I min förra artikel, Axess 7/2011, visade jag hur William Butler Yeats mötte den neobysantinska arkitekturen i Stockholms stadshus och mosaikerna i Gyllene salen. De inspirerade honom till ny diktning. Tre år efter Stockholmsbesöket, i september 1926, skriver han ”Sailing to Byzantium”, den första av två dikter med bysantinska motiv. En dikt i jagform, en av Yeats många där jaget är diktaren själv, sådan han ser sig, sådan han vill bli sedd, sådan han – i diktens form – förvandlar sig till. ”Sailing to Byzantium” handlar om åldrandet, om kropp och själ i konflikt med varandra, och om försök att övervinna den konflikten. Men det är framför allt en dikt om nya möjligheter för dikten och diktandet, om upptäckten av en ny sång.

”Sailing to Byzantium” är en av Yeats...