Putte väntar ­otåligt på Håkan. De ska spela fotboll i Hammarbyhöjden – och Håkan som aldrig är sen. Var fan är han? Nu sticker jag!

Senare kommer Putte ihåg att en annan kompis i laget sa att han tyckte att han hade hört sirener från Kärrtorpsvägen. Det hade han. För när Putte kom fram till Bagarmossens skola nästa dag var flaggan på halv stång. Och då förstod han med ens varför Håkan aldrig kom.

På det tidiga 1970-talet fanns det inga krisgrupper och till den som eventuellt inbillar sig att de är fåniga kan jag intyga motsatsen. En dubbeltimme i tyska är inte rätt ögonblick för att få reda på att en kamrat har dött i en trafikolycka. Chocken satt i mycket länge i mitt unga sinne: obearbetad och gnagande. Jag hade behövt prata med någon som ville lyssna.

Femtio år senare ringer Johan och påminner om att det snart är just femtio år sedan den där ofattbara dagen. Ska vi träffas? Han, jag, Örjan, Putte, Micke, Peter, Janne och de andra. De flesta av oss hade inte setts sedan 1970-talet, men vi fann snabbt varand­ra. Och det där samtalet som jag hade önskat få hade – det stod alldeles klart när vi satt och pratade över ett glas öl – också de andra längtat efter.

I novellen Att döda ett barn skriver Stig Dagerman: ”Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår.”

Det är en nästan outhärdlig insikt. Men en gång om året, i april, träffas några män i 65-årsåldern och minns en 15-åring som inte kom fram till en fotbollsträning. Vi som fick bli äldre och som först nu börjat prata om ett sår som aldrig kan läkas.