Under Georgienkrisen 2008 var den övergripande frågan varför svenskt försvar skulle påverkas på ett fundamentalt sätt, medan krisen i Ukraina reser frågan varför inte?

Regeringens besked är att det allvarligaste hotet mot europeisk säkerhet inte föranleder någon förändring vad gäller inriktning. Beredningen ska fullfölja inslagen väg och beskedet är att den insatsorganisation som beslöts 2009 fortsatt gäller, men den måste intas snabbare.

Tankar om fasta militära installationer på Gotland avvisas som dränerande, kanske rentav militärstrategiskt kontraproduktiva, på tvärs med vice statsminister Björklund och en lika envis som initierad försvarsbloggosfär.

Risken är att hela frågan om en säkerhetspolitisk vindkantring landar på Gotland, därför att det gör den lättöverskådlig, partipolitiskt enkel på plakatnivå och möjlig att hantera kameralt. Om man skulle orka begrunda potentiellt omstörtande konsekvenser av Rysslands ockupation av Krim, går det inte att bete sig som regeringen gör nu.

Att försvarsreformen är försenad med drygt tio år har varit möjligt helt enkelt eftersom ingen har blivit tillräckligt upprörd för att ta strid i frågan. Det gäller även Moderaternas samarbetspartier (förutom i den offentliga retoriken). Och oppositionen har lindrigt sagt egna problem.

Att Försvarsmakten är underfinansierad har diskuterats i många år, liksom att EU är på försvarspolitisk dekis, USA:s Asian Pivot och Rysslands upprustning. Men i Sverige är det ständigt upprepade ingångsvärde på vilket allting vilar att försvarsreformen ska genomföras i den takt ekonomin medger.

Det är rätt att fortsatt eftersträva rörlighet, snabbhet, hög tekniknivå och professionalism. Vi vet också hur kostsamt det är att flytta militär verksamhet, både i tid och i pengar. Tid som kanske inte finns. I detta perspektiv bör man möjligen bygga fast sig militärt på Gotland om man fäster en propeller på ön.

Jag har med andra ord stor förståelse för att man vill täppa till hålen kring materiel och personal och se till att bottenplattan är klar att vid behov tillväxa utifrån, men jag har ringa förståelse för att inga slutsatser dras vad gäller det försvarspolitiska beslutsfattandet.

Slutsatsen bakåt är att det uppenbarligen finns ett otäckt glapp mellan inhämtning, analys och politiskt beslutsfattande. Slutsatsen framåt är att det krävs ett nytt sätt att fatta försvarsbeslut och göra säkerhetspolitiska justeringar. 2015 har det passerat sex år sedan det förra försvarsbeslutet.

På sex år kan man gå från kallt krig till krig mot terrorism och tillbaka igen. Så kan vi inte ha det. Kasten blir för tvära, eller så inträffar de inte när de behövs. Regeringen måste prestera en årlig säkerhetspolitisk bedömning till riksdagen. Minst vart tredje år ska den mer långsiktiga inriktningen av Försvarsmakten slås och målbilden bör vara gemensamt framtagen mellan Försvarsmakten och politiken. Det konstitutionella hindret mot det enda rimliga får helt enkelt hanteras.