Vinets gud är förstås ständigt aktuell­, men att just han skulle spela huvudrollen under de olympiska spelen 2024 hade man kanske inte räknat med. Jag tänker förstås på tablån från invigningen, där ett antal personer, några med mycket kosmetika, sitter uppradade längs vad vi här i hyperboréernas trakter skulle kalla långbord. Det satte Bacchus på kartan, eller – för att tala Olympens språk – Dionysos, dagen till ära kroppsmålad i smurfblått.

”Decennier av diskussion om intertextualitet var som bortblåst. Tablån rymde EN dimension. Basta!”

Runt denna Cène en scène sur la Seine uppstod nya, övernationella, lag: de som provocerades av tablåns anspelningar på Leonardo da Vincis Nattvarden (La Cène på franska), de som såg en sådan reaktion som alltför lättkränkt, de som ansåg att udden borde ha riktats mot islam. Och så den snabbt växande skara som upplyste om att kopplingen till Nattvarden var felaktig. Varje bildad person kunde ju se att tablån föreställde en romersk backanal! Enligt de mest bildade/aktiva på X, var tablån en anspelning på en helt annan målning, Gudarnas gästabud av 1600-talsmästaren Jan van Bijlert. Den glorifierade personen vid långbordets mitt som misstagits för Jesus var i själva verket Apollon. Uppmärksamheten runt La Cène försatte till och med invigningens Conciergeri täckt av blod och halshuggna Marie-Antoinetter i skuggan – en påminnelse om att det överallt svävande budskapet om alla människors lika värde är en försäkran med begränsningar.

Att tablåns titel direkt anspelade på Nattvarden, att bilden uppvisade uppenbara likheter med Nattvarden, att vissa medverkande själva pekade på Nattvarden, båtade föga. Decennier av diskussion om intertextualitet var som bortblåst. Tablån rymde EN dimension. Basta!

Invigningsregissören Thomas Jolly försäkrade att avsikten inte var att kränka någon, vare sig religion eller annat. Det kan säkert stämma. Det mest överraskande med bilden är ändå att inte ens fransmännen kommer undan den förutsägbarhet som man förväntar sig av en OS-invigning, i detta fall samtidsreligionens bekännelse till mångfald och tolerans – med undantag för Marie-Antoinette då.

Men ceremonin rymde verkligen också överraskningar. Som att få se riktiga cancandansöser eller Céline Dion sjungandes Hymne à l’amour från Eiffeltornet. Eller extremelegansen när Axelle Saint-Cirel glider samman med både Marseljäsen och Trikoloren på taket till Grand Palais. Bitvis var det som att läsa en turistguide från tidigt 1970-tal. Det är vad man kan kalla provocerande. Och underbart.

För oss som tillhör den silent minority som inte finner något intresse för idrott, ens när den kläs i antik toga, är dessa invigningar och avslutningar oavsett provokationsnivå en välsignelse. Som kulturella speglingar är de svåröverträffade – i den meningen är långbordets Apollon ständigt närvarande. Vem kan glömma Mos­kva-OS Misja 1980, björnen som fällde en tår, en jättemosaik­ formad av en trupp drillade Sovjetmedborgares rörelser. Det är en kollektivkonst som bara totalitära stater är mäktig, liksom det samordnade välkomsttrummandet från Peking 2008. USA lyfter tvärtom fram individen. Nu senast var det Tom Cruise som tog stafettpinnen och showen från fransmännen genom att flyga ned från taket på Stade de France, för att sedan motorcykla till 2028 och Los Angeles, en stad som inledde med en flygande man även senast man stod värd, 1984. Till skillnad från Ikaros väljer dessa individua­lismens hjältar dock att flyga nedåt istället för uppåt. Så är USA också ett land som kan mycket, men sällan överraska.

Cancan i all ära, frågan om det ändå inte är London 2012 som vinner guld i OS-inramningar. Humoristiska blinkningar som James Bond med drottning Elizabeth på en helikoptertur, eller Mr Beans 15 hundradelar av världsberömmelse, glittrar fortfarande. Vem som är humorns gud är dock oklart. Humor är svår att förena med all religiös trosvisshet – inklusive den på Olympen. Men med eller utan gud, om någon så är det humorn som dränker både Bacchus och Apollon. Med hästlängder.