Judisk teater har gamla anor. Det började med purimspel, purimshpil. Purim är en helg där man firar avvärjandet av den första antisemitiska stämplingen. Den ägde rum i det bibliska Persien då kungens rådgivare, den judiske ärkefienden Haman, avslöjades så som det beskrives i Esthers bok. Helgdagen firas med uppsluppenhet och teater. Ofta har det varit obetalbara föreställningar, där Talmudstudenter fått driva gäck med sina rabbinska lärare. Något i samma stil har man kunnat se på judiska bröllop, där gycklare uppträder till allmän gamman och raljerar ohämmat över mänsklig svaghet och samtidens smärtor.

Den traditionella jiddischteatern i dess moderna form växte fram i slutet av förrförra århundradet, då man uppträdde med både burlesk buskis och seriösa scenframställningar. I såväl Östeuropa som i emigrationens USA förblev språket jiddisch.

Andra världskriget innebar ett ödesdigert avbräck för den judiska scenkons­ten – även skådespelarna mördades skoningslöst av nazisterna, inte bara den mångmiljonhövdade publiken. Bland de som överlevde befann sig Shimon Dzigan och Jisroel Schumacher, vilka hade debuterat i Polen på 1920-talet. Dessa två satiriker bibehöll sin forna berömmelse, även bland judiska flyktingar i Sverige, men förmådde aldrig forcera några språkgränser. Inte kons­tigt med tanke på att deras scenmaterial var genomgripande judiskt, gärna med en folkloristisk prägel utan att fördenskull förlora sin satiriska sälta.

Utanför jiddischlitteraturen fanns tidigare inte mycket skrivet om denna komikerduo. Men nyligen översattes den israeliske forskaren Diego Rotmans bok The Yiddish Stage as a Temporary Home. Dzigan and Shumacher’s Satirical Theater 1927–1980 (De Gruyter Oldenbourg) från hebreiska till engelska.

Osökt för tankarna kring denna tradition till bröderna Marx och Seinfelds galenskaper. Frågan är om dessa kan mäta sig med Dzigan och Schumachers eftertänksamma dialoger som sker på ett oklanderligt och folkligt Lodzidiom, vilket idag är på väg att försvinna efter historiens katastrof.

Som så ofta i humorduor spelar den ene vilsen och bortkommen medan den andre aktören uttrycker en otålig visdom. Dzigan fick bli den professionelle schlimazeln, den tafatte olyckskorpen, en roll som han behöll in i det sista. Som i Einstein och Weinstein, där den kvicke Schumacher försöker förklara de mest komplicerade klurigheter för en ständigt missuppfattande Dzigan. Det blev en långkörare som spelades i deras tre hemländer – Polen, Sovjetunionen och Israel – med varierat innehåll och uppblandad med ironiska dagsaktualiteter.

Kabaré, miniatyrteater eller snarast kleynkunst – som det heter på jiddisch – var deras livsluft. Deras inspiratör och teaterdirektör var poeten Moshe Broderzon, som redan var en etablerad enfant terrible efter att ha satt igång Khalyastre, det rabulistiska gänget, vilket lät dränka finkulturen för att rinna rakt in i den revolterande jiddischkulturens blodomlopp.

Broderzons teatergrupp kom att heta Ararat. Det kunde uttydas som det bibliska berget från vilket återfödelsen efter syndafloden skedde. Men den entusiastiska publiken föredrog dess akronymbeteckning för ”Artistisher revolutsyonerer teater”.

Under sex år underhöll Dzigan och Schumacher Lodz, denna textilstad med nästan en kvarts miljon judar, de flesta tillhörande industriproletariatet som törstade efter denna typ av underhållning – duons sociala kritik: bitande satir och absurd parodi invävd i groteska gester och finurlig komik som gränslöst pendlade mellan tradition och avant­gardism. Stilen var även påverkad av modernistiska riktningar som rysk futurism och tysk expressionism.

Bitande satir och absurd parodi invävd i groteska gester och finurlig komik som gränslöst pendlade mellan tradition och avantgardism.

En bit in på 1930-talet flyttade kumpanerna till Warszawa där de inte bara drog fulla hus utan även väckte censurens uppmärksamhet. Den polska regeringen hade ingått en ickeangreppspakt med det nazistiska Tyskland och när paret hånade Tredje riket ingrep myndigheterna. Strax före andra världskrigets början spelades sketchen Nadir un veyn nisht (”Ta’t och gråt inte”). Fångade i fällan Polen avundades de i en scen de flugor som fick flyga fritt ut i världen.

När tyskarna anföll flydde de österut mot Sovjetunionen. De blev insläppta men måste bemästra en annan censur: de tvingades att framföra indoktrinerande verk. Det gällde nu att håna den reaktionära religionen. Likväl lät sig publiken entusiasmeras. Dzigan berättar i sina jiddischmemoarer Der koyekh fun yiddishn humor (”Jiddischhumorns kraft”), att han icke förty virvlade runt i chassidiska danser – förbjudet i det antireligiösa Sovjet.

År 1942 arresterades de, beskylldes för spioneri åt tyskarna, placerades i ett fångläger i Gulag och släpptes först 1946. Inte förrän nästkommande år tilläts de att återvända till Polen.

Knappt hann de anlända till det gamla hemlandet förrän deras överlevande publik jagade upp dem på tiljorna. Man ville återse förkrigssuccéerna. Det blev känslosamma möten. Dzigan skriver i sina memoarer att auditoriet endast består av ”döda människor och vi gråter bara – allesammans”. Polen var en stor judisk begravningsplats. Redan hade folk börjat emigrera efter återkommande po­gromer, drivna av en längtan att starta ett nytt liv bortom detta sorgens land.

Dzigan och Schumacher hann dessförinnan med att medverka i en hjärtknipande film, den sista på jiddisch i Polen, med överlevande barn. I Unzere kinder, ”våra barn”, hör man ungar berätta om sina krigsupplevelser. Ömsom framför Dzigan och Schumacher sin dramatiska konst, ömsom språkar de med barnen som bättre än skådespelarparet gestaltar ohyggligheterna de genomlevt. Den kommunistiska regimen förbjöd detta upprivande stycke och beslagtog rullarna. Först ett tiotal år senare återfanns en kopia av filmen.

År 1949 övergav de tu Nekropolen och styrde sin kosa mot Israel. Här fick de åter stånga sina pannor blodiga mot en ny och dråplig censur. För den unga hebreiska staten var jiddisch ett pariaspråk. Under landets första år förbjöds teaterföreställningar på jiddisch. Dessa kunde till en början bara framföras i avsides belägna lokaler, trots duons oslagbara popularitet. Sakta infördes censurlättnader, men ändå bemöttes deras jiddischspel med allehanda svårigheter.

Självklart fortsatte de med sin satir. De hade ju i sin ungdom varit marxistiskt anstrukna. Landsfadern Ben Gurion begabbades, liksom Golda Meir, ”rege­ringens ende man” och andra israeliska uppenbarelser som ikläddes jiddischkulturens narrkåpor.

Under Heliga landets danande år fick de två Lodzskådisarna skrattarna på sin sida – mer än den ännu ofullgångna hebreiska teatern. I det judiska hemlandets nationalistiska yra kom de två paradoxalt nog att få spela rollen av en exilteater. Den sekulära jiddischkulturen grodde likt ett satiriskt ferment och jäste lika frodigt i den hebreiska myllan som en gång i det judefientliga Förkrigseuropa.

Schumacher slutade sin bana redan 1961, medan den folkkäre Dzigan höll igång tills han 1980 förenades med sin stora himmelska åskådarskara. Kleynkunst i jiddischtappning hade nått sin höjdpunkt.