I Sverige är den ihärdige och passionerade bokförläggaren Örjan Gerhardsson på Bakhåll sedan åtskilliga år sysselsatt med att publicera Kafkas samlade verk. Hittills föreligger 17 av planerade 18 volymer, allting i översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren.

Men Kafka var också tecknare, en skicklig och expressiv sådan. De efterlämnade teckningarna har dock haft svårare än det efterlämnade författarskapet att nå offentligheten. Länge var bara ett drygt dussin teckningar överhuvudtaget kända. Senare ökade mängden till ett fyrtiotal. Men situa­tionen ändrades drastiskt först år 2019. Då tillgängliggjordes en mängd teckningar som hade tillhört Max Brod, Kafkas vän, författarkollega och (som det blev) storsigillbevarare.

Tillgängliggörandet möjliggjorde ett praktverk utgivet på Verlag C H Beck, i en första upplaga 2021 och i en andra 2022: Franz Kafka – Die Zeichnungen. Boken omfattar 368 sidor och innehåller 229 återgivna bilder. Dess redaktör är Andreas Kilcher, som har skrivit en kort men innehållsrik introduktion apropå de publiceringsvanskligheter som så länge förelåg och som dessutom jämte Judith Butler bidrar med en essä om Kafkas bildvärld. Avslutningsvis erbjuder praktverket dessutom en omfattande ”beskrivande verksförteckning”, upprättad av Pavel Schmidt.

Historien om publiceringsvanskligheterna beträffande teckningarna saknar inte dramatik. I sitt omsider så berömda testamente uppdrog Kafka åt Max Brod att se till att allt i hans konstnärliga kvarlåtenskap brändes, såväl ”skrivet” som ”tecknat”. Brod utförde inte detta uppdrag. Kafkas skrifter utgavs efter hand, så dock inte teckningarna. Första gången sådana nådde offentligheten var som illustrationer i en biografi över Kafka som Brod hade skrivit och som kom ut 1935. Här fanns två teckningar och sex ”skisser”. Brod skrev med åren en rad böcker om Kafka, och då använde han måttfullt nya teckningar och ”skisser” som illustrationer. Hans planer på att så småningom ge ut en ”Kafka-Mappe” med allt tecknat förverkligades aldrig. Och andra intressenter av ett dylikt företag höll han på behörigt avstånd från materialet.

”Men vad är det Kafka tecknar? Först och främst människor, enskilda eller i grupp, ansikten, fysionomier, stundom människor som blir närmast djuriska.”

Max Brod hade i sista stund före nazisternas förvandling av västra Tjeckoslovakien till ett tyskt protektorat i mars 1939 flytt med Kafkas kvarlåtenskap i en koffert. Via Istanbul kom han till Tel Aviv. Här blev koffertens innehåll kvar till 1956. Brod oroade sig i samband med Suezkrisen för materialet och flyttade det till Schweiz, till fyra bankfack i Zürich. I bankfacken vilade Kafkas papper tryggt ännu när Brod 1968 gick ur tiden. Utkorad att ta hand om hans kvarlåtenskap, som alltså rymde Kafkas kvarlåtenskap, blev hans sekreterare Ilse Ester Hoffe, som kom att vaka över teckningarna med än större stränghet än vad Brod hade gjort.

Hoffe levde till 101 års ålder och dog 2007. Därvid utbröt en rättstvist. Ägde Hoffe Brods (och därmed Kafkas) kvarlåtenskap, eller hade hon bara förvaltat den i väntan på ett av Brod önskat överlämnande till Israels nationalbibliotek? Hoffes döttrar Eva och Ruth hävdade att Ester Hoffe ägde den, Israels nationalbibliotek att hon endast hade förvaltat den. Ärendet vandrade från lägre juridiska instanser till högsta instans. Till sist fick Israels nationalbibliotek rätt, och den 4 april 2019 kunde representanter för den vinnande parten i tvisten tömma de fyra bankfacken i Zürich och medföra de papper som fanns i dem till Jerusalem. Möjligheten att utge en ”Kafka-Mappe” uppstod.

Men vad är det Kafka tecknar? Först och främst människor, enskilda eller i grupp, ansikten, fysionomier och fysionomier i interaktion, stundom männi­skor som blir närmast djuriska eller ännu oftare till icke- eller semimänskliga fantasivarelser, människor krympta till streck eller groteskt uppsvällda, människor böjda eller vinklade i orimliga kroppshållningar. Påtagligt är Kafkas intresse att fånga kroppar i rörelse, att i en bild kunna frysa en rörelse, ett intresse som ter sig tidsenligt under filmkonstens pionjärperiod och futurismens glansdagar. Någon gång förekommer mer konventionella resemotiv, som Goethes trädgårdshus i Weimar, eller ornamentslingor invävda i handskriven text.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Jag fäster mig vid några bilder som är tecknade på eller på baksidan av reproducerade fotografier av författarkolleger. Själva reproduktionerna har Kafka skurit ut ur en katalog från S Fi­scher Verlag, närmare bestämt Verlags-Katalog 1886–1900. Ett av fotografierna visar Gabriele D’Annunzio, en italiensk symbolistisk författare och legendarisk pilot som Kafka hade sett under en flyguppvisning i Brescia. I ett hörn av fotografiet har Kafka tecknat D’Annunzios ansikte och därvid uppenbart eftersträvat att understryka den avbildades kraftfullhet. Ett andra fotografi visar den österrikiske diktaren och dramatikern Arthur Schnitzler. På baksidan av det fotografiet finns en teckning av en kvinnogestalt i kappa och hatt, en söt och elegant person återgiven just när hon tar ett steg mot betraktaren.

Det tredje fotografiet är kraftigt beskuret men visar åtminstone något av en svensk författare, Ellen Key, som kring sekelskiftet 1900 fick åtskilliga böcker och skrifter översatta till tyska. Just förläggaren Samuel Fischer skulle 1902 komma att ge ut hennes magnum opus Barnets århundrade i översättning av Marie Franzos. På baksidan av detta tredje fotografi finns en teckning av en man som balanserar på ett starkt sluttande tak. Kanske utgör det motivet ett slags existentiellt självporträtt. Varför Ellen Key har inspirerat till en sådan bild må Axessläsare grubbla över.