Sex röster från Tel Aviv och Jerusalem
Start-up-nation
Meir Brand spanar mot mer än en horisont. Utanför hans fönster högt upp i Electra Tower breder miljonstaden Tel Aviv ut sig. Men som chef för israeliska Google riktar han också blicken mot forskningsfronten, och han har väckt uppseende när han tänkt högt om en inte så avlägsen framtid när den fysiska och digitala världen smälter samman.
Fast det åtta våningar och 8 000 kvadratmeter stora kontoret, som har inretts av schweiziska Camenzined Evolution, signalerar inte bara high tech. Receptionens trägolv böljar i mjuka, organiska former, det står apelsinträd vid kaffeborden och vårt mötesrum har fönster med balkonglådor mot korridoren. Alltsammans ska signalera modernitet med mänskligt ansikte.
Brand förekommer flitigt i debatten och är en av dem som personifierar Israel som start-up-nation. Så heter en bok om det israeliska entreprenörskapsundret, utgiven 2009, och man stöter på begreppet överallt.
Som språkrör är Brand dubbelt meriterad. Dels har Googles utvecklare i Tel Aviv och Haifa bidragit med imponerande innovationer, dels satsar företaget hårt på att profilera sig som good corporate citizen. En av högkvarterets åtta våningar upplåts till projektet Campus Tel Aviv, som erbjuder vägledning och utvecklingshjälp till förhoppningsfulla men inte riktigt flygfärdiga start-up-företagare.
Entreprenörskapet går som en röd tråd genom hela den israeliska statens historia, menar Meir Brand. Till en början gällde det att bygga institutioner och infrastruktur och få till ett produktivt jordbruk. Det fanns inga naturtillgångar, humankapitalet var vad man hade. Numera tar sig skaparkraften andra uttryck; man möter den i livsvetenskaper, digital innovationskraft och viljan att starta företag.
Så kan man se på saken, men det är lika lätt att se skillnader som likheter mellan nu och förut. Israel var länge en utpräglat kollektivistisk ekonomi, som kännetecknades av regleringar och höga skatter, handelshinder och byråkrati. Israeliska LO, Histadrut, var storägare av företag, stor arbetsgivare och finansiell stormakt på den inhemska arenan. Det borgade inte för något blomstrande företagsklimat.
Att entreprenörskapet skjutit fart beror nog inte bara på att grunduppgifterna var lösta utan också på politiska reformer. Det inleddes en försiktig liberalisering redan på 1980-talet, men sedan ökade tempot. Den stora och snabba invandringen från före detta Sovjetunionen under 1990-talet innebar inte bara att många välutbildade människor kom till Israel utan också att det blev praktiskt omöjligt att upprätthålla den gamla reglerade arbetsmarknaden. Den 1 januari 2005 trädde ett brett reformpaket i kraft, som innebar minskade privilegier för Histadrut, privatisering av statsföretag och en avreglerad finansmarknad.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att Google började arbetet med sin israeliska etablering på hösten 2005.
Fast visst finns det konstanter sedan landet grundades: en sådan har varit utbildning av högsta kvalitet. Lite oroväckande är det därför att höra Meir Brand uttrycka bekymmer för sjunkande resultat. Toppuniversiteten och de attraktivaste arbetsgivarna har inga problem att hitta kvalificerade personer, men sammantaget går det åt fel håll. Det har inte Israel råd med.
(PJAL)
Att korsa dödens dal
Shlomo Nimrodi arbetar för Tel Avivs universitet men har titeln vd. Närmare bestämt är han chef för det företag som har till uppgift ”to cross the valley of death”. Uttrycket ska jag komma att höra flera gånger under min rundresa på israeliska universitet och forskningsinstitut. Dödens dal är belägen mellan universitet och marknad.
Ramot heter företaget där Shlomo Nimrodi är vd. Dess och hans jobb är att tidigt identifiera kommersialiserbara innovationer som faller ut ur forskning och ta dem till marknaden. All forskning rymmer inte kommersialiserbara innovationer. Av 1 100 professorer vid Tel Avivs universitet är det kanske fem procent som levererar resultat som kan intressera eller vara av relevans för marknaden.
Ramot är egentligen ett exempel på klassisk arbetsdelning. Forskarna vill i allmänhet ägna sig åt forskning, stirrar inte sällan med svårmod ut i dödens dal. Shlomo Nimrodi har sin bakgrund i näringslivet, erkänner oförbehållsamt att han hade väldiga fördomar mot universitetsvärlden men påstår också att han nu finner stor tillfredsställelse i sin uppgift.
Hans arbete sker i enlighet med en bestämd ordning. När en kommersialiserbar innovation är identifierad gäller det först att säkra patent. På Ramot finns 588 aktiva patentfamiljer. När ett patent är säkrat gäller det för Ramot att hitta en samarbetspartner, aldrig en köpare utan alltid en licensbetalare. På så vis behåller Tel Avivs universitet kontroll över den kommersialiserbara innovationen. Om en samarbetspartner misslyckas med att leva upp till åtaganden och förväntningar återkallas licensen och påbörjas sökandet efter en ny samarbetspartner. Trettio procent av de patent som finns på Ramot ger licensinkomster.
Också fördelningen av inflytande medel sker i enlighet med en bestämd ordning. 40 procent går till den forskare som står bakom den kommersialiserbara innovationen. Lika mycket går till universitetet, medan de resterande 20 procenten är förbehållna ny forskning. Modellen fungerar, försäkrar Shlomo Nimrodi och framhåller med emfas att den inte är hans eget påfund. Inspirationen kommer från Weizmann Institute of Science.
(PL)
Grundforskningens värde
Mordechai Sheves är professor i organisk kemi och tillika Vice President for Technology Transfer vid Weizmann Institute of Science i Rehovot. Institutet har upp emot 1 500 anställda forskare, dessutom drygt 1 000 doktorander och cirka 400 postdoktorala medarbetare. Någon undervisning på lägre akademisk nivå bedriver man inte, och man är uteslutande inriktad på naturvetenskapliga och tekniska ämnen. De fem fakulteterna är ägnade biologi, biokemi, fysik, kemi och matematik med datavetenskap.
Initiativet till institutet togs redan 1934 av kemisten Chaim Weizmann, som under sin vetenskapliga bana kom att samla på sig minst ett hundra patent men som har gått till eftervärlden framför allt som engagerad sionist och som staten Israels första president efter bildandet 1948. Det var året därpå som Weizmann Institute of Science fick sitt nuvarande namn. Tidigare hette det Daniel Sieff Research Institute efter sin främsta finansiär.
På det vidsträckta och lummiga campusområdet med sina många byggnader och med sina kvarter av vackra villor för professorer och högre befattningshavare finns också Yeda Research and Development Company Ltd. Det är Yeda som har stått modell för Ramot vid Tel Avivs universitet, som har visat hur framgångsrikt och för alla parter nyttigt det kan vara att arbeta med licenser och en fördelningsnyckel av inkomster som den Shlomo Nimrodi berättade om. Yeda var tidigt ute. Det grundades redan i slutet av 1950-talet och har sedan dess tusentals gånger genomkorsat dödens dal.
Mordechai Sheves är snar att lyfta fram värdet med att identifiera kommersialiserbara innovationer och teckna licensavtal och lägger därvid – kanske en smula överraskande – särskilt eftertryck på betydelsen av grundforskning. På Weizmann Institute of Science ligger tyngdpunkten alldeles tydligt på just grundforskning. Det är när sådan bedrivs som det icke kalkylerbara kommer fram, det oväntade som öppnar möjligheter ingen hade kunnat förutsäga eller ens drömma om. Den tillämpade forskningen kan självfallet ha förtjänster den också, men det är inte den som driver utveckling och genererar de verkliga innovationerna.
Och den enskilde forskaren med sin grupp, säger Mordechai Sheves med allvar och övertygelse, ska förstås vara fri, fri att välja sin väg och följa sin intuition dit den leder honom. Anslagssystem och forskningsfinansiering måste vara så organiserade att de inte påbjuder alltför starka restriktioner, inte ger särskilt mycket utrymme för styrning av externa krafter, av politiker med strategiska satsningar på hjärnan eller direktörer som vill försäkra sig om att ingen shekel blir bortkastad. Framgång börjar med integritet.
(PL)
På jakt efter kompetensen
Amit Mor tar emot i ett anspråkslöst mötesrum i en anspråkslös kontorslokal i ett anspråkslöst kontorshus. Han är vd för konsultföretaget Eco Energy i Tel Aviv, vilket ägnar sig åt strategier för och finansiering av energiförsörjning och kamp mot utsläpp och föroreningar. Eco Energy har åtskilliga och vitt skilda uppdragsgivare. Åt staten Israel har man gjort översiktsplanen för energiförsörjning. Men man har också arbetat för Världsbanken, EU och Greenpeace och för enskilda regeringar och företag runtom i världen.
Amit Mor är liten och tunn och ytterst språksam. Hans närmaste kollega Shimon Seroussi är lång och fyllig och mycket tystlåten. Mor säger att det är han själv som är företagets utrikesminister och Seroussi som är dess inrikesminister. Deras gemensamma specialitet är att veta vad marknaden behöver och var forskningsfronten befinner sig. Åt sina uppdragsgivare gör man bland annat kompetenskartor, kartor som visar vem som vet vad, var de intressanta idéerna växer och var ett kunskapsgenombrott är att vänta.
Eco Energy är förstås på sätt och vis en konkurrent till företag som Yeda och Ramot. Men Amit Mor försäkrar att det finns tillräckligt med arbetsuppgifter för alla och att Eco Energy i själva verket samarbetar med universitetsföretagen liksom med diverse inkubatorer och acceleratorer. Yeda och Ramot kan vara på jakt efter en investerare till en innovation. Eco Energy kan vara på jakt efter lösningen på ett problem åt en uppdragsgivare. Och i lyckliga stunder kan det ena passa förträffligt samman med det andra. Ibland resulterar ett sådant möte mellan jägare i var sin riktning i tillkomsten av ett alldeles nytt företag. Eco Energy tillförsäkrar sig då en royalty på tio procent av vinsten i det nya företaget.
En verksamhet som Eco Energy engagerade sig i var – vilket i förstone ter sig förvånande – mottagningen av de hundratusentals ryska emigranter som kom till Israel efter Sovjetunionens upplösning. Närmare bestämt – och nu försvinner förvåningen – ägnade man sig åt att på den israeliska regeringens uppdrag spåra upp värdefulla kompetenser. Forskare med specialkunskaper borde bli något annat än taxichaufförer. Mor och Seroussi hjälpte till med att sätta sådana personer man hittade i kontakt med adekvata forskningsinstitutioner och företag. Ännu hoppas man på ett genombrott för en av dessa ryssar, en forskare som ståndaktigt ägnar sig åt en metod att utvinna olja och gas ur det slagg som blir restprodukt vid vattenrening.
(PL)
Ljus i tunnlarnas slut?
Hadi Abushahla växte upp i London och tog sin mastersexamen vid University College, fast så en dag flyttade han till Gaza och öppnade datoraffär. Ett drygt decennium senare, när jag träffar honom, arbetar han som rådgivare vid Office of the Quartet Representative i östra Jerusalem. Men han har fortfarande sitt hem i det Gaza varifrån hans far en gång utvandrade.
Kvartetten, som alla säger, utgörs av EU, FN, Ryssland och USA och har Tony Blair som ledare och affischnamn. Idén är att förbättra möjligheterna till varaktig fred genom ekonomisk utveckling och att på olika sätt bygga goda institutioner och få i gång tillväxt i de palestinska områdena. Det har varit upp och ned med framgångarna och relevansen genom åren, men nu har USA:s utrikesminister John Kerry bestämt sig för att satsa stort på det ekonomiska spåret och det ger draghjälp även åt Kvartetten.
Abushahla arbetar med frågor om IT och telekommunikation och har en del ljuspunkter att peka på bland alla svårigheter. Internetpenetrationen i Gaza är hög: 97 procent av invånarna har tillgång till nätet och 60 procent använder det regelbundet. Cirka 2 500 personer tar varje år examen i IT- eller telekomrelaterade ämnen vid de palestinska universiteten, och där finns ett par stora mobiloperatörer och ett par hundra IT-företag som framför allt sysslar med software, utbildning och service.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Fast hinder möter överallt. Varor och människor kan bara röra sig mellan Israel och Gaza vid en enda gränsövergång, och israeliska staten tillåter inte 3G-teknik i det palestinska mobilnätet. Makthavarna från Hamas tvingar internetleverantörer att blockera sajter som anses vara osedliga eller suspekta ur ett religiöst perspektiv. Nyhetsmedier och sociala medier bevakas tydligen mindre strängt.
Men ekonomin är intimt sammanvävd med politiken och Hamas finns med överallt. Ta de många tunnlarna som har grävts under gränsen till Egypten. En dyster nödlösning? Inte för alla. För Hamas har de också gett skönt klirr i kassan. Man ger grönt ljus till grävprojekten – beviljar bygglov, om man så vill – säljer el till dem som står för driften och tar ut skatt på transporterna. När Egypten nu stängt så mycket som 85 procent av tunnlarna pressas läget för Hamas, som försöker skydda sina inkomster genom höjda priser. Hadi Abushahla berättar om en ung kvinna som studerar medicin i Kairo och tvingas betala 100 US-dollar i stället för som tidigare 100 israeliska shekel för tunnelpassagen: en ökning med nätta 250 procent.
Hur ser han på framtiden? Svaret är luttrat men inte uppgivet: ”Man kan inte leva här om man är pessimist.”
(PJAL)
Starta en rörelse framåt
Udi Dekel är pensionerad brigadgeneral och näst högsta chef vid The Institute for National Security Studies i Tel Aviv. Här finns en uppsjö forskare med sinsemellan väldigt olika ämnesbakgrunder och kompetensområden. De kan vara experter på ekonomi, psykologi eller teknologi men vanligen på skilda länder framför allt i Israels närområde. Benedetta Berti kan tala i timtal – till synes utan att hämta andan – om situationen i Syrien, medan Gallia Lindenstrauss eftertänksamt och komprimerat beskriver de politiska förändringar som präglar Turkiet och hur dessa inverkar på landets relation till och syn på Israel. Båda är alltigenom imponerande.
För egen del uppehåller sig Udi Dekel framför allt vid Israels försök att nå en överenskommelse med palestinierna på Västbanken. Själv var han huvudförhandlare i den förra rundan, den i Annapolis. Dekel är utpräglat intellektuell och överraskande frispråkig. Visst, Israel och USA har fortfarande väsentligen samma mål. Men USA har förlorat prestige i regionen och ses inte längre på alla håll som pålitlig aktör. Dekel säger att han precis har träffat ”jordanierna” och att de påstår att Israel nu är deras enda tänkbara vän. Och samma sak, försäkrar han, säger ”saudierna”. Israel har i det aktuella skedet tillämpat ”a policy of stand off” men tvingas kanske att övergå till ”a policy of stand by”.
Visavi palestinierna tycker Dekel – tvärtemot Israels officiella ståndpunkt – att man inte bör kräva en helhetslösning på en gång. I stället bör man ta steg för steg och låta palestinierna etablera en stat på Västbanken, om inte de jure så de facto. Israel bör dra sig tillbaka inte till 1967 års gräns men till skyddsmuren och överlämna det övriga området att administreras av palestinierna. Utan att darra på rösten konstaterar Dekel att ett dylikt företag kommer att kräva ytterst omfattande utrymningar av judiska bosättningar. Om palestinierna skulle använda eller upplåta sitt territorium för våldsdåd riktade mot Israel ska den israeliska försvarsmakten stå beredd att slå tillbaka, om så krävs varje dag.
Dekels ord får mig att begrunda ett nyss företaget besök på Technion, det tekniska universitetet i Haifa med mycket grundutbildning och framstående forskning, det senare manifesterat i inte mindre än tre Nobelpris i kemi sedan 2004. På Technion noterade jag förekomsten av en institution för Anti-Terror Techniques, vilken levererar kunskap inte bara till den egna nationen utan – som det formulerades – till ”the world’s home front”. Jag har stor förståelse för ambitionen. Men mer hoppfulla är kanske två andra iakttagelser.
För det första: På kurser och i laboratorier uppträder israeliska judar och araber sida vid sida, som goda studiekamrater och kolleger. För det andra: Samtliga studenter ägnar sig obligatoriskt inte bara åt sina kärnämnen utan också åt humaniora och konstarter. Man ska ju, som en professor säger, fungera professionellt men även som medborgare och individer, i samhället och existensen.
(PL)