I facken hoppas man att krav på fler utbildningsår ska höja prestigen och löneläget för medlemmarna. För högskoleledningarna innebär fler studenter större anslag och fler tjänster för lärare och administratörer. Rektorerna får råda över större pastorat.

För studenterna är bilden mer sammansatt. Ju fler som tas in och examineras, desto större utbud och återhållande press på lönerna. Förlängning av utbildningstiden betyder att man lånar pengar under längre tid och tjänar pengar under kortare, vilket slår emot redan magra livslönekalkyler. Å andra sidan är ekonomi inte allt här i världen. Att fler studerar mer kan betyda att fler vyer vidgas och insikter fördjupas. Dessutom bör den allmänna växtkraften stärkas när de samlade kunskaperna växer. Fast det förutsätter att man kan sätta likhetstecken mellan fler manår i högskolan och allmän kunskapsstegring, och det verkar långt ifrån uppenbart. Sambandet är i varje fall inte linjärt.

För det första ser vi hur högskolan nu drabbas av ungdomsskolans brister. I början av året slog en grupp historiker larm om svaga språkkunskaper hos studenterna och bilden bekräftas i flera uppföljande reportage. Beskeden varierar en del när man frågar runt på högskolorna, konstaterar Språktidningen (augusti 2013): ”Men på en punkt är de oerhört samstämmiga: studenternas förmåga att tillgodogöra sig långa texter har avsevärt försämrats. Det säger varenda en, från de mest bekymrade debattörerna, till dem som kategoriserar debatten som ’alarmistisk’.” I samma artikel påpekar Linköpingsprofessorn Caroline Liberg att dessa studenter tillhör årgångar som ändå klarade sig ganska bra i de internationella jämförelserna mellan elever i ungdomsskolan. Numera går det sämre. ”Jag är orolig för hur det kommer att gå med de grupper som kommer till högskolan om fem tio år.”

För det andra tampas högskolan med ett anslagssystem, som är utformat som för att sätta dygden på prov. Ju fler studenter som blir godkända och tar poäng, desto mer pengar får högskolan från staten. Det skulle kunna fungera väl ifall någon annan stod för examinationen, men när man förfogar över den själv krävs ett orimligt stort mått av integritet för att man inte ska börja tumma på kvaliteten.

För det tredje ligger det i själva expansionens natur att kvaliteten sätts under tryck. I teorin kan det kanske gå att hålla samma nivå på utbildningen när 50 procent av en årskull läser på högskola som när det bara var 10-20 procent, men i praktiken blir det inte så. Lärarna kan inte ta sig tid för var och en, kunskapsskillnaderna växer och även om resurserna ökat räcker de inte till den sorts undervisning som är universitetens klassiska raison d’être. Staten beställer mycket mer än vad den är beredd att betala för. När entusiastiska utbildningspolitiker säger att det är fantastiskt att så många numera erbjuds vad som tidigare var förbehållet några få, stämmer det inte riktigt. Visst är det många fler som får, men det de får är i många fall något annat.

Med tanke på hur stora förhoppningar som fästs till högskolan, hur stora resurser den tar i anspråk, och hur betydelsefullt det är med goda universitet för graden av bildning, upplysning och civilisation i ett samhälle, är det hög tid att vi får en livligare och mognare diskussion om högskolans framtid. Att bara räkna platser blir för torftigt.

Axess ämnar dra sitt strå till stacken framöver och i detta nummer sker det genom en temaavdelning om fenomenet MOOC (Massive Open Online Courses), det vill säga det snabbt ökande utbudet av kvalificerade kurser på internet. I Sverige har distansutbildning haft ett ganska skamfilat rykte, men det blir annat ljud i skällan när de stora elefanterna från Princeton, Stanford och MIT ger sig ut i manegen. Det skapar oro för fanflykt från svenska högskolor och devalvering av svenska examina: Varför ska studenter gå på föreläsningar i Halmstad, Skövde eller Örebro när de kan sitta hemma och lyssna på stjärnor från Harvard? Med det väcker också hopp om teknikens och interaktivitetens möjligheter och tankar om att man kan få statens knappa kaka att räcka till mer.

Sannolikt får MOOC snabbare genomslag i USA än i Sverige, eftersom amerikanska studenter betalar för sin utbildning och kostnaderna skenar. Men även svenska högskolor gör klokt i att tänka efter före så att de kan göra något konstruktivt av det som kommer att ske. Idealet är ett universitet som ser individen och ger personlig vägledning till kunskap och växt. Det är optimistiskt att tro att just MOOC ska kunna förverkliga det. Å andra sidan har massuniversitetet redan gjort idealet till historia. Både bredd och djup behövs, och vägen framåt ligger i mångfald och differentiering.