäller orientalismens ursprung, hävdade han i allmänhet att den hade sitt ursprung i verk av franska och brittiska forskare från sent 1700-tal. Den diskursiva formationen var emellertid inte begränsad till forskarna, eftersom även imperialistiska förvaltare, upptäcktsresande och romanförfattare deltog i eller föll offer för denna diskurs. Väst har monopol på möjliga sätt att framställa Orienten. Framställningar av Orienten rymmer undantagslöst antydningar om västerländsk överlägsenhet, ofta till och med uttryckliga hävdanden av den. Notera att det bara är möjligt att tala om framställningar av Orienten, då Orienten inte har någon objektiv realitet utan blott är en konstruktion av orientalismen. Orientalismen är i det typiska fallet essentialistisk, rasistisk, nedlåtande och ideologiskt motiverad.”

Som Said själv formulerade det: ”varje europé, när det gällde vad han kunde säga om Orienten, var följaktligen rasist, imperialist och närmast totalt etnocentrisk”.

Varför skrev Said denna bok? Han började sin bana som icke-politisk akademiker, med forskning fokuserad på dekonstruktiva läsningar av engelsk litteratur. Men på 1970-talet kände han att han inte kunde blunda för palestiniernas lidanden. Samtidigt förekom de mest groteska framställningar av araberna i pressen, liksom alla möjliga exempel på amerikansk aggression i Mellanöstern.

Orientalism förfalskade det förflutna i både stort och smått. Said gav en starkt missvisande skildring av de arabiska erövringarnas historia. Han uppvisade en nästan fullkomlig okunnighet i fråga om den brittiska imperialismens historia. Han hade en anakronistiskt sekulär och expansiv bild av universitetens karaktär i Europa före 1900-talet. I min bok begränsade jag mig till skevheter i Saids behandling av akademiska orientalister, men det skulle förvåna mig mycket om akademiska specialister i engelsk litteratur vore beredda att försvara hans bisarrt tendentiösa läsningar av sådana romaner som Sir Walter Scotts Talisman eller George Eliots Daniel Deronda.

 

VISSA ORIENTALISTER HAR naturligtvis bakomliggande syften eller agendor. Låt oss titta på Bernard Lewis och hans intellektuella bakgrund. På 1960-talet, när han var professor vid London University School of Oriental and African Studies, var han redan berömd för sina historiska studier över turkarna, araberna och islam. Sedan dess har han blivit än mer berömd eller beryktad. H ans böcker har sålt bra, och eftersom han skriver lättillgängligt har sådana verk som The Arabs in History, Islam in History och The Crisis of Islam influerat miljoner studenter och en större allmänhet. Han är också en välkänd sionist, en som försvarar Israels handlingar och ambitioner. Han har varit en ledande förespråkare för militär intervention i Irak. Han har varit mycket populär bland Washingtons neokonservativa och fungerat som rådgivare för Vita Huset. I en artikel i Atlantic Monthly myntade han uttrycket ”civilisationernas kamp”, ett uttryck som sedan återanvändes i titeln på en bok av Samuel Huntington, där något som Lewis uttryckt farhågor för i sin artikel förutspåddes, nämligen en kommande konflikt mellan islam och västvärlden.

Lewis för sin del hade studerat för två berömda orientalister (på den tiden hade termen ingen nedsättande biklang), Hamilton Gibb och Louis Massignon. Gibb, som undervisade vid SOAS, fick ett särskilt kritiskt omdöme i Saids bok, varför vet jag inte riktigt. Gibb var en framstående forskare som var ivrig att införa nya metoder i orientaliska studier. Han var också anti-imperialist och antisionist, lidelsefullt optimistisk om framtiden för såväl arabisk nationalism som arabisk forskning och en av de första orientalister som välkomnade studiet av samtida arabisk litteratur. Han menade att den västliga orientalismen snart skulle bli irrelevant, efterhand som araberna tog över analysen och tolkningen av sin egen kultur.

Vad beträffar Lewis andre lärare, Louis Massignon, var det inte långtifrån att Said i Orientalism kanoniserade denne franske orientalist som ett helgonlikt geni. Massignon, som främst skrev om sufisk mystik och arabisk filologi, hade inlett sin bana som entusiast för det franska imperieprojektet och arbetat för marskalk Lyautey i Marocko. Senare kom han emellertid att bli en glödande antikolonialist och i likhet med de flesta framträdande franska orientalister vid denna tid, däribland Jacques Berque, Vincent Monteil, Charles-André Julien, Régis Blachère, Claude Cahen och Maxime Rodinson, förespråkade han algeriskt oberoende och protesterade mot fransk tortyr av araber. Han grundade också Les Amis de Gandhi för att protestera mot det brittiska styret i Indien. Förutom att vara anti-imperialistisk var han också markerat antisionistisk, emellanåt rentav antisemitisk. Och han var en förfärlig fransk chauvinist.

 

EFTER ETT MÖTE med Ignaz Goldziher 1905 såg Massignon sig själv som Goldzihers intellektuelle och andlige arvinge, och sågs även så av Goldziher. Goldziher (1850-1921) var enligt den allmänna meningen bland fackmännen 1900-talets mest betydande, uppfinningsrike och inflytelserike orientalist. Goldzihers namn förekommer bara tre gånger i Orientalism, och hans verk, idéer och inflytande diskuterades inte av Said. Varför? Säkerligen beror det på att Goldziher – en ungersk jude som skrev på tyska, hade studerat al-Azhar, var passionerat proarabisk och ofta betonade den islamiska religionens dynamiska kraft – helt enkelt inte passade in i Saids tes om maskopin eller sammanflätningen mellan imperialism och orientalism. (Liksom inte heller de ledande tyska orientalisterna passade in.) År 1920 skrev Goldziher till en kristen arabisk vän i Mosul: ”Jag har levt för ditt folk och för mitt eget. Om du återvänder till ditt hemland, berätta detta för dina bröder.” Ett år senare var Goldziher död.

Goldziher var en samvetsgrann forskare, men hans lärare, den spektakuläre ungraren Arminius Vámbéry, var inte av samma sort utan i själva verket något av en charlatan. Men Vámbéry var en energisk aktivist mot imperialism och för den muslimska världens rätt att slippa västlig dominans. ”Ett konstitutionellt styrelseskick är ingalunda en nyhet inom islam, för något mer demokratiskt än den arabiske Profetens lära vore svårt att hitta i någon annan religion”, skrev han.

Och så vidare. Eller man kunde ha följt en alternativ silsila eller överföringskedja från Gibb tillbaka till Dennison Ross, den förste ledaren för School of Oriental Studies, och från Ross mycket snart tillbaka till de ledande tyska orientalisterna. Den kontinuerliga kedja genom vilken specialiserade kunskaper och färdigheter förts vidare kan spåras tillbaka till den ofantligt inflytelserike Heinrich Leberecht Fleischer och från honom tillbaka till Silvestre de Sacy (1758-1838). Går man ännu längre tillbaka i tiden finner man ett försvarligt antal orientalister, men ingen kontinuerlig kedja. Den förste verklige orientalisten var, tror jag, Guillaume Postel på 1500-talet, men han var en isolerad figur i sin tid. 1600-talet var en gyllene epok för orientalismen, men därefter kom en brant nedgång för detta slags lärdom under 1700-talet.

Det är för övrigt ett misstag att tro att Said var först med att påpeka att orientalister haft agendor och att han därför inledde en debatt. Jacques Waardenburg, Raymond Schwab, Anwar Abdalmalik, A. L. Tibawi och andra, däribland Bernard Lewis, var före honom på det området. Det är ju också naturligt för forskare att kritiskt granska sina egna metodologier, något som till exempel det moderna Storbritanniens historiker gör hela tiden, utan stimulans från någon polemik i stil med Orientalism.

Därtill kommer att gestalter som Vámbéry och Massignon, med sina öppna, rentav spektakulära agendor, var undantagsfall. Den banala, ospännande sanningen är att flertalet orientalister varit stillsamma forskartyper, ofta ytterst fromma människor som intresserade sig för sådana frågor som de östliga kristna kyrkornas syn på nattvarden och påskens datering, relationen mellan arabiska och biblisk hebreiska eller det bästa sättet att översätta den sufiska mystikens poesi. Det krävs ett betydande inslag av överhettad fantasi för att se dessa kufiska tråkmånsar instängda i sina bibliotek som ombud för imperialism, rasism och sionism.

NÄR DET GÄLLER de fördomsfulla orientalisterna – de som publicerade manifest, skrev debattartiklar, kritiserade politiker och så vidare – så var deras fördomar långt oftare till förmån för araberna och islam istället för mot dem. Detta är orientalisternas yrkessjukdom och har så varit i århundraden. Elie Kedourie stämplade till och med de flesta arabister som ohjälpligt komprometterade av sin kärlek till allt arabiskt. I det stora hela, med vissa flagranta undantag, har orientalisterna stått på de godas sida.

Saids Orientalism har dessutom riktat vår uppmärksamhet åt fel håll. Vem kan betvivla att det finns orientalism i nedsättande bemärkelse – en framställning av Orienten eller mer specifikt arabiska muslimer som korrupta, lata, dekadenta och så vidare? Ingen vid sina sinnens fulla bruk kunde förneka något sådant. Det har funnits och finns å tskillig rasism riktad mot araber och muslimer i den västliga kulturen, men de bästa platserna att söka den på är regeringsdepartement, militärkaserner, polisstationer, i Hollywoods filmstudior och slaskpressens redaktionsrum. Orientalism i nedsättande bemärkelse bubblar upp nerifrån – i skräpromaner, varietésånger, serieteckningar, gatugängens råa uttryckssätt, slagsmål på fotbollsplanen och filmer om fanatiska men korrupta terrorister. Det är ett mycket löjligt exempel på akademiskt snobberi att ge sig ut på jakt efter svaga antydningar till orientalism hos George Eliot eller Joseph Conrad, samtidigt som man förbigår Sax Rohmers och Dennis Wheatleys romaner. Genom att rikta fientlig uppmärksamhet mot intellektuella, konstnärer och framför allt akademiker anklagade Said dem som för det mesta stod på de godas sida, varigenom han förvandlade något som borde vara en seriös sociokulturell fråga till akademiskt käbbel.

Men oavsett om orientalismen manifesterades i något svårtillgängligt men fördomsfullt lärt verk, sådana som verkligen skrevs av till exempel Henri Lammens, eller om den visade sig i rasstereotyperna i Sappers skräpromaner om Bulldog Drummond, så är mitt intryck att betydelsen av denna kulturella orientalism för politiken och imperiernas historia hur som helst inte var särskilt stor. Imperialisterna – sådana som Cromer, Curzon och T. E. Lawrence – behövde inte orientalisterna och läste dem inte. Soldater i Sudan, gummiplantagechefer i Malaya och det brittiska styrets domare i Indien som saknade intellektuella ambitioner läste Frank Bucks Bring ’Em Back Alive, böcker om tiger- och vildsvinsjakt, och senare kunde de kanske nätt och jämnt ta sig igenom Somerset Maughams noveller. De som hade kulturella anspråk läste Homeros, Caesar, Cicero och Gibbon – vilket var vad Cromer, Curzon och Lawrence gjorde. Dessa klassiker spelade en avgörande roll för utformningen av deras idéer om imperiet. The Seven Pillars of Wisdom skrevs som ett slags homeriskt epos.

 

OM VI ÖVERGÅR till att titta på Saids kulturella fostran, så föddes han in i en kristen familj och uppfostrades i en till största delen sekulär omgivning. Han läste inte al-Bukhari, al-Ghazali eller Ibn al-Arabi. Jag tror att detta innebar att han hade svårt att acceptera islam. Det är sant att han skrev en bok med titeln Covering Islam, i vilken han fördömde förvrängda framställningar i västliga media, men det rörde sig främst om mediernas förvanskningar av araber, snarare än av islam. Hans fientlighet mot islam innebar att var blind för den politiska islamismens växande betydelse. Han var ovillig att erkänna islams nyckelroll i Mellanösterns historia. Detta var en huvudanledning till hans fientlighet mot orientalisterna. Han menade att de starkt överbetonat islams betydelse som politisk, social och kulturell kraft. Men idag, när man betänker khomeinismen, Hizbollah, Hamas, Det muslimska brödraskapet eller de talrika muslimska aktivistgrupperna och deras verksamhet, tycks det mig inte uppenbart att orientalister som Gibb och Goldziher, som betonade islams bestående dynamiska kraft och sociala roll, skulle ha haft fel.

Said var inte historiker, och hans kronologi håller inte. Hans främsta måltavla var Storbritannien och brittisk imperialism och orientalism, men han misstog sig på det brittiska imperiets kronologi. Han förstod inte att Storbritanniens huvudintresse under större delen av 1800-talet var att stötta det Osmanska imperiet. Först på 1880-talet började Storbritannien skaffa sig kvasi-imperiell makt och ansvarsställning i ett land, Egypten. Said skriver om ett ”imperieområde som på 1880-talet hade blivit ett obrutet stycke brittiskkontrollerat territorium från Medelhavet till Indien” (s. 169). Detta stämmer inte med fakta. Han har glömt bort det Osmanska imperiet, Iran och Afghanistan, som samtliga stod utanför britternas kontroll. Först vid slutet av första världskriget förvärvade Storbritannien något som kunde kallas ett imperium i Mellanöstern. Vad beträffar sammanflätningen mellan orientalism och imperialism så hade den brittiska orientalismen två glansperioder. Den första var på 1600-talet när Edward Pococke (1604-91) var en av giganterna inom den arabiska forskningen. Detta var vid en tid när Storbritannien inte hade något transmarint imperium att tala om, medan britterna däremot fruktade osmanernas makt, som fortfarande hotade Wien och kristendomen mer generellt, samtidigt som britterna också fruktade plundringarna och angreppen från Barbarkustens sjörövare. Tiotusentals britter togs till fånga och förslavades i Nordafrika under 1600- och 1700-talet. Den andra glansperioden för den brittiska orientalismen sträckte sig från omkring 1945 till 1970-talet – en tid när Storbritanniens inflytande i Mellanösten gick mot sitt slut och britterna drog sig tillbaka från Indien, Palestina, Egypten, Aden och Trucial States (nuvarande Förenade Arabemiraten).

Said gav inga föreskrifter om hur Mellanöstern och islam bör studeras. Snarare tycks han ha önskat att Mellanösternstudier skulle bli förbjudet område. I Orientalism postuleras en glidning av följande slag: att studera Orienten är att ge en framställning av den, och att ge en framställning av den är att dominera den. Som Christopher Hitchens skriver i ett nummer av Atlantic Monthly nyligen: ”Framför allt … måste man vara beredd att motsätta sig varje analys som på minsta sätt stödjer idén att utomstående inte är välkomna att studera andra kulturer. Långtifrån att försvara dessa kulturer från förfall innebär en sådan hållning i själva verket att de tillåts falla i händerna på förstockade och konservativa krafter för vilka allt hänger på bejakandet av en blind tro. Detta, och inte utforskningen av dess ursprung, kan sägas vara det egentliga problemet.”

 

FÖR ATT SAMMANFATTA: många vill att argumentationen i Saids Orientalism ska vara riktig. Det är naturligt när man tänker på de oförrätter Storbritannien gjort sig skyldigt till i Mellanöstern, från bombardemanget mot Alexandria 1882 via styckningen av de arabiska områdena efter första världskriget till undergrävandet av Mossadeq 1953 och Suezinvasionen 1956. Vi har naturligtvis också Storbritanniens mer eller mindre konstanta stöd till Israel. Därtill kommer att kritiskt vakna utomstående måste bli misstänksamma mot orientalisterna, med deras kvasimonopol på svårbemästrade språk och anspråk på specialkunskaper. Tanken på en betydelsefull koppling mellan imperialism och gammaldags forskning är tilltalande. Dessutom blir det så mycket intressantare att bedriva Mellanösternstudier ur ett Saidiskt perspektiv, eftersom man då sysslar med dekonstruktion och ifrågasättande. Att granska orientalisterna erbjuder då en njutning som påminner om detektivarbetet med att avslöja en konspiration. Akademiker saknar fö r det mesta politisk makt, men här tycker man sig kunna göra en insats, en insats som dessutom kan göras på biblioteket, för att avslöja den ideologiska bakgrunden till imperialism, rasism och sionism.

Men hur mycket man än önskar att tesen i Orientalism ska vara sann, så finns det avgörande fel och brister i de fakta och teorier som läggs fram till stöd för tesen. Många av felaktigheterna tycks rentav uppsåtliga, alstrade av en retorik frikopplad från verkligheten. Som 1700-talsbiskopen Joseph Butler skrev: ”Saker och ting är vad de är, och följderna av dem blir vad de blir: varför vill vi då låta oss bedras?”

Robert Irwin är historiker och författare till bland annat For Lust of Knowing: The Orientalists and Their Enemies (2006).