Få böcker i litteraturhistorien har upplevt en mer dramatisk uppgång och ett brantare fall än Henryk Sienkiewiczs Quo vadis. Den publicerades som följetong mellan 1895 och 1896 i tre polska tidningar och kom i bokform 1896.

Den översattes omedelbart till ryska och engelska och därefter till många andra språk. Det finns nu ett otal editioner på uppskattningsvis 57 olika språk av Quo vadis.

Under loppet av bara några år blev romanen en av världens största bästsäljare, och man pratade om ”quovadisomania” med teateruppsättningar, tableaux vivants och hela fem filmatiseringar. De första var kortare stycken, men den första långfilmen, som var en över 2 timmar lång italiensk produktion, kom redan 1913, och var en av filmhistoriens första blockbusters. Filmatiseringen som kom 1924 var dock en flopp, regisserad bland annat av Gabriele D’Annunzios son. Den mest kända varianten av Quo vadis på vita duken är den överdådiga amerikanska från 1951, som sägs ha räddat filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer från konkurs.

Visserligen dog den första stora Quo vadis-hajpen efter ett tag, den var dock i mer än ett halvsekel spridd och populär, med hjälp av filmerna. Men mot slutet av 1900-talet försvann den gradvis och sedan drastiskt, och utanför Polen är Sienkiewicz närapå bortglömd, trots den sensation boken en gång utgjorde och trots hans Nobelpris i litteratur.

”Landsmannen och surkartet Witold Gombrowicz (som inte fick något Nobelpris) fällde omdömet ’en förstklassig andra klassens författare’ om Sienkiewicz.”

Romanen har givits varierande titlar på svenska. Den första översättningen, som kom redan 1898, gavs den deskriptiva titeln Från Neros dagar. Den gjordes av Vera von Kræmer, som senare blev en av landets förs­ta filmrecensenter (tyvärr avliden innan mastodontfilmen kom). En översättning med titeln Qvo vadis kom 1911, en annan med titeln Quo vadis? (notera frågetecknet!) publicerades 1930. Det är dock osäkert om verket alltid översattes från polskan.

År 1934 kom en nyöversättning av Ernst C:son Bredberg, katolsk konvertit och sedermera anhängare av Franco, som ursprungligen publicerades som I korsets tecken men i senare utgåvor hade titeln Quo vadis?, där frågetecknet kvarstår. Det är den översättningen som den svenska publiken haft att tillgå, med vissa omarbetningar och förkortningar, fram till nyligen, då en oavkortad nyöversättning med titeln Quo vadis. En berättelse från Neros dagar (Marismas klassiker) äntligen föreligger. Översättare är den välrenommerade Jan Henrik Swahn, som även tolkat den senaste polska Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Romanen Quo vadis berättar om kärleken, och alla dess hinder, mellan en ung kristen kvinna, Lygia, och Marcus Vinicius, en romersk ädling. Orgier, banketter, gladiatorspel, kristna katakombgudstjänster och ett eldhärjat Rom utgör fond för dessa kärlekstrassel.

Den latinska frasen som utgör grund för titeln lyder i sin helhet Quo vadis, Domine? (”Vart är du på väg, Herre”), och lånas från en apokryfisk berättelse om aposteln Petrus, som vävts in i romanen. Petrus flyr Rom för att undkomma de förföljelser som bedrivs mot de kristna. På vägen möter han Jesus och frågar honom vart han är på väg. Jesus svarar att om Petrus överger hans flock så kommer Jesus att bege sig dit för att korsfästas en andra gång. Petrus vänder då om och underkastar sig martyrskapet i Rom.

Quo vadis översattes alltså omgående till många språk och spreds över världen, men översättning har alltid varit ett problem för denna roman. Det var en sådan braksuccé att det till exempel vid sidan av den legitima engelska översättningen fanns icke-auktoriserade varianter, oftast inte med polska som källspråk. Flera ryska översättningar fanns dessutom i omlopp, som inte hade sökt något som helst tillstånd hos författaren. Sedan användes dessa engelska och ryska varianter som källor för översättning till andra språk. De många hastiga översättningarna inverkade menligt på dess stilnivå, vilket givit den ett oförtjänt dåligt rykte. Hafsigheten påverkade inte populariteten hos massorna, men det har haft den konsekvensen att Quo vadis klassats som en bok av det osofistikerade slaget och sorterats in med andra bästsäljare som Margaret Mitchells Borta med vinden. Trots sitt Nobelpris uppfattades Sienkiewicz som en lättviktig författare, men med en mer kontrollerad utgivning och mer stringenta översättningar kanske det fallit sig annorlunda.

En annan kritik som har framförts mot Quo vadis är att handlingen ligger väldigt nära andra berättelser under 1800-talet om tidiga kristna i Rom. Dock ska man komma ihåg att den tidens romaner om antikens Rom i allmänhet, och om Nero och kristendomen i synnerhet, byggde på samma primärkällor, främst Tacitus och Suetonius. Men det som kritiker ofta har missat är att romanen är sprungen ur en speciell­ polsk relation till det forntida Rom och latinet.

Den särställning som den grekisk-romerska antiken länge hade i Polen kommer av att det tidigt utvecklades en polsk latinitas – ett aktivt användande av latinet, som dessutom bestod länge. Under cirka 300 år, från 1500-talet och framåt användes latinet inte bara som det lärda språket utan särskilt som ett medborgarspråk bland de högre stånden. Det fostrade sålunda en anda av delade värderingar och tanken om en politisk enhet, och en tanke om polsk självständighet, som i synnerhet bevarades efter att Polsk-litauiska samväldet hade gått under. Den polska latinitas inlemmades dels i 1800-talets framväxande romantiska nationalism, dels i en polsk-katolsk identitet. Denna latinitas, med romerska pretentioner, sågs som en del av den polska identiteten. Latinet var även ett sätt att manifestera att man tillhörde Europa och inte Ryssland.

Polen, som var en ung framväxande stat på 1500-talet, använde sig av ett typiskt renässansknep. Man hävdade att polackerna hade antika anfäder, att de härstammade från sarmarterna, ett iranskt krigarfolk bland annat omnämnt hos Herodotos. (Polen benämndes emellanåt Sarmartia på latin.) Denna konstruerade genealogi, med påstådda forntida segrar över bland annat Alexander den store, fick skänka legitimitet åt kungadömet. (Svenskarna gjorde detsamma med goterna.) Den sarmatiska myten, den så kallade samartismen, blev en sanning för adeln, och man klädde sig i orientaliserande kaftaner och bar kroksablar i enlighet med dessa fabricerade rötter.

Latinet och den romerska kulturen blev en systematiskt spridd och använd del av den offentliga kommunikationen, som begreps överallt i de övre klasserna, som sålunda var flerspråkiga. Romersk litteratur var en del av den medborgerliga och kollektiva identiteten, och flera polska författare skaldade med stor framgång på latin. Man anammade inom adeln romerska republikanska ideal om med­bestämmande och frihet, Aurea Libertas, medan absolut monarki rådde i grannstaterna. Latinet överbyggde språkliga och etniska skiljaktigheter inom den polska gemenskapen. Fransk-klassicismen och det växande intresset för antiken i Europa under andra hälften av 1700-talet stärkte och utvecklade latinet och vurmen för antiken. Adeln var alltsomoftast tvåspråkig och latinet användes i det offentliga livet, i större utsträckning än andra delar av Europa, och fick en särställning i sin relation till folkspråken. Sålunda hade latinitas varit en integrerad del i konstruerandet av en polsk kulturell identitet, samtidigt som Polens komplexa historia omfattade ett otal gränsförskjutningar, språk och religiösa inriktningar. (Den katolska kyrkan spelade förstås även en roll.)

När idéerna om nationen och nationalstaten växte fram var Polen dessutom utsatt för ockupation och en gradvis uppdelning mellan Ryssland, Preussen och Österrike. Polen blev som nation statslös och försvann från Europas kartor. Antiken blev då ett medel för att uttrycka denna smärtsamma förlust, indirekt men intensivt. De misslyckade upproren ledde till att polacker avrättades, straffades på andra sätt eller fick gå i exil. De kristna martyrernas moraliska rättrådighet och styrka när de förföljdes tolkades som en parallell till polackernas lidande under ockupationerna, och fick sålunda skänka en djupare mening åt den olycka och de motgångar som drabbat dem, och utgöra ett löfte om framtida upprättelse. I denna miljö skolades Henryk Sienkiewicz.

Sienkiewicz föddes i ett ryskstyrt Polen 1846 i en bättre, men fattig, familj. Han hade dock högst mediokra betyg i latin i skolan, och i och med att han inte klarade vissa betyg i grekiska fick han ingen universitetsexamen. Dock läste han och skrev latin hela livet, hans förhållande till den romerska litteraturen är mycket levande, och så pass kunnigt att han elegant kunde skriva pastischer på antika brev i Quo vadis. När han fick Nobelpriset författade Sienkiewicz dessutom själv sitt tal på latin. (Han tog dock hjälp av en polsk filolog för att få det rättat så att han inte behövde skämmas inför den lärda församlingen i Stockholm.)

Han började tidigt som journalist och producerade artiklar och skönlitteratur. Under 1880-talet skrev han de följetonger som blev hans litterära genombrott. De publicerade senare i bokform, kallad Trilogin, och utspelar sig under 1600-talet i Polsk-litauiska samväldet, och har en liknande handling, med ett ungt par som skils åt av diverse katastrofer. I den första boken, Med eld och svärd, är polackernas fiende kosackerna, i den andra är det svenskarna och i den sista Osmanska riket. Böckerna blev mycket populära och bidrog till att återuppväcka sarmartismen. Sienkiewiczs avsåg att stärka det polska språket och litteraturen, och därigenom nationalkänslan under ockupationen.

Efter sin succé med Quo vadis sökte sig Sienkiewicz igen till den polska historien och författade ytterligare historiska romaner, bland annat om riddare på 1400-talet. Dessa översattes till åtskilliga språk och spreds vida, men inte på något sätt med det genomslag som Quo vadis haft. Verken om riddarna samt majoriteten av de historiska berättelserna av Sienkiewicz finns i svensk översättning av den produktiva Ellen Wester, som översatte såväl polska författare som Władysław Reymont (Nobelpriset i litteratur 1924) och antika som Platon och Marcus Aurelius.

Nu när det äntligen finns en genomarbetad och fullständig svensk översättning av Quo vadis kan man sålunda fråga om den är läsvärd. Handlingen är som sagt rätt klichéartad och den kristna moralismen inte subtil och kan irritera den nutida läsaren. Men tack vare de fint utmejslade porträtten, den emellanåt riviga humorn, samt att den skickligt håller spänningen uppe, kan den ändå rekommenderas. Det är levande bild som tecknas av ett sinnligt, doftande och taktilt Rom, och man kan närapå vandra i den, då Sienkiewicz verkligen vinnlagt sig om det rumsliga.

Han studerade noggrant topografin vid vistelser i Rom inför arbetet med boken och rådgjorde med arkeologer som grävde där, det är sålunda närapå den tidens forskningsfront som återges i romanen. Han nominerades till Nobelpriset i litteratur av akademiledamoten Hans Hildebrand, som var just arkeolog och sålunda visste att uppskatta det gedigna arbete Sienkiewicz hade gjort. Även om Quo vadis inte nämns explicit i motiveringen till hans Nobelpris 1905, spelade den säkerligen roll vid sidan av hans övriga historiska verk.

Dessa överdådiga, emellanåt närapå voluptuösa, beskrivningar av livet i Rom ligger antagligen bakom varför Quo vadis utlöste ett så stort gensvar inom andra konster, speciellt det visuella, med målningar och vykort och balett och opera, samt teater och filmatiseringar. Tyvärr gör den nya svenska utgåvans typografiska utformning och omslag inte riktigt de målande beskrivningar rättvisa. Men formatet är behändigt, och det är alltid föredömligt med översättarens namn på omslaget.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är alltså gestaltningen av det forna Rom som får boken att leva, samt de intressanta gestaltningarna av antika personer. Handlingen är i övrigt klyschig, med den oskuldsfulla flickan Lygia och en pådrivande ung man vars väg till lyckan får förhinder och motgångar. Makthavarna är perverterade och korrupta utan gränser för sin grymhet, och det finns helgonlika kristna och trogna, ödmjuka tjänare. Den trognaste av dessa, Lygias slav Ursus, räddar henne i en helt vansinnig slutscen där sagda oskuld knutits fast på en rasande tjurs horn. Sienkiewicz använder sig av grepp från genrelitteraturen, det är actionpackade cliffhangers i nästan varje kapitel och till och med inslag av deckare, med en privatdetektiv, Chilon Chilonides, som har i uppdrag att leta reda på Lygia.

Romanens stora behållning är dock en oförglömlig skildring av Petronius Arbiter. Petronius (cirka 27 e Kr – 66 e Kr), belagd i antika källor som en av kejsar Neros hovmän, kallades för elegantiae arbiter – smakdomare eller bedömare av finess, och av romanen Satyricon, som brukar tillskrivas honom, har kapitlet Trimalchios gästabud bevarats till vår tid. (Den föreligger i flera svenska översättningar, bland annat av Ellen Wester som nämnts ovan, och senast 1996 av Maria Plaza.) Sienkiewicz lyckas att av några få rader hos Tacitus (Annales 16:18) skapa ett sympatiskt personporträtt, och den inkännande fiktiva gestaltningen skapade respektabilitet åt författaren Petronius. Det har sagts att Petronius just blev en del av skolornas pensum i USA på grund av hur han skildras i Quo vadis, tidigare hade det inte ansetts passande. (Det bevarade kapitlet och andra fragment är rätt grova, med homosexualitet, orgier, skatologisk komik och mycket annat vulgärt, som inte riktigt passade den viktorianska erans skola.)

Med hjälp av primärkällor som Tacitus och Satyricon mejslade Sienkiewicz fram en komplex och mångbottnad skapelse – en man som simultant var cynisk och lat, men även intelligent, sofistikerad och självironisk. Petronius är kapabel till dekadenta utsvävningar, men även till ädelmod och tapperhet, och förkroppsligar sålunda inte bara lasterna som det eftersträvansvärda i den grekisk-romerska antiken.

Petronius porträtteras i arbetet och stoltheten över sin roman. Han blir därmed en författarkollega och även en ställföreträdare för Sienkiewicz. Petronius observerar sin samtid och reflekterar över konflikten mellan hedniska och kristna kulturer, vilket förhindrar att romanen blir en renodlad apologi för den nya religionen. Hans utsagor om kristendom låter övertygande just för att de kommer från en representant för den romerska världen, som betraktar detta nya fenomen med distans och en viss cynism. Lika trovärdig i detta avseen­de är hans ironiska kommentarer om dekadens och moralisk tomhet hos den romerska eliten, och då i synnerhet kejsar Nero. I och med att Petronius är den mest minnesvärda och intressanta personen i romanen, där till och med hans självmord kan skildras som heroiskt, blir skildringen av Neros förföljelse av de kristna mer nyanserad och subtil, och detta är vad som gör att Quo vadis står sig bättre än flertalet av 1800-talets romaner om det antika Rom. Edward Bulwer-Lyttons Pompejis sista dagar (1834) är närapå oläslig och Lew Wallaces Ben- Hur. En berättelse från Kristi tid (1880) genomsyras av religiositet och frälsning som gör den emellanåt en smula tråkig. (Den sistnämndas filmatisering 1959 brukar dock grupperas med Quo vadis dito från 1951.)

Språket i nyöversättningen har alltjämt en gammaldags anstrykning, men det är snarare för att fånga en ton i det polska originalet. Sienkiewicz har även strösslat med utrop och begrepp på latin för att ge en historisk känsla till berättelsen, och de behålls förtjänstfullt med noter i översättningen.

Det är svårt att förklara hur stor denna bok var och det genomslag den har haft. Det fanns en myriad av parodier, skämt, allusioner, repliker och diskussioner om den, och det understöddes av de många filmatiseringar som har gjorts, den senaste en polsk 2001. Mastodontfilmen från 1951 har färgat vår bild av Nero och antikens Rom och av kristendomens historia i lika stor utsträckning som boken. I denna filmatisering gick inte scenen med Lygia på tjuren att realisera, utan hon fick vara bunden vid en stolpe, men räddas även där av den trogne Ursus. Ursus blev genom denna filmatisering en figur i sin egen rätt, och nio filmer om hans vidare äventyr spelades in 1960–64 med varierande kraftkarlar i huvudrollen.

Landsmannen och surkartet Witold Gombrowicz (som inte fick något Nobelpris) fällde omdömet ”en förstklassig andra klassens författare” om Sienkiewicz, och det ligger ändå något i det. Sienkiewicz är färgad av sin tids konventioner, och med inslagen av sentimentalitet och smetig romantik kan Quo vadis emellanåt närma sig pekoralet. Men pekoral kan vara mer eller mindre väl genomfört och detta är mästerligt. Sienkiewiczs förmåga att skapa minnesvärda karaktärer, ett sinnligt och levande Rom samt en berättelse med starkt driv skapar en läsvärd roman, som får patos av den polska latinitas som genomsyrar.