Redan då var presidentposten det tydliga karriärmålet för den kristdemokratiske politikern från Béarn vid Pyrenéerna. Karriärplaneringen gav begränsat utrymme för mer radikala reformer.

Reformer har en obehaglig förmåga att göra folk upprörda – inte minst inom det enorma, centralstyrda komplex som ansvarar för franska ungdomars utbildning, ett komplex som är ungefär lika heligt i Frankrike som sjukvårdens NHS är i Storbritannien. De flesta betraktar Bayrous insatser som begränsade. Ett försök att införa mer rättvisa villkor för privatskolor sköts efter en intensiv politisk strid i sank av konstitutionsdomstolen.

Sedan dess har mycket hänt. Det mest dramatiska är att Bayrou sänkte Sarkozy i det mycket jämna presidentvalet våren 2012. Han fick själv drygt 7 procent av rösterna i valets första omgång. Inför den andra rekommenderade Bayrou – liksom 2007 – sina väljare att lägga sina röster på socialistpartiets kandidat. François Hollandes segermarginal på 1,5 procent kan mycket väl vara Bayrous förtjänst.

En av konsekvenserna blev att Bayrou i juni 2012 blev av med sitt mandat i parlamentet i Paris. Hans lilla mittenparti Mouvement Démocrate har idag bara kvar två platser. Han hade representerat samma valkrets i nästan 20 år. De lokala borgerliga väljarna uppskattade inte insatsen i presidentvalet. Detta blev ett trist slut på en lång politisk karriär som framförallt har präglats av en stark lokalpatriotism. Bayrou citerar gärna lokala poeter och hävdar att just Béarn var Europas andra demokrati – efter Grekland. Det är ett budskap som knappast går hem på alltingets Island.

En annan konsekvens blev ett trängande behov av att förklara sig inför de borgerliga kamrater som han trots allt hade samarbetat med under hela sitt politiska liv. Åtskilliga sidor i Bayrous senaste politiska stridsskrift, De la vérité en politique, ägnas just åt ett försvar för hans stöd till Hollande. Bayrous argumentation bygger på ett grundantagande om att det är lättare att korrigera en misslyckad ekonomisk politik än att röja upp i ett träsk av korruption. Enligt hans bedömning var det just det valet Frankrike stod inför på våren 2012. Inget av de politiska blocken diskuterade landets problem på allvar. Ärlighet var en bristvara. Sarkozy riskerade att splittra landet genom åtgärder mot bland andra illegala invandrare. Bayrou hoppades att Hollande skulle kunna skapa en mer moralisk administration och trodde att den fullkomligt orealistiska ekonomiska politiken skulle förkastas av verkligheten.

I efterhand torde många hävda att priset för att slippa Sarkozy blev väldigt högt. Den nya socialistiska administrationen blev inte mindre dominerad av presidentens parti än den föregående. Skandalerna har inte uteblivit och den ekonomiska krisen känns förvisso mindre akut, men i grunden är läget snarare värre än bättre. Eurons öde är inte slutgiltigt avgjort, och därmed inte heller EU:s framtida inriktning. Det senare är kanske det allra allvarligaste för Bayrou, som är en mycket entusiastisk anhängare av det europeiska samarbetet.

François Bayrou betraktas av många som alltför övertygad om och uppfylld av sin egen storhet och betydelse. Han är en tacksam måltavla för karikatyrtecknare. Författaren anser sig vara minst lika intimt förbunden med nationens öde som Mitterrand och de Gaulle. Det märks ibland litet för mycket. Han är begåvad och ibland briljant, men han har ett besvärligt humör och han har tidvis svårt för att samarbeta. Mouvement Démocrate, det lilla parti han numera leder, har präglats av interna strider och återkommande avhopp. Mer eller mindre spektakulära nyrekryteringar har inte uppvägt det dominerande intrycket av oro och splittring. I likhet med många andra organisationer där ordet ”demokrati” ingår i namnet har man inom detta parti haft uppenbara problem med det interna medbestämmandet.

Bayrous mission har under senare år varit att frigöra mittenkrafterna i fransk politik från den dominans som utövats av UMP och det tidigare nygaullistiska RPR, respektive socialistpartiet (PS). Hans redskap har alltså varit Mouvement Démocrate, som bildades 2007. Tanken var att låta det ersätta det tidigare centerliberala UDF, där Bayrou också har varit ordförande. Gaullisterna i RPR lyckades dock förekomma honom och få med de flesta av parlamentarikerna, även de mer mittenorienterade, i det nybildade och snabbväxande, allmänborgerliga UMP. Detta UMP har sedan dess alltid kunnat locka med fler intressanta poster och större resurser än Bayrous blygsamma rörelse.

Bayrou har mycket energiskt hävdat att bara en regering baserad i politikens centrum skulle kunna ha den kraft som behövs för att ta tag i landets alvarliga strukturella problem. Förutsättningen för detta är ett nytt valsystem med starkare inslag av proportionalitet. Dagens enmansvalkretsar med val i två omgångar tvingar fram en polarisering som blockerar den samling i mitten som författaren eftersträvar. Det kan diskuteras om hans lösning skulle fungera i verkligheten. Samtidigt är det uppenbart att varken UMP eller PS hittills på allvar har försökt hantera Frankrikes grundläggande och omfattande problem.

Författaren må vara både självupptagen och hopplös som samarbetsingenjör, men han har trots allt dessvärre rätt i några grundfrågor. Även i den aktuella boken presenteras huvudkritiken mot dagens politiska klass på ett övertygande och kraftfullt sätt. Det är sant att inget av de ledande partierna har försökt presentera realistiska lösningar på Frankrikes ekonomiska problem. Statsskulden galopperar samtidigt som Sarkozys och Hollandes partivänner strider om minimala åtgärder ute i marginalen. Bayrou har rätt i att fransk politik lider akut brist på ärlighet och moralisk resning. Denna avsaknad av raka och ärliga besked bidrar till den brist på förtroende som har drabbat den politiska klassen. Dessutom skapar den ett allt större utrymme för extrema grupper på politikens ytterkanter – för både Front National och osannolikt arkaiska marxistgrupper.

Bayrou talar sig varm för två föregångare inom politiken som Pierre Mendès France och Raymond Barre. Dessa vann aldrig riktigt folkets hjärta, men de var betydligt mer ärliga än de flesta av sina nutida efterträdare. Mendès France var konseljpresident – i praktiken landets ledare – i ett drygt halvår i mitten av 1950-talet. Med tanke på Bayrous Europalinje är Mendès France en udda hjälte. Han röstade emot både Romfördraget och Europaarmén.

Raymond Barre var en nära medarbetare till den briljante men också hårt kritiserade presidenten Valéry Giscard d’Estaing. Till och med de Gaulle framhålls som ett gott exempel på politisk ärlighet, dock med en tydlig reservation för det föga hedrande cyniska dubbelspelet om Algeriet. Även de Gaulle talade med väljarna på ett respektfullt och ärligt sätt, och han använde sig av återkommande folkomröstningar. Det var, med andra ord, bättre förr.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Bayrou argumenterar för en seriös och långsiktig politik som skulle minska skuldberget och ge nya möjligheter för det franska näringslivet. Författarens egna motgångar under senare år visar hur svårt det är att utan de stora apparaternas stöd sälja detta budskap till väljarna. Hans 18 procent i presidentvalet 2007 talar å andra sidan för motsatsen: det går trots allt ibland till och med i Frankrike att få stöd även för en kärv och ärlig linje.

Bayrou ger en realistisk bild av de ekonomiska obalanser som förr eller senare riskerar att resultera i en verkligt allvarlig kris. Näringslivet måste sättas i centrum och inte mest av allt betraktas som en intäktskälla av alla ledande politiska krafter. Skattebördan och regelfloran måste reduceras drastiskt. Frankrike måste driva fram radikalt många fler företag som når en internationellt ledande ställning. Landet har stora möjligheter, men de föråldrade regelsystemen bromsar alltför ofta lovande projekt.

Bokens senare del är tyvärr mindre upplyftande. Här bekänner Bayrou sin klockarkärlek till EU och dess institutioner. Här saknas både distans och kritisk analys. EU är bra och kritikerna är mest korkade och fördomsfulla. Liberalismen från krisreceptet i bokens första del är också borta. Staten har en självklart ledande roll inom ekonomin. Här ansluter sig Bayrou också ängsligt till den klassiska franska synen på hur en modern ekonomi bör styras. Det är svårt att förlika sig med att det verkligen är samma författare som har skrivit dessa avslutande sidor. Fast ändå inte. Ett av Bayrous förslag i presidentvalskampanjen 2012 var att alla fransmän borde köpa mer franska varor. Detta är ju en föga liberal och i grunden inte ens praktiskt realistisk dellösning på problemen i en stor ekonomi i ett öppet Europa.