”Verkligheten överträffar satiren”, säger man ibland. Det händer också att man citerar den gallsprängde romaren Juvenalis, som konfronterad med tidens dumhet ansåg det ”svårt att inte skriva satir”.

Det sistnämnda verkar emellertid inte stämma, sett till större delen av den globala författarkåren. Under en ganska lång tid i det nära förflutna tycktes det litterära systemets tryck­utjämnande funktion närmast ha kollapsat. Med det menar jag att vi hade ett kulturklimat som bokstavligen skrek efter att satiriseras, men att ytterst få författare antog utmaningen.

Det var lätt att fantisera om verk som borde skrivas: en ironiskt leende sedeskildring som tog temperaturen på det samtida universitetet? Eller kanske en fantasi av Jonathan Swifts typ, i vilken samhällsreformatorer på en svävande ö lever isolerade från resultaten av sitt nytänkande?

Till slut har i varje fall marknaden korrigerats, som alltid sker i fall av uppdämd efterfrågan, och verk av detta slag har börjat produceras i lite större skala. Ändå ter de sig som något av en besvikelse. Kanske är det en effekt av att dessa böcker inte kommer ut förrän den allmänna stämningen redan börjat förändras, om än med påtaglig ojämnhet.

Möjligen har författarnas tystnad lett till att den litterära satirens roll tagits över av de sociala mediernas folkliga kreatörer av förlöjligande bildcollage och skriftliga yttranden med om möjligt ännu lägre teckengräns än denna spalt. Men jag tycker mig också ana något annat i två av fjolårets romaner.

När den thailändsk-amerikanske Tony Tulathimutte i Rejection skildrar ett studentkollektiv som slår knut på sig självt och släpper normala fordringar på logik för att visa sin politiska medvetenhet, eller när fransmannen Patrice Jean i La vie des spectres skildrar reaktionerna på ett fingerat hatbrott, hamnar romanernas berättare i likartade konstateranden: att det nästan inte går att redogöra för den samtida mentaliteten utan att misstänkas för att överdriva. Kort sagt: att verkligheten överträffar satiren.