Allt som oftast rapporteras det i me­dierna om försäljningsrekord på konstmarknaden. Inte sällan är konstnären ifråga död och köpet har skett under klubban på auktion. Ibland blir det en dokumentär om företeelsen där berättelsen om konsten framställs som mystisk, prestigefull och smått obegriplig. Efter att ha läst How To Collect Art vet man att toppnoteringar och gåtfulla skildringar av dyrgripar återspeglar en ytterst liten del av konstmarknaden. Majoriteten av alla de konstverk som säljs idag kommer inte att göra barnbarnen rikare eller vara i ropet om ett par år.

How to Collect Art kan sammanfattas som en generös steg-för-steg­-guide till att förstå konstmarknaden och som en invit till att inhandla konst. Ett kapitel ägnas åt konstinköp som kapitalplacering. Magnus Resch slår hål på alla myter om att konst skulle vara en robust investering, men förklarar också övertygande om hur man bör gå till väga för att få tillgång till det som skapas idag och som med största sannolikhet kommer att behålla sitt ekonomiska värde. I princip handlar det om att göra sig vän med fyra gallerier i New York, ha gott om pengar och att ta sig tid att förstå vad man investerar i.

”Resch skriver också att en konstnär som inte plockats upp vid 35 års ålder av någon av de stora aktörerna kommer aldrig att hamna högst upp.”

Han berättar också om hur förvånad han blev som 20-åring när han själv öppnade galleri och inte alls tjänade pengar eller sögs upp i härliga sociala sammanhang. Den mediala bilden av konstscenens glamour och rikedom stämde inte alls med verkligheten, och att försöka förstå den diskrepansen är något han har ägnat sig åt genom hela yrkeslivet. Resch växte upp i Schweiz, har doktorerat i ekonomi och pluggat business på både Harvard och London School of Economics. Han beskrivs som entreprenör, akademiker och författare. Idag bor han i New York, har 703 000 följare på Instagram och är definitivt en kändis i konstsvängen. Nästa år fyller han 40.

Boken är uppdelad i tio kapitel som förklarar till exempel hur man kan navigera i konstmarknaden genom att studera olika databaser som redovisar auktionsresultat. Upplägget är pedagogiskt, designen fungerar utmärkt och som läsare blir man matad med välstrukturerad information. Författaren bistår också frikostigt med berättelser om sina egna erfarenheter och möten. Varje kapitel inkluderar en lista på Dos and Don’ts och en Case Study. Det är inspirerande att få läsa om konstmässan 1-54 Contemporary African Art Fair, som startade 2013 London och helt tillägnas konst från den afrikanska kontinenten, liksom om det konstälskande paret Rosa och Carlos de la Cruz som började samla konst på 1980-talet och vars samling idag presenteras i en konsthall som bär deras namn i Miami.

Gallerier och konstnärer får var sitt kapitel. Gallerierna delas in i alfa, beta, gamma och delta. Det finns fyra alfa-, 500 beta- och 4000 gammagallerier. Och väldigt många gallerier som kan omnämnas som delta. De fyra supergallerierna är Gagosian, David Zwirner, Pace och Hauser & Wirth. Resch talar om dessa som ”The Holy Land”. De representerar vår tids mest omtalade konstnärer, har flera lokaler runt om i världen och är viktiga aktörer också på andrahandsmarknaden. De deltar alltid på bästa plats på de mest framstående konstmässorna och omsätter vardera runt en miljard dollar per år.

Konstnärer delas också in i grupper och skillnaderna mellan de olika kategorierna illustreras med utdrag ur några konstnärers cv. Ytterst få konstnärer kan omnämnas som superstjärnor. De absolut flesta är vanity– eller passion-konstnärer. Inget fel i det, tycker Resch. Alla ska finnas och han uppmuntrar att man köper konst från alla. Hans ambition är att beskriva utbudet för att man enkelt ska kunna förstå vad det är man satsar på. Han skriver också att en konstnär som inte plockats upp vid 35 års ålder av någon av de stora aktörerna kommer aldrig att hamna högst upp. Det är bra att påminna sig om att det i den här boken är konstmarknaden som står i fokus. Huruvida en konstnär känner sig lyckad på toppen av en härlig karriär behöver inte ha något med priserna på vederbörandes verk att göra.

Vidare slår Resch fast att det finns 15 rådgivare i världen som kan kategoriseras som alfa, resten är gamma. Han ger handfasta råd kring varför det kan vara värdefullt att anlita en konstrådgivare. Konstmarknaden är en nätverks­business. Om man behöver tillgång till konstverk och sammanhang, kan en rådgivare öppna dörrar, men när gamma-rådgivaren erbjuder en supergrej ska man dra öronen åt sig. Ett dylikt erbjudande betyder inte sällan bara att ledande auktionshus och toppaktörerna i branschen inte velat beblanda sig, och man gör klokt i att syna den påstådda dealen i sömmarna.

Även konstmässor delas in i kategorier och Resch klargör vad man kan förvänta sig på de olika platserna. Han uppmanar oss att köpa lokalt och berättar öppenhjärtigt om hur en försäljningsprocess kan gå till. Därtill slår han ett slag för att man bör engagera sig i museers vänföreningar och att se så mycket som möjligt. Han hamrar ivrigt in att det inte finns god eller dålig konst. Han uppmanar alla att tänka själva, att köpa det man gillar, oavsett vad andra tycker och betonar att man inte ska köpa konst för att tjäna pengar.

Konst ska man beblanda sig med för att det är roligt, för att ens engagemang adderar till konstscenen och ger mervärde till livet. Låter det pompöst? Jämför med vad intresset för sport eller gamla bilar kan ge och översätt det till konst. Konstigare än så är det inte. Lika lite som alla kan vara intresserade av Champions League kan vi förvänta oss att alla kommer att förälska sig i abstrakt måleri, konstmässor, videoinstallationer eller kolteckningar. Men boken slår ett slag för att konsten och konstens sammanhang precis som andra intressen verkligen kan berika livet. Resch är genomgående entusiastisk och låter citat av mer eller mindre kända konstsamlare pryda var och varannan sida. Konstvärlden framställs som initialt svår att förstå sig på, men också som spännande och ovanlig. Här finns excentriska personer, passion och mycket att lära.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Boken behandlar en internationell, vilket betyder främst amerikansk, konstmarknad. I en jämförelse är svensk konsthandel minimal. Mellan raderna kan man alltså utläsa att man i Sverige kan få mycket konst för pengarna. Här finns både högre konstutbildning och infrastruktur för att visa konst på gallerier­ och museer. Konstverken som skapas här borde varken vara bättre eller sämre än någon annanstans, bara billigare.

Återkommande poängterar Resch att konstsamlande kräver engagemang. Det tror jag stämmer – allt blir ju roligare ju mer man vet. Om man är på det humöret kan konst enkelt förpassas till avdelningen lyxprodukt tillsammans med klockor och juveler. Men jag vill påstå att det är skillnad på att köpa ett unikt konstverk av en nu levande konstnär och att anskaffa en massproducerad Rolex. Måste man förresten bli så engagerad att man kallas sig samlare? Inte då, Resch vill snarare att fler än färre ska handla och menar att alla delar av konstens vida ekosystem gynnas om det kommer in mer pengar.

Här och var önskar jag fotnoter. Författaren gillar att framhålla sig själv och sina och pågående projekt. Jag ifrågasätter inte att exempelvis Larry’s List som han var med och startade 2012, och som beskrivs som ”the leading art collector editorial and knowledge company”, erbjuder intressant och relevant information, men läsningen av How to Collect Art hade berikat oss än mer med bättre referenser. Trots det är den nödvändig läsning för alla som är nyfikna på att köpa konst eller har minsta intresse för att förstå konstmarknadens infrastruktur. Varje kapitel i den här färgglada tyngre pocketboken som erbjuder en lika inspirerande som pragmatisk genomgång, avslutas med en ruta som ger råd. I stort kokar dessa ner till devisen: Köp det du gillar, läs på, fråga om du undrar över något, se mycket och ha kul! Det är inget dåligt rättesnöre.