Uku Masing var en poet med en häpnadsväckande intellektuell kapacitet. Redan vid tretton års ålder publicerade han sin första översättning och första egna dikt. Han blev tidigt professor i semitiska språk vid Tartu universitet och kom med tiden att behärska ett tjugotal språk, däribland akkadiska, hawaiianska och etiopiska. Han redigerade en nyöversättning av Bibeln till estniska och översatte en bred uppsättning verk av författare ur världslitteraturen som Matsuo Basho, Lucretius och Mäster Eckhart.

Hans första större volym poesi gavs ut 1935. Det kom att bli fler, men utgivningstakten påverkades negativt av den intellektuella repressionen under den sovjetiska ockupationen från och med 1940.

Masing drevs inte av fåfänga till att skriva poesi. Hans författarskap har beskrivits som en sorts religiös dagbok som beskriver en ensam människas existentiella törst efter mening och religiös extas. Han har jämförts med T S Eliot och Gerard Manley Hopkins. I dikterna pågår ett direkt samtal mellan författarjaget och Gud. Det är profetiskt, drömskt och symbolistiskt. Långa passager skulle kunna vara omtolkningar av Uppenbarelseboken eller passager ur Birgittas uppenbarelser. Traditionen är den kristna mystiken, tunt förklädd till en modernism som får resning och märg av författarens egensinniga integritet.

Men Masings poesi får också sin särprägel av att den hämtar färg från det estniska landskapet. Masing var uppvuxen på landsbygden under enkla förhållanden i en religiös familj. I hans poesi finns Gud bland insjöar, alar och pilträd, bland framjagande sommarmoln. Naturen är hos Masing en förutsättning för jagets uppgående i religiös extas. Han bodde tidvis ensam i en stuga i södra Estland, där han skrev sina episka och drömlika dikter (eller sånger, som han själv kallade dem); en poesi som, menar vissa, också stammar ur en djupt liggande, finsk-ugrisk, schamanistisk och halvt bortglömd tradition.

Bland poeterna från vårt östra grannland räknas han idag som en av de mest särpräglade.