Khara Hoto ligger 2,5 gropiga jeepmil österut genom öknen från Dalain Hob. På vägen dit passerar man ett stort område med död och förtorkad poppelskog. För länge sedan flöt floden Etsin Gol genom området och skapade de hydrologiska förutsättningarna för denna växtlighet. Men så ändrades loppet och floden flyttade västerut. Vegetationen som vuxit upp kring flodarmen förtorkade och dog. Men träden står alltjämt kvar, bevarade i evighet i det torra ökenklimatet. Deras kala grånade grenverk spretar förstelnat mot den blå himlen, stumt vittnande om naturens nyckfullhet.

Även Khara Hoto föll offer för denna svunna ekologiska katastrof. Det som en gång var en blomstrande oas på Sidenvägens nordligaste arm är sedan länge en ruin i öknen. Den välbevarade stadsmuren är till hälften begravd av sand. Strax utanför det sydvästra hörnet står resterna av en muslimsk helgongrav, en masar. Nordvästra hörnet kröns av fem buddistiska stupor.

En gång sjöd här av liv och rörelse. Kamelbjällror klingade då Sidenvägens handelskaravaner kom och gick, utmattade efter långa slitsamma ökenpassager eller utvilade och nyprovianterade inför kommande strapatser. Kommandorop och vapenskrammel genljöd från den militära garnisonen. På åkrarna utanför staden slet oxar framför plogen. Vatten porlade i bevattningskanalerna. Gränderna fylldes av istadiga åsnors skri.

Men nu är allt öde och övergivet sedan medeltiden. Det enda liv som syns utgörs av en ensam mongolisk tillsyningsman som övervakar ruinerna. Han bjuder in till sitt jurt och ställer fram karameller och skålar som han fyller med saltte. Från ribborna i taket hänger två Ericssonmobiler. Plötsligt fylls tältet av de glada tonerna från ett musikstycke som låter bekant: ”Gärdebylåten”. Ett ljud lika främmande i denna miljö som mongolisk strupsång i TV4:s Idol. Det är en av mobilerna som ringer.

Historiens vingslag tystnar för ett ögonblick men suset återkommer då jag sakta klättrar uppför en sanddyn mot stadsmurens krön vid västra stadsporten. Muren är byggd i soltorkat tegel, nio meter hög och elva meter tjock vid basen. Den är fortfarande intakt i hela sin sträckning och ringar in ett rektangulärt område på 375 gånger 420 meter med långsidorna orienterade i öst-västlig riktning.

Porten är begravd i flygsand, men för 750 år sedan red en av världshistoriens mest kända resenärer in genom den: Marco Polo. Han beskrev staden så här i sin berömda reseskildring:

Om man lämnar staden Kampion och rider i tolv dagar når man en stad som heter Etzina. Den ligger i norr vid Sandöknens rand och tillhör provinsen Tangut. Folket är avgudadyrkare och äger stora mängder kameler och boskap. I trakten produceras goda jaktfalkar av både lanet- och sakerstyp. Invånarna lever av sitt jordbruk och sin boskap. De ägnar sig inte åt handel. Här provianterar resande för 40 dagar innan de lämnar Etzina för att dra mot norr. Så lång tid tar det att genomvandra öknen där ingen mänsklig boning och inte heller några invånare finns utom de få som under sommaren vistas bland bergen och i några av dalarna.

Det var 1274, året innan Magnus Ladulås efterträdde sin bror Valdemar Birgersson som kung i Sverige. Då hade Etsina, som staden kallades vid den tiden (Khara Hoto – Svarta staden – är en sentida mongolisk benämning) redan en historia som sträckte sig åtminstone 1 500 år bakåt i tiden. Platsen omnämndes första gången i kinesiska källor på 500- eller 400-talet f Kr.

På 700-talet e Kr vann Etsina ökad betydelse då handeln mellan öst och väst tilltog. På 800-talet behärskades Etsin Gols flodbäcken med Etsina av tibetanerna. Hundra år senare hade ujgurerna tagit över och 1035 erövrades området av de vilda tanguterna, en mongolstam. Nästan ett sekel efter Marco Polos besök, 1372, förstördes staden, avfolkades och försvann ur världens medvetande. Bara hos den lokala tangutmongoliska nomadbefolkningen levde kunskapen om dess öde och ruinernas existens vidare som en legend.

Det skulle dröja 536 år innan ryktet om Khara Hoto åter spreds bortom lämningarnas omedelbara omgivningar. Den 19 mars 1908 återupptäcktes staden av den ryske forskningsresanden Pjotr Koslov. Han var officer i ryska armén och hade tidigare varit assistent åt den framstående ryske forskningsresanden general Prsjevalskij. Koslovs expedition finansierades av tsar Nikolaj II.

Koslov hade redan sökt Khara Hoto under en tidigare expedition men utan framgång. När han till slut hittade rätt var det med hjälp av en vägvisare som den regionala tanguthövdingen ställt till hans förfogande. Innan dess hade lokalbefolkningen alltid envist förnekat existensen av en glömd ruinstad i grannskapet för de ryska upptäcktsresenärerna. Kanske på grund av den gigantiska skatt som enligt legenden fanns dold där, kanske på grund av den förbannelse som enligt legenden vilade över ruinerna.

Redan halvvägs mellan den senaste lägerplatsen och de hägrande ruinerna fann Koslov spår av en övergiven civilisation i öknen. Där fanns kvarnstenar, skärvor av keramik och porslin och resterna av bevattningskanaler.

Tre kilometer från det hägrande målet korsade Koslov och hans män en uttorkad kanal fylld med resterna av ett pålverk, slipat och polerat av sand och vind. Det stegrade ytterligare Koslovs förväntningar och känslor av att befinna sig nära det efterlängtade målet. Till slut syntes stadsmuren över öknen och Koslov lade märke till stuporna som reste sig i det nordvästra hörnet.

Lite senare nådde expeditionen en backe som gav utsikt över hela ruinfältet. De fästningstjocka murarna var, då som nu, på många ställen täckta av flygsand så högt att det gick att promenera upp över murarna och ned på insidan.

Snart trädde Koslov, med hjärtat bultande av triumf och nyfikenhet, som förste europé efter Marco Polo 634 år tidigare, in genom västra stadsporten. Det var ett stort ögonblick, såväl för honom själv som för Sidenvägsforskningen och forskningen kring den centralasiatiska historien.

Innanför murarna fann han byggnadsruiner i olika storlek och form spridda över området, omgivna av stora mängder bråte och spillror. Förödelsen var resultatet av medveten förstörelse i spåren av krig och belägring, enligt den legend som ryssarna fick höra av den lokala befolkningen och som senare har verifierats och årtalssatt av den historiska forskningen.

Under 1300-talets senare del styrdes Khara Hoto av den framgångsrike fältherren Kara Tsian-Tsiun. Med självförtroendet på topp efter en rad segrar på slagfältet och övertygad om sina styrkors oövervinnerlighet beslöt Kara Tsian-Tsiun att erövra den kinesiska kejsartronen. Den hade nyligen besatts av den hankinesiska Mingdynastins förste kejsare Hongwu, efter den mongoliska Yuandynastins kollaps.

Hongwu skickade en stor militär styrka för att krossa uppstickaren från nordväst. Efter flera hårda slag lyckades kineserna tvinga den tangutiske fältherren till reträtt. Han drog tillbaka sina styrkor till Etsina/Khara Hoto och förskansade sig innanför de tjocka fästningsmurarna.

Kineserna inledde då en belägring av staden. För att tvinga Kara Tsian-Tsiun till underkastelse dämde de upp Etsin Gol med sandsäckar och gav floden ett nytt lopp så att staden berövades sin tillgång på vatten. Rester av denna krigslist kunde spåras ännu på Koslovs tid.

Då började invånarna, på fältherrens order, att gräva en brunn i stadens nordvästliga del. Man grävde och grävde, men ännu på dryga 60 meters djup var marken torr. I denna förtvivlade situation beslutade Kara Tsian-Tsiun sig för att satsa på ett sista desperat slag mot kejsarens soldater.

Inför eventualiteten att han skulle förlora vidtog han ett antal åtgärder. För att inte kineserna, i händelse av seger, skulle komma åt den stora guld- och silverskatt som han ägde – 80 hästlass fulla enligt legenden – lät han gömma den i den nygrävda brunnen. Dessutom tog han livet av sina båda fruar, sin son och sin dotter för att de inte skulle riskera att skändas av fienden i händelse av nederlag.

Sedan lät han öppna en bräsch i fästningsmuren där han i skydd av nattens mörker tågade ut med sin här för att möta kineserna. Resultatet blev ett förintande nederlag. Kara Tsian-Tsiun dödades och den kinesiska armén tågade in i staden för att enligt tidens kinesiska sed skövla och riva den till sista sten. Den byggdes aldrig upp igen.

Den kinesiska hären gjorde också vad den kunde för att hitta den dödade härskarens skatt, men utan att lyckas. Enligt den lokala sägnen utfärdade Kara Tsian-Tsiun en förbannelse då han begravde skatten för att göra den oåtkomlig för alla försök till plundring.

Länge behöll legenden om förbannelsen en sådan makt över traktens nomader att de höll sig på respektfullt avstånd från den gamla stadsruinens murar. Och oavsett sägnens sanningshalt har skatten aldrig hittats. Koslov sökte utan framgång och detsamma har gällt hans efterföljare. Men Koslov hittade istället omätliga kulturskatter och arkeologiska rikedomar.

Efter expeditionens ankomst till Khara Hoto slogs lägret snabbt upp i ruinfältet. Sedan togs skovlar, måttband, ritblock och navigationsinstrument fram. Under stigande spänning inledde Koslov och hans män sitt arbete. Höjden över havet bestämdes till 900 meter och koordinaterna till 41 grader, 45 minuter och 41 sekunder nordlig bredd och 101 grader, 5 minuter och 15 sekunder östlig längd.

De behövde inte ta många tag med skoveln för att stöta på rika lämningar under ytlagret av sand och damm. Det var rester av boningshus, andra byggnader, tempel, stupor och mängder av föremål alltifrån skärvor av porslin och keramik till intakta bruksföremål, sedelfragment, mynt, målningar, buddhastatyetter, smycken, böcker och manuskript.

”Jag kommer aldrig att glömma den känsla av begeistring som jag upplevde då jag efter några snabba spadtag i ruin nummer 1 fann en liten buddhabild målad på väv”, skrev Koslov senare om sina upplevelser under utgrävningarna av Khara Hoto.

Så snart han fick tillfälle sände Koslov bud hem till Sankt Petersburg om sin drömupptäckt. Som smakprov på de fynd han gjort lade han med några manuskript på kinesiska, tangutiska och tibetanska samt några bilder. Brevet väckte stor sensation och begeistring i Ryska geografiska sällskapet.

Utgrävningarna i Khara Hoto pågick i elva dagar, fram till den 30 mars. Då packade man ihop fynden. Det gick åt tio kistor för att härbärgera alla föremål som hade grävts fram. Dit hörde mängder av böcker, manuskript på ett språk man inte kände igen, målningar på siden, papper och väv, små huvuden i lera, en förgylld Buddha med blåmålat hår och ett antal persiska handskrifter.

Sedan gav sig Koslov av på nya upptäckaräventyr söderut i Kina, men Khara Hoto kunde han inte glömma. Han återvände den 22 maj 1909. Mer än ett år hade gått men allt var sig likt. Expeditionen slog på nytt läger och påbörjade en ny omgång utgrävningar. Man hittade samma typ av föremål som året innan. Då hade den sortens fynd varit en källa till stor glädje och tillfredställelse, men den här gången gjorde de Koslov besviken. Han var ute efter något mer sensationellt och klagade missnöjt över hetta, damm och sand. Han blev på bättre humör då man efter några dagar hittade ruinerna av ett tempel innehållande tre statyer och resterna av väggmålningar invid den norra stadsmuren.

Riktigt nöjd blev han emellertid inte förrän man började gräva ut en stupa som låg tre hundra meter utanför stadsmurens nordvästra hörn. I relikkammaren under stupan stötte man på en arkeologisk skattgömma, fylld av medeltida handskrifter, böcker, bonader, målningar och statyer av brons och trä, allt bevarat i skick som nytt tack vare det torra klimatet och mörkret under stupan.

I kammarens mitt, grupperade runt en påle av trä, fanns ett tjugotal lerstatyer av människor i naturlig storlek, med sina ansikten vända mot pålen. Gruppen fick Koslov att associera till lamor som höll gudstjänst läsandes de tangutiska skrifter som låg i högar omkring dem.

Han blev närmast euforisk. Särskilt några målningar i kinesisk stil gjorde stort intryck på honom. Han skulle aldrig glömma den lycka han kände inför dessa konstverk. Den blev dock kortvarig. Exponeringen för dagsljus och luft fick målningarnas färger att snabbt blekna till oigenkännlighet.

De nya fynden packades i likhet med föregående års i kistor för vidare befordran till Sankt Petersburg. En del av det Koslov förde hem kan idag beskådas i ett särskilt rum på Eremitaget i Sankt Petersburg. Sammanlagt består museets Koslovsamlingar från Khara Hoto av cirka 3 500 föremål.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Dit hör dock inte lerfigurerna i naturlig storlek. De var för stora för att få plats i Koslovs kistor. Han beslöt därför att gömma dem och hämta dem vid ett senare tillfälle. Men första världskriget och bolsjevikrevolutionen 1917 kom emellan. Det dröjde till 1923 innan Koslov fick möjlighet att återvända. Då var lerfigurerna spårlöst försvunna.

Han beskrev själv försvinnandet som ett mysterium och antog att figurerna begravts i flygsand eller förstörts av den lokala befolkningen. Men så var det inte alls. Försvinnandet fick sin förklaring långt innan Koslov ens uppmärksammat att lerfigurerna var borta.

En hand från en av skulpturerna finns bevarad i National Museums samlingar i New Delhi, dit den fördes av Koslovs brittiska upptäckarkollega och konkurrent Aurel Stein. Han hittade den då han besökte Khara Hoto 1914. Koslov, vars utgrävningar delvis hade präglats av brist på vetenskaplig systematik och arkeologisk professionalism, hade slarvat också då han gömde skulpturerna. De hade inte ordentligt övertäckts, och på bara några år förintades de av vind och sand, konstaterade Aurel Stein. I ett brev till sin gode vän konsul Macartney i Kashgar betygsatte Stein Koslovs hantering med orden a very vandal modus operandi. Men eftersom det var Koslovs första arkeologiska insats har man knappast orsak att känna sig överraskad.

Koslov vann stor ära och berömmelse för sin återupptäckt av Khara Hoto och han befordrades till överste i tsarens armé. Idag är det dock få personer utanför de speciellt intresserades krets som känner till hans namn. I Dalain Hob lever emellertid ryktet om honom vidare. Fast med omvända förtecken:

Då jag stannade för att tanka vid en mack i Dalain Hob blev jag utsatt för svårt fientliga blickar från det unga kvinnliga biträdet som fyllde på bensinen. När tanken var fylld och hon hade skruvat på locket öppnade hon dörren där jag satt och sa något som jag inte förstod. Min tolk översatte:

– Hon undrar om du är ryss.

– Varför det?

– Hon hatar ryssar.

– Varför det?

– Därför att Koslov var ryss. Hon är rasande över att allt det han grävde fram i Khara Hoto finns i Sankt Petersburg. För henne är Koslov en simpel tjuv.

När bensinstationsbiträdet fick veta att jag inte var ryss såg hon vänligare på mig. Men det finns också de i Dalain Hob som tycker det var bra att Koslov tog hand om sakerna han grävde fram. De fruktar att allt annars hade blivit förstört.