Inställda arrangemang och resor och stängda badhus gjorde att många hittade ett nytt intresse: kallbad och simning i det fria. Frågan är om intresset kommer att bestå också utan coronarestriktioner.

Människan har simmat i tusentals år. Redan den antike historikern Herodotos tog upp ämnet. Men under me­deltiden simmades det inte mycket; haven ansågs vara hotfulla.

Under renässansen kom simningen tillbaka. Då utgavs det banbrytande verket De Arte Natandi (Simkonsten) av Everard Digby, teolog och lärare vid Cambridgeuniversitetet. Boken, som kom ut 1587, skrevs på latin och bestod av två delar, en teoretisk och en med praktiska tips och råd. Den var illustrerad med fyrtio olika träsnitt föreställande människor i varierande positioner i vatten.

De Arte Natandi översattes åtta år senare till engelska och The Art of Swimming blev mycket inflytelserik vad gällde simteknik. Everard Digby var också tidigt ute när det gäller säkerhetsfrågor.

Simning kan som bekant vara en riskfylld aktivitet, vare sig man simmar i en damm eller över Hellesponten – som Dardanellerna hette under antiken. Det är ett smalt strömt sund mellan Grekland och västra Turkiet. Leander i den grekiska mytologin simmade varje natt över Hellesponten – som under antiken betraktades som gränsen mellan Asien och Europa – till sin älskade, Hero, på andra sidan.

Inspirerad av Leander gav sig simfantasten och poeten Lord Byron på den drygt sju kilometer långa sträckan över sundet 1810. Han klarade det på andra försöket. Förutom Byron var också till exempel läkaren Richard Russell och den mångkunnige Benjamin Franklin viktiga för att göra simmande populärt i engelsktalande länder.

Skapande själar har lockats av kons­ten att simma sedan urminnes tider. Ett par moderna exempel är författarna Lawrence Durrell, en skicklig simmare och dykare, och Iris Murdoch, som älskade att simma men allra mest att bara få vara i vatten. En av hennes mest kända böcker är romanen Havet, havet (1978).