För första gången hör jag nu talas om, exempelvis, den pakistanske landsfadern Mohammad Ali Jinnahs syster, Fatima Jinnah, som kallades för ”republikens moder” och som var broderns närmaste rådgivare.

Fatima var utbildad till tandläkare i en tid då få kvinnor var yrkesverksamma. Som yngst i syskonskaran flyttade hon efter sin unge makes död in till brodern, lade ned tandläkarmottagningen och blev sin brors högra hand. Fatima närvarade vid alla dennes politiska framträdanden tills han, som Pakistans förste guvernör, gick bort 1948, ett år efter britternas utträde ur Indien. Långt senare ställde Fatima upp i det riggade presidentvalet 1965 och förlorade med snäv marginal mot militärchefen Ayub Khan, som hon rätt ut kallade för diktator.

Jag kan inte låta bli att undra hur ett kvinnligt ledarskap vid den tidpunkten hade kunnat förändra historiens gång. Eller hade makten korrumperat Fatima Jinnah, precis som den gjorde med Benazir Bhutto? Bhutto, själv dotter till en premiärminister, valdes 1988 som första kvinna i landets historia till just detta ämbete och överlevde såväl det patriarkala parlamentets misstroendeomröstning 1989 som ett militärt kuppförsök 1995. Till slut fälldes hon dock för korruption, avslöjad av ett halsband värt 1,5 miljoner kronor i ett schweiziskt bankfack.

Men som titeln antyder handlar inte Zakarias bok främst om de stora namnen. Istället är det ett vardagligt Pakistan som målas upp, där kråksång blandas med biltutor och slamrandet från grannens grytor i barndomens Karachi. Familjen kom som migranter från Indien och försökte upprätta en känsla av bombaysk hemtamhet i sin migrantenklav i den unga nationen.

Ingen av de andra kvinnorna i familjen förvärvsarbetade, och kanske var det uppväxten med tvillingbrodern som gjorde Rafia extra medveten om ojämlikheten i samhället. Eller kanske låg känslan i luften? Som under den där incidenten när hon var sex sju år gammal och provade rutschkanan i lekparken, ivrigt påhejad av mamma. Klänningen åkte upp av fartvinden.

Det var fullt med män runtomkring som bara stirrade. ”Det var sista gången jag åkte rutschkana”, minns hon och menar att liknande upplevelser ”skapade en miljö som gjorde mig medveten om att vara kvinna och lovligt byte”.

Den händelse som annars satte djupast spår var den familjetragedi det innebar att faster Aminas man tog sig en andra fru. På den tiden var polygami fortfarande ovanligt i Karachi och fastern fick utstå tjockt med skvaller när hon flyttade upp på övervåningen och började dela maken enligt ett varannan-vecka-schema. Vi får följa plågan av att vittra bort hela sju dagar i sträck – som både arbets- och barnlös var faster Amina förpassad till hemmets vrå, fånge i sin egen fantasi, påhejad av ljuden nedifrån.

Pakistans första kvinnorättsrörelse grundades under 1950-talet av hustrun till en vänsterprasslande premiärminister. När Hamida Bogras man Mohammad så småningom gifte sig med sin vita sekreterare, protesterade Hamidas överklassväninnor genom en social bojkott av alla tillställningar dit fru nummer två hade bjudits in. Uppropet ledde så småningom till en officiell polygamiutredning och eftergiften att hustru nummer ett måste ge sitt medgivande till månggifte. Detta skrevs in i landets första äktenskapslagstiftning 1961.

Men implementering är en annan sak, och faster Aminas protester mot ett andra äktenskap ledde ingenstans.

Bevittnandet av fasterns marginalisering blev en av grundpelarna till Zakarias feminism, som senare gav henne mod nog att bryta upp ur sitt eget arrangerade äktenskap. Zakaria blev bortgift till en amerikan som 17-åring på det villkoret att hon skulle få studera. Att studierna skulle bli så omfattande kom dock som en överraskning för omgivningen och halvvägs genom hennes juristexamen gick makarna skilda vägar.

Som jurist kom Zakaria att jobba med muslimska klienter som har råkat illa ut i USA under åren närmast efter 11 september- attentaten. Hon kände tidigt behovet av en ventil för sina upplevelser och började skriva. Idag är hon kolumnist för den engelskspråkiga dagstidningen Dawn i Pakistan och Al Jazeera i USA. Hon är även den första muslimska kvinna som sitter i styrelsen för amerikanska Amnesty International två perioder efter varandra.

Trots att kvinnorörelsen i Pakistan har funnits ett tag har den aldrig riktigt nått ner till en gräsrotsnivå, menar Zakaria. Vad som började som en protest bland överklassdamer stannade i de högre samhällsskikten, och utländskt bistånd till kvinnorätts-NGO:er har bara lett till att dessa har mist sin legitimitet bland en befolkning som efter 14 års krig mot terrorismen är misstänksam mot amerikanskt understöd av vad de än månde vara. Frånvaron av ett skyddande nätverk för kvinnor som far illa gör unga tjejer till lättare byten för extremistiska organisationer som Islamiska staten, enligt Zakaria.

Hon varvar det personliga med det historiska i sin framställning och lyfter bland annat fram incidenten bakom enandet av de indiska invandrarna, de så kallade muhajirerna, i Karachi. Det började med en ung flicka som ville ha en utbildning. Men en het aprilmorgon när Bushra Zaidi hand i hand med sina klasskamrater korsade gatan på väg till Sir Syed Girls College blev hon nedmejad av en buss.

Föraren, en ung pashtun från gränslandet mot Afghanistan, sade sig inte ha sett den stora mängden av skoluniformer. Bushra Zaidi dog på fläcken och när polisen vägrade att ta emot en anmälan blev hennes klasskompisar så upprörda att de gjorde något väldigt ovanligt och okaraktäristiskt: de iscensatte en improviserad protest.

Hon var muhajir och han pashto – en etnisk grupp som vid det laget kontrollerade stadens transportsystem och var ökänd för sin våghalsiga körstil. Flickornas demonstration slogs ned med ett sällan skådat polisvåld, och känslan av oförrätt ledde två dagar senare till muhajirernas överlägsna valseger i Karachi, den 18 november 1988.

Sedan dess har muhajirernas omdöpta Muttahida Qaumi Movement dominerat Karachis politiska scen och har av och till haft en viktig koalitionsroll i landets parlament. Muhajirerna har blivit erkända som en egen etnicitet, vid sidan av punjaber, balocher, sindier och pashtuner. Men det har varit en krokig väg. Under åren 1992 –94 decimerades partiets medlemmar under Operation Clean up, en så kallad antiterrorist-operation då Karachi intogs av armén, som införde utegångsförbud och började jakten på politiska opponenter.

MQM blev måltavlor på grund av sina planer på ett självständigt Karachi. Aktivisternas livlösa kroppar hittades senare dumpade i diken eller på ödetomter. Armén publicerade bilder på ”tortyrkammare” drivna av MQM för att rättfärdiga jakten på partiets anhängare. Minst ett par tusen människor beräknas ha fått sätta livet till. Och än idag behandlas partiet med misstro. Ledaren Altaf Hussain lever i exil i London och anklagades ifjol för pengatvätt, och så sent som den 11 mars i år utsattes partiets Karachikontor för en razzia med anledning av misstankar om att man gömde vapen. Attackerna mot MQM har lämnat fältet öppet för talibanerna, som alltmer har erövrat makten över 18-miljonersstaden under de senaste tre åren, menar Zakaria.

Hon tar oss med på skolbesök till Pakistans armé, vars perfekt klippta gräsmattor kontrasterar skarpt mot sophögarna och tiggarungarna i resten av landet. Vi får uppleva hur denna institution som har hållit landet i ett fast grepp och som har kultiverat sin image som nationens räddare bland landets unga, bland annat genom obligatorisk skolmemorering av olika hjältedåd i kampen mot ärkefienden Indien.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Vi får ett smakprov på Pakistans orwellska byråkrati i jakten på ett domicilt certifikat åt Zakarias bror, som behöver bevisa sin härkomst för att få göra slutproven i skolans nionde årskurs. Det krävs fyra dagars köande i den stekande solen utanför Sindhs hovrätt och avstickare för diverse olika verifikationsstämplar innan ansökan äntligen kan lämnas in.

Även Kashmir blir omnämnt, detta i samband med historien om 1990 års kidnappning av Rubaiya Sayeed. Sayeed var dotter till Indiens inrikesminister, och den som så ofta oproportionerliga responsen i det soldattäta Kashmir ledde till 300 demonstranters död.

Att läsa Zakaria är lätt och underhållande, och memoarboken kan ses som dels ett inlägg i polygamidebatten, dels ett personligt potpurri av pakistansk historia. Jag förtjusas av bekantskapen med kvinnor som aldrig har figurerat i verk jag har läst tidigare, men jag påminns också om hur Zakarias är en högst subjektiv bild av landet. MQM-rörelsen omnämns bara i positiva ordalag trots att ledaren Altaf Hussain gärna hotar meningsmotståndare med våld, och Zakarias syn på fattigdom avspeglar en sydasiatisk medelklassinställning.

Hon beskriver Karachis tiggare som tagna ur en scen ur filmen Slumdog millionaire. Att tillskriva gatubarn ligamedlemskap är ett lättvindigt försök till att kvitta den skuld som tynger samhällen med så hjärtskärande klyftor. I skrift kan det dock te sig en smula kallsinnigt.

Zakarias röst är dock viktig – inte minst på tidningen Dawns opinionssidor. Samtidigt lämnar hon mig med en känsla av att ibland överdriva. Jag upptäcker även faktafel i en av hennes krönikor. Vilket påminner mig om att man alltid måste lyssna till flera röster för att kunna bilda sig en balanserad uppfattning.