Jenny Strindlöv har gjort ett styvt journalistiskt arbete när hon under lång tid försökt tränga in bakom kulisserna i det romska parallellsamhället. Hennes bok Romani kris öppnar dörren till ett liv i utkanten, med påtvingad och självvald marginalisering och med ett alldeles eget rättssystem präglat av hederskultur. Strindlövs ambition är dubbel: dels att förstå logiken och självbevarelsedriften i den romska kulturen, dels att begripa sig på det svenska systemets uppmuntran av värderingar det tycker illa om.

Ska man i första hand skydda kulturen eller människorna i den? Frågan har legat och pyrt under ytan i många år, inte minst sedan ”zigenarna” blev ”romer” och en av fem nationella minoriteter i Sverige. Det går omöjligt att räkna alla de socialarbetare som varit involverade i olika verksamheter för att integrera romer.

Ett starkt minne jag själv har är från ett ungdomsprojekt i Malmö, där en romsk tonårskille kom inrusande på morgonen efter ett riksdagsval och glädjestrålande ropade: ”Soc vann!” Partiet eller förvaltningen? Samma sak, samma bidragsgaranti. I den stunden, om jag inte redan hade gjort det, insåg jag hur det moderna parallellsamhället kunde se ut.

Med statens och kommunernas i princip kravlösa finansiering av romskt föreningsliv, vars uttalade syfte varit att stärka kulturen och identiteten, har följt en ansamling av pengar och inflytande hos ett mindre antal släkter, som sedan skickligt argumenterat för ytterligare insatser mot rasism och utanförskap.

Romerna har så länge varit förföljda och illa sedda runtom i världen att dagens civiliserade länder inte vet hur de ska hantera dem som trots sin utsatthet tackar nej till att bli integrerade. Missförhållanden lämnas orörda när ängsligheten för att trampa fel tar överhanden. En tiggande kvinna utanför matbutiken kan hos många fortfarande framkalla en särskild blandning av irritation och skuldkänsla.

Det fina med Jenny Strindlövs bok är att den varken romantiserar vagabondlivet eller moraliserar över beteenden som kan synas upprörande. Trots att hon är starkt närvarande i texten är det den detaljerade sakligheten som stannar kvar. Bland alla starka känslor, ett evigt pågående drama med kärlek, svek, hot, kidnappningar, våld och utstötning, framträder också en världsbild som är alldeles självklar för de inblandade.

Att det samtidigt blir konflikter mellan det moderna och det traditionella är ofrånkomligt, och det är i den maktkampen som bidragsaktivismen blir tydlig med sin strävan efter status quo.

Hos varje minoritet, i varje subkultur, finns ett internt toppskikt, och bland romerna är det kris-männen. Det är de, krisinatora, som dömer i de interna rättegångarna, kris. Gemensamt för dem är att de är män, tillräckligt gamla och att de accepteras av gruppen som förnuftiga. De straffar och styr, dömer ut böter, stöter ut ur kollektivet, bestämmer vilket rykte som ska följa individen.

Det finns i högsta grad rationella skäl att kalla till kris och vända ryggarna utåt. Man undviker att göra en polisanmälan eftersom den som döms i svensk domstol kommer ut efter en tid och kanske kommer att vilja hämnas. Efter en uppgörelse i kris, med pengar och löften som smörjmedel, blir det däremot oftast lugn och ro.

Målen som tas upp handlar främst om moral och ordning, om att någon har brutit mot oskrivna, men allmänt kända regler. I Jenny Strindlövs berättelse dominerar skilsmässor, otrohet och dramatiska vårdnadstvister. Rättegångarna sänds live på nätet så att alla intresserade ska veta vad som gäller. Kris är på det viset ett kontrollsystem med vakthållning kring gränsen, både för det inom gruppen tillåtna och gentemot majoritetssamhället, icke-romerna, gadji.

En sak som man reagerar på när man läser Romani kris är förstås att detta parallella system tillåts leva vidare. Här finns så mycket som är besläktat med hedersförtryck och religiös fundamentalism, framförallt kvinnors underordning och föreställningarna om flickors ”renhet”. Det strängaste krisstraffet är inte böterna på hundratusentals kronor utan uteslutningen. Den som inte längre får resa vart som helst är oren och den som umgås med en sådan person blir själv smutsig.

Ingenting är värre än att förlora anseen­det inför den egna gruppen. Dess kultur är överordnad individens frihet.

Samtliga krismän som Strindlöv har kollat upp är dömda i domstol. ”Vi är bara människor, alla begår vi brott”, svarar en ledande krisinatori när han ska förklara hur hans position går ihop med hans snatterier, bokföringsbrott, bidragsbrott och häleri.

När falska fakturor, springnotor (över 80 000 kronor på en Malmörestaurang förra året) och tiggeriförbud hamnar i rubrikerna glöms gärna en annan sorts kriminalitet bort, nämligen barnäktenskapen och den uteblivna skolgången. Sedan Skånepolisens register över romer avslöjats 2013 blev det svårare att prata om faktiska problem, men denna vanskötsel och dessa övergrepp är nog det som etsar sig fast starkast när jag läser om bokens huvudpersoner.

En av dem, Silvia, går bara i skolan väldigt tillfälligt. Fjorton år gammal blir hon bortgift. Sådant är ju olagligt i Sverige, men å andra sidan producerade Socialstyrelsen för några år sedan broschyren Till dig som är gift med ett barn, så allting är i grunden förhandlingsbart. I själva verket behöver man inte heller förhandla, man gör som man vill, det blir ändå inga konsekvenser för andra än det drabbade barnet.

Jenny Strindlöv pekar på den uppenbara motsägelsen i den officiella retoriken om integration – och den gäller inte bara romer – där inkludering i första hand har handlat om att ge stöd åt bevarande av minoritetskulturen. Föreningsbidrag och projektpengar har skickats iväg utan närmare uppföljning. De romska projekten blir ofta positivt skildrade i medierna, också när de anställda och deltagarna tillhör samma släkt och har uppenbart egenintresse av att finansieringen ska fortsätta.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Ett sådant exempel är föreningen Vorta Drom i Helsingborg, som fått mer än fem miljoner från olika kommunala och statliga bidragskällor. Föreningens ordförande, anställd av kommunen för att arbeta med romsk inkludering, deltog i kris och uppmanade där folk att aldrig vända sig till icke-romer och svenska myndigheter.

I en nedlagd utredning om grovt bedrägeri uppskattade polisen att en romsk familj i Malmö mellan 2005 och 2020 hade tillskansat sig 111 miljoner kronor i bidrag till nio olika föreningar. Individer, som haft anställning i Malmö stad för att verka för romsk inkludering, har samtidigt medverkat i kris i kommunens lokaler. En av dessa personer, som nu sparkats från stadens eget RIKC, Romskt informations- och kunskapscenter, var under nästan 20 år anställd för att stärka romernas rättigheter. På Malmö stads hemsida läser jag att RIKC ”har utvecklat ett unikt koncept för att implementera den romska minoritetens mänskliga rättigheter på kommunal nivå”.

I det romska råd som Malmö stad inrättat är hälften av deltagarna dömda för brott. Flera är utländska medborgare, och flera sitter där som representanter för föreningar som inte tycks existera. Det ansvariga kommunalrådet säger att det skulle vara ”politiskt självmord” att lägga ner verksamheten.

Jenny Strindlövs perspektivrika bok visar att de som önskar sig integration inte finner mycket stöd i bestämmelserna om de nationella minoriteterna eftersom dessa ska ges förutsättningar att ”bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet”. Assimilering ska motverkas. Om ett romskt barn placeras i familjehem är det enligt Socialstyrelsen viktigt att det nya hemmet kulturellt, etniskt, språkligt och religiöst påminner om det gamla.

Särbehandling är således den övergripande principen i landet där det gärna talas om att alla bör behandlas lika.