Sveriges väg in i Nato är i stora drag välkänd för de flesta som följt nyhetsflödet de senaste åren. Turerna var dramatiska och fick stort utrymme i medierna. Efter 200 år med fred och alliansfrihet gjorde Sverige en helomvändning och sökte medlemskap i Atlantpakten. Ett säkerhetspolitiskt skifte som vi kanske ännu inte riktigt förstått konsekvenserna av.

För mindre än tre år sedan fanns ett svenskt Natomedlemskap inte på kartan. Frågan hade diskuterats på seminarier, i antologier och rapporter framförallt sedan Rysslands annektering av Krim 2014, men knappast i Rosenbad. För Socialdemokratin stod Sverige som symbol för alliansfrihet, och partiet önskade status quo. Svenska Dagbladets journalister Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson undrar därför i Högt över havet vad som egentligen hände. Frågan är högst relevant.

Allt börjar med Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina den 24 februari 2022. Ett ögonblick i historien som förändrar mycket. I Europa omprövas det geopolitiska tänkandet över en natt, inte minst i Norden. Redan efter några veckor tycks Finland och statsminister Sanna Marin bestämma sig för att gå med i Nato. Man vill gärna ha Sverige vid sin sida, men det är inte avgörande. Den finska beslutsamheten sätter emellertid press på den socialdemokratiska regeringen, som önskar sakta ner tempot i beslutsprocessen. En så omvälvande politisk kursändring är ångestladdad och anses kräva noggranna förberedelser och genomtänkta argument. I diskussionerna nämns även en eventuell folkomröstning. Partiledningen är kort sagt inte översvallande entusiastisk över dilemmat man har hamnat i.

Försvarsminister Peter Hultqvist längtar absolut inte efter ett svenskt Natomedlemskap och skisserar i hemlighet ramarna för en separat försvarsallians mellan de två länderna. Men han möter ingen förståelse i Helsingfors. I boken citeras reaktioner från ledande svenska regeringsmedlemmar: ”Jävla Finland, nu måste vi kanske också gå med” och ”Vi kan inte bli det enda landet i Norden som inte är med”. Citaten illust­rerar tydligt det socialdemokratiska narrativet: Sverige tvingas in i alliansen på grund av Finlands agerande, och irritationen är stor över att geopolitiska tankefigurer styr och inte politiska överväganden. Den svenska regeringen förmår inte heller rubba den finska målmedvetenheten, och mindre än tre månader efter krigsutbrottet skickar Sverige och Finland in en gemensam ansökan.

Författarna summerar händelseförloppet koncist på ett par rader: ”Sverige gick med i Nato för att Finland gick med i Nato, och Finland gick med för att Ryssland började kriga. Det var vad som hände när den svenska alliansfriheten slutligen övergavs.” Så enkelt kan några ödesmättade månader i den svenska historien­ sammanfattas. En 200-årig strategi om alliansfrihet ligger i spillror på grund av förändringar i omvärlden som den social­demokratiska regeringen inte kunde rå på.

Det blir dock varken något snabbspår eller någon gräddfil in i alliansen, som man ursprungligen hade hoppats. Turkiet,­ och även Ungern, hade en annan agenda. Den långdragna processen med bland annat Koranbränningar, Erdoğandockor och karikatyrteckningar skildras också utförligt.

Bokens intressantaste del är emellertid den socialdemokratiska regeringens agerande, och samspelet med Finland, in­nan ansökan lämnas in. Vi får kanske inte så många nyheter, men brickorna faller på plats. Sakfrågan står självklart i fokus, men väl så intressant är inblicken i det politiska arbetet på golvet: möten, utarbetande av beslutsunderlag och informella samtal. Författarna blottlägger skickligt det politiska maktspelet i kulisserna, både i Sverige och Finland. Lägg till att inte bara Socialdemokratin utan även Sverigedemokraterna gör en helomvändning.

Kronologin styr framställningen. Författarna följer utvecklingen dag för dag, ibland timme för timme. Insprängt i den löpande texten finns historiska djupdykningar som sätter nuet i relief och ger perspektiv på utvecklingen. Högern önskade exempelvis inte medlemskap i Nationernas förbund under 1920-talet eftersom ett sådant ansågs tvinga Sverige att ge upp sin nationella suveränitet. När Atlantpakten bildades 1949 menade partiet fortfarande att kollektiv säkerhet var en dålig lösning. Sådana tillbakablickar inspirerar till reflektioner över hur historien verkar i nuet.

Det förflutna påverkar emellertid inte bara vår bild av nutiden utan även aktörernas. Förvisso är det över 200 år sedan Finland tillhörde Sverige, men de politiska och kulturella banden mellan länderna är starka. Under andra världskriget sträckte svenskarna ut en hjälpande hand till Finland, manifesterat i uttrycket ”Finlands sak är vår”. Tusentals frivilliga svenskar reste dit, en omfattande materiell hjälp skickades och tiotusentals finska barn kom till Sverige för att slippa krigets umbäranden. Under kal­la kriget fungerade Sverige som Finlands bro till väst. Men i Natoprocessen blir det ombytta roller. Nu går Finland i täten och håller i taktpinnen. Att lillebror plötsligt tar kommandot är ovant för den socialdemokratiska regeringen och bidrar möjligen till dess våndor och frustrationen i beslutprocessen.

Strömberg och Nilsson skriver historia mitt i steget, när bläcket på dokumenten knappt hunnit torka. Oftast är det dock svårt att få överblick utan tidsmässigt avstånd. Först när ett bygge är färdigt syns de stora linjerna.

Fördelarna med en genomarbetad beskrivning av det nutida är emellertid uppenbara. Vi får inblick i en central historisk händelse som vi just varit med om, vilket i sin tur gör det möjligt att reflektera över vad som hänt i närtid. Sedan är det förstås troligt att historiker om några decennier får tillgång till nya dokument och justerar bilden. Men huvuddragen i Nilssons och Strömbergs redogörelse övertygar. Deras resonemang är sansade och välbelagda.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Att bygga på intervjuer kan självklart vara riskfyllt, inte bara därför att folk kan minnas fel eller glömma. Av bokens fyrtio sidor källkommentarer framgår att författarna bland annat intervjuat personer som arbetat nära ledande politiker eller som exempelvis varit närvarande på möten i Socialdemokratins verkställande utskott. Utfrågningarna av politiker, tjänstemän, diplomater och forskare i Sverige och Finland är väsentliga framförallt för att belysa spelet i kulisserna. Egna iakttagelser tillmäts också betydelse. Visserligen saknas principiella resonemang om intervjupersoners trovärdighet och i vilken utsträckning de eventuellt­ lagt verkligheten till rätta. Författarna går emellertid omsorgsfullt till väga och säkerställer sina uppgifter från flera olika källor.

Historieskrivande journalister riskerar ibland att hamna i svängdörren mellan fakta och fiktion. I Högt över havet finns det också beskrivningar som möjligen saknar belägg. Magdalena Andersson ”suckade inombords” och tålde inte ”Kristerssons bekymmerslösa ton”. Ann Linde stirrade in i mörkret, undrade vad ryssarna höll på med och vad en svensk minister kunde göra. Men det är randanmärkningar. Denna sorts gestaltning av stämningar och känslor levandegör berättelsen och ger den en mänsklig dimension:­ viktiga ingredienser i den journalistiska reportagestilens genre.

Strömberg och Nilsson är förvisso mångordiga. Skeendets konturer hade framstått tydligare med färre detaljer och utvikningar. Likväl är boken ett kvalificerat journalistiskt arbete. I en intervju i Svenska Dagbladet sade Maggie Strömberg att ambitionen med boken var att ”komma så nära som möjligt och beskriva vad som hände”. Förvisso borrar författarna mer sällan genom det politiska händelseförloppets ytskikt. Men karakteristiken av insatsen är ändå för blygsam. Flera gånger förklaras insiktsfullt varför det hände och varför aktörerna handlade som de gjorde. Det är skickligt berättat, vederhäftigt och medryckande. Ja, ibland som en riktig blandvändare.