David Goodhart är en brittisk intellektuell med en dokumenterat enastående förmåga att känna av vart politikens vindar blåser. Det måste man erkänna oavsett vad man tycker om hans böcker. Han var den första i Londons tjattrande klasser som började diskutera invandringen på det sätt som sedan kom att blåsa upp till brexitfolkomröstning 2016. Sedan skrev han boken The Road to Somewhere, där han myntade begreppen somewheres/någonstansare och anywheres/varsomhelstare. Där delade han upp invånarna i det brittiska samhället i två ”stammar”. Den förs­ta kategorin, varsomhelstare, kan leva och verka litet var som helst. De bekänner sig till en form av ”progressiv individualism” och lever urbana, flyktiga liv. Den andra kategorin, någonstansare, söker det motsatta: de vill ha trygghet, rotfasthet, nationalstat, flaggviftande och tillhörighet. Som David Goodhart beskrev saken är modern politik en konflikt mellan dessa två identiteter.

Och många höll med.

Head, Hand, Heart är på många sätt en fortsättning på resonemanget i The Road to Somewhere. Men här blir det intressantare. David Goodhart ger sig in på konkreta frågor om ekonomi och arbetsmarknad på ett nytt sätt. Hans argumentation går ut på att allt som har med huvudet att göra har uppvärderats i ekonomin på bekostnad av arbeten som har med skickligheten i våra händer eller omvårdnadsförmågan i våra hjärtan att göra. Han beskriver en brittisk arbetsmarknad där lönerna i alla jobb som har med huvudet att göra har dragit iväg och fått en hel generation att utbilda sig till allmänna generalister på högskolan. Problemet är att samhället inte behöver fler managementkonsulter.

”Hans argumentation går ut på att allt som har med huvudet att göra har uppvärderats på bekostnad av arbeten som har med skickligheten i våra händer eller omvårdnadsförmågan i våra hjärtan att göra.”

David Goodharts huvudpoäng är att människan är mer än sitt huvud. Han argumenterar för att vi har nedvärderat människans händer och hjärta och försökt stöpa om hela våra samhällen till att producera en befolkning som just arbetar med huvudet. Varför då? frågar han sig. Varför är det nödvändigtvis så att vad en managementkonsult ägnar sig åt är ”kvalificerat” arbete. Och varför tänker vi på samma sätt att vad en busschaufför ägnar sig åt är ”lågkvalificerat”. Goodhart beskriver hur många mentala kalkyler en busschaufför minsann måste göra på rekordtid bara för att lyckas svänga ut sin buss från hållplatsen i London. Varför ser vi ner på den kompetensen? Och hur kan vi på samma sätt inte se att det är ett kvalificerat arbete att hjälpa äldre människor med att äta, svälja, bada och ta sig genom dagen med värdighet?

Förr i tiden fanns det fler vägar till framgång i samhället, skriver Goodhart. Idag går allt via en högskoleutebildning. Det brukade finnas en helt annan respekt för dem som utförde tekniska jobb, eller var skickliga hantverkare. Du kunde få ett välbetalt jobb i Storbritannien även utan högre utbildning, men detta förändrades under 1990-talet tack vare den liberala vänsterns prat om kunskapsekonomi och ”utbildning, utbildning, utbildning”. Hela samhället skulle plötsligt specialiseras i enlighet med en specifik typ av intelligens. Vägen till ekonomisk framgång smalnade av.

Var du inte bra på teoretiska ämnen i skolan, var de högbetalda delarna av arbetsmarknaden plötsligt stängda. Även jobb som du egentligen inte hade behövt någon högskoleutbildning för togs plötsligt över av människor som hade gått på universitetet. Att du hade läst 120 poäng av det ena eller det andra var ofta meningslöst i praktiken. Där­emot blev det en ”signal” till arbetsgivaren om andra förmågor. De som inte hade de där högskolepoängen fick det därmed allt svårare. Vår respekt för praktisk kunskap och hantverksskicklighet rasade. Alla skulle plötsligt jobba i Excel.

Allt detta är en bättre beskrivning av den brittiska arbetsmarknaden än den svenska.

Utvecklingen gick aldrig lika långt i stora delar av norra Europa. Det berodde i hög grad på starkare fackföreningar och en mer reglerad arbetsmarknad. Men David Goodhart är en brittisk intellektuell. Han intresserar sig för vad som har gått fel i Storbritannien. De flesta problem kan på det ena eller andra sättet spåras tillbaka till Tony Blair, antyder han. Och det är i alla fall en sak som den brittiska högern och vänstern är enig om nuförtiden…

Samtidigt är den här boken så mycket mer än en konservativ kritik av den utbildningspolitik man förde på 1990-talet. Vad Goodhart i grund och botten ifrågasätter är logiken bakom att ett kommunikationsjobb på bank nödvändigtvis ska räknas som mer kvalificerat än till exempel ett välfärdsjobb i hemtjänsten. Här kunde han, om han hade velat, luta sig mot decennier av forskning inom feministisk ekonomi. Men Goodhart är en konservativ tänkare. Hans argumentation på området bygger istället snarast på romantiserad längtan tillbaka till en svunnen tid. En era när äldre och barn togs om hand av hembaserade kvinnor istället för att som idag skyfflas ut i institutioner och hanteras av lågbetalda mi­grantarbetare. Fast den gamla ordningen var minsann inte så rosenskimrande som David Goodhart verkar inbilla sig. Men det spelar ingen större roll. I grund och botten har han helt rätt – något är i grund och botten fel med hur vi värderar vi dessa uppgifter i ekonomin.

Vad som gör Hand, Head, Heart till en så högaktuell bok är kopplingen till automatiseringen på arbetsmarknaden. Det är nämligen så att den nuvarande utvecklingen inom till exempel AI pekar mot en värld där just många högbetalda jobb i kunskapsekonomin kommer att tas över av maskiner. Det är precis den typen av uppgifter som har med huvudet att göra som de nya maskinerna ofta är bra på. Vad de däremot inte kan är sådant som har med hjärtat att göra: alltså den typ av emotionell intelligens och vårdande förmåga som krävs i många omsorgsyrken.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Maskinerna har dessutom problem med mycket av den finmotorik som vi människor klarar av alldeles utmärkt utan att egentligen tänka på saken. Robotar kan slå världsmästaren i schack, men det finns ännu inga robotar som kan gå in i en främmande människas hus och koka en kanna te. Och vad kommer detta egentligen att innebära på arbetsmarknaden? De nya maskinerna kan konkurrera med människans huvud, men inte med hennes hjärta eller hennes händer. Så varför har vi då nedvärderat allt som har med hjärta och händer att göra?

Vi kommer att behöva ställa om, menar David Goodhart.

Fast hans bok handlar inte bara om ekonomi och arbetsmarknad. David Goodhart hade inte varit David Goodhart om inte frågor om identitet stod i centrum för argumentationen. Här kan han också bli något konspiratorisk. Som Goodhart ser saken är det nämligen de universitetsutbildade, kosmopolitiska varsomhelstarna som är skyldiga till hela den här utvecklingen. Det är de som har försökt göra om samhället till sin egen avbild genom att just framställa högre utbildning som den enda vägen till framgång. ”Bli som vi”, har de sagt till resten av befolkningen. Kan eller vill du inte skaffa dig högskoleutbildning och ”rätta” liberala värderingar och flytta till storstan och bli urban, kommer du inte heller kunna nå ekonomisk framgång. Samhället gick på lögnen. Och därför sitter vi här mitt i ett komplicerat kulturkrig, argumenterar David Goodhart. Ett kulturkrig som i hög grad just står mellan de högutbildade och alla de andra.